Plötsligt.... så händer det...

Bra känsla i magen. Jobb på gång. Kanske, kanske. Hoppas, hoppas. Åh vad jag vill ha!
Ser ljuset i tunneln. Får nästan svindel…. Saligt leende. Hoppas….vågar knappt andas.
Tänk om, tänk OM? Gud, vad kul det skulle vara.....

I julklapp vill jag ha…

Ett nytt jobb
En MP3- spelare
En Odd Molly tröja
Julpynt- äger inget mer än tre tovade tomtar. Yes it’s true, och ohyggligt pinsamt!

Tycker inte jag har så höga krav. Dessutom så har jag varit snäll i år. Faktiskt!

Nån som känner nån som känner nån som har behov av en multikompetent journalist som kan multitaska?

PMS

Sur och irriterad
Uppsvälld som en blåval
Ont i magen
Hungrig, men inte på mat
Trött
Torr i hyn

Det är underbart att vara kvinna.

Sälj din skit....

Var på loppis med syrran i helgen. Alltså det var vi som sålde. Hon hade städat ur alla skrymslen och vrån och tömt hela huset på prylar som hon sen länge slutat använda. Skit helt enkelt. Nog för att man kan hitta riktiga guldkorn på loppisar, men det mesta är ju ändå någons skit. Som någon annan till slut köper, bara priset är det rätta. Fascinerande. Helt klart!

Men det lustiga är hur snåla folk blir. Trots att nått är nere i fem kronor så ska dom ändå pruta ner det till tre. Helt galet… folk handlar fast dom inte ens vill ha det. Bara för att det är billigt.
En del verkade ha som mål att köpa hela familjens julklappar för under hundra spänn.

Allt säljer. Det är det som är så otroligt. När man står och tummar på något och tänker ”ja men inte vill någon ha det här skräpet”…. Så tänk om, för JO, det är just det dom vill.

Alla borde stå på loppis en gång om året. Så att skiten kommer i omlopp. Om inte annat för att i alla fall få plats att köpa nytt skräp att ställa hemma i skåpen.

Om du plockar ner grejer i en stor låda och ställer undan det i ett år och inte har saknat nått av det när du plockar fram lådan igen, så kan du sälja det. Du har ingen användning för det längre… så idag slår jag ett slag för loppisen.

Våga hata Amanda!

Jag gillar inte Idol. Tycker att det är ett rakt igenom ganska töntigt och uselt program. Dom flesta kan inte sjunga och dom som kan röstas ut. Men tidernas största skämt måste nog ändå vara att Amanda är kvar. Avsnitt efter avsnitt. Va, va, VA? Fattar igenting... Hon far runt som en hysterisk Cortney Love och stampar runt som en yrkesmilitär. Ett två, ett två... upp och ner med skatebenen... Väser och fräser med sitt så sjukt omodernt sönderblonderade hår på ända. Hon kan inte sjunga. Punkt! Och varje gång förundras jag över att hon får vara kvar. Hon kan inte sjunga, men hon vill synas.... och DET mina vänner kan man tjäna pengar på. Mumma!

Nu kommer så uppgifter om att om Amanda vinner så ska hon få extra mycket tid till att spela in sin skiva. Dom ska ta på sig silkesvantarna så att hon inte sabbar hela produktionen. Så att det blir en så bra skiva det bara går. Allt för att skivbolaget ska tjäna så mycket pengar det bara går, bara för att DOM bestämt att hon är en stjärna. En rådiamant. Vilket otroligt skämt! Men inse.... hon kan ju inte sjunga för helvete.....

Beslutsångest...

Det är detaljerna som gör hemmet säger min mamma. Är benägen att fullkomligt hålla med. Jag tycker om rött. Nu har jag beslutsångest. Vilken ska jag ta? Det lutar mer åt den ena. Det gör det alltid med mig. I'm a big fan of simplicity. Så då kanske ni kan gissa vilken jag tycker bäst om. Men det är ändå ett beslut som måste tas.

Sen vill jag bara ta tillfället i akt till alla er som sitter där ute och förösker lägga band på er. Jag har en inredningshysterik granne. Hon hängde upp både julstjärnor och ljusslingor i enar framför huset i FÖRRA veckan. Så hon vann. Skönt. Då slipper jag skämmas och ha en massa folk snackandes om mig. Så det är kanske fritt fram nu då att flippa ut totalt? Men nä... jag tänker nog försöka stå emot ett tag till....

Världens sämsta....

Två sjuka barn. 40 grader och diarré. Lekledare i två dagar. Inte min grej. Känner mig som världshistoriens sämsta mamma. Har inte tålamod att sitta 8 timmar om dagen på golvet i barnens rum och leka med borgen, läsa böcker, lägga pussel, ploppa grodor i en hink och kamma dockor. Känner mig så otroligt rastlös. Kan inte ens gå på toaletten utan att dom skriker att jag inte får gå därifrån. Vill bara skrika rakt ut…

Nu kommer ni säkert gnägga nått om att ”varför skaffar barn om man inte pallar att ta hand om dom”..? Det handlar inte om det…. Jag tar skitbra hand om mina barn. Så DET så. Men jag pallar inte riktigt med att hela tiden sitta bredvid och prata med två dockor vars underbyxor halkar av hela tiden. SÅ tråkigt….

Vänner...

Hur har ni det med vänner? Har ni haft människor i er närhet som ni förlorat kontakten med? Som ni saknar? Ni vet… det rinner ut i sanden och så en vacker dag så inser man att vardagen tagit så mycket tid att det blev lite tid över till att försöka hålla kontakten med alla som ni verkligen skulle velat haft tid med? Sen har det gått så lång tid att man inte riktigt vet hur man ska återuppta kontakten igen…?

Jag har flera människor som jag saknar idag. Som jag funderar mycket över. Men som jag känner att jag gjorde allt för att försöka hålla fast vid. Människor som inte orkade försöka hålla relationen vid liv. Har haft flera relationer som bara dött ut eftersom det mot slutet var en envägskommunikation. Det vill säga, det var jag som höll kontakten. Till slut så gav jag upp. Känns så himla trist. Men vad ska man göra?

Sen har vi ju dom som enbart vill och kan umgås på sina villkor och när dom har lust. Dom har jag också tappat kontakten med. Människor som man nästan måste ringa och boka en tid med, tre veckor i förväg för att en fika ska passa in. Känns inte så angeläget att försöka hålla liv i såna relationer. Men det har tagit mig ett bra tag att inse att det är lönlöst, och att jag måste våga släppa taget.

Nått som känns väldigt trist just nu är att grannarna flyttat. En kvinna som jag umgåtts med, hennes barn har lekt med mina… nu är huset tömt. Dom tog sina saker, låste dörren och for. Sa inte ens hej då. Det känns märkligt måste jag säga. Men men… om det känns bra för dom så är det väl så.

Alla ni där ute som jag faktiskt har en relation till idag. Ni som faktiskt finns där varje dag, utan vare sig krav eller villkor- ni vet vem ni är. Tack för att ni finns. Jag är så glad som har er i mitt liv. Jag är stolt över att fått lära känna er och jag lär mig en massa av er varje dag.


Lyssna till ditt hjärta, det viskar tyst till dig, så lyssna noga!

Begär...

Det kom smygande... suget. Jag kämpade emot. I minst en vecka. Sen gav jag upp och rusade iväg och köpte saffran. Sen bakade vi med barnen. Lussebullar.

Jag VET! Det är SÅ himla fånigt. Och alldeles för tidigt. Men nu har vi hela frysen full med sjukt goda lussekatter. Känns så lyxigt.

Ett tips är att ha mandelmassa i. Och göra som vanliga bullar- blir asgott. Men vanliga är ändå min favvis. Lägg saffranet i rom ett dygn innan ni ska använda det. Smakar mycket, mycket mer. Och ha kesella i degen. Blir kanon! Så... det var mitt jultips. Lite i förtid.

For your information only...

Mina vinterstövlar har gått sönder. Hela sulan lossnade och nu läcker det in smältvatten. Så nu sitter jag här på jobbet i mina Jolly Jumpers (ridstövlar). Det känns så där.

Jag gillar inte vintern. Finns bara fula skor. Borde köpa ett par praktiska skor så att jag kan leka med mina barn ute. Men samtidigt så vill jag vara snygg och piffig. Den kombinationen går inte ihop och därför måste jag köpa två par skor. Och det är dyrt…

Att vara sig själv nog....

Jag har funderat mycket kring det här med att ”vara sig själv nog” som många säger. Känner många som alltid sätter sig själv i första rummet, men även andra och tredje. Kanske ibland så kommer en partner eller eventuella barn på tredje plats. Men annars så är det en ganska rak och jämn transportsträcka för själva jaget…

Vet inte om jag är ovanligt naiv..? Men jag måste nog säga att jag själv kommer på en stark tredje eller kanske till och med en fjärde plats i min värld. Först kommer mina barn… sen kommer min sambo och så övrig familj/släkt och vänner. Fast ska man vara krass så kanske man kan slå ihop alla före mig till en klump och då kommer jag ju på andra plats. Det både låter och KÄNNS lite bättre…

Hur som helst. Det förvånar mig och sårar faktiskt att alla så kategoriskt tänker på sig själva- i alla sammanhang. Vi har ett praktexempel i familjen nu. Min sambos familj har valt att fira jul på hemmaplan, istället för med oss. Det är ”enklare” att fira med grannen, än att åka fyra mil för att fira med sin egen bror/son. I alla år har det varit vi som fått åka, men när vi sätter ner foten så blir det så här. Varför är det enbart vi som ska bjuda till och ”go that extra mile” när det kommer till att anpassa sig och ställa upp? Varför är det bara vi som ska anstränga oss och fara land och rike kring? Och vad är det so säger att man måste fira jul på samma ställe varje år?

Och hur kan man säga så? Det blir enklare att vara hemma…? På julafton? Det handlar om lathet, ren och skär lättja. Och jag kan tyvärr inte säga att jag är förvånad. Men det är inte mitt problem. Och det är jag glad för. Min mamma skulle aldrig säga så till mig. Min syrra skulle aldrig komma och säga att det bli enklare att fira med dom som bor rakt över gatan.

Min sambo är grymt besviken. Och den besvikelsen går djupt just nu. Jag ser det på honom, hör det i hans röst. Ska bli intressant att se hur han ska tackla det här.

Spolarvätska...

Renar. Vilka fantastiska djur. Alltså inte intelligensmässigt kanske, men visst 17 blir man glad av dom. Har idag varit på rensläpp. Renarna i norra Jämtland svälter vintertid och därför fraktas dom söderöver. Till oss. Inte till min bakgård precis, men till skogarna i norra Hälsingland.

Så idag har jag kört bil. Som fan. Dit gick det bra, men hem var ett helvete. Kolsvart, en miljon mötande bilar, snömodd och NOLL spolarvätska. Inser ni att efter att ha legat bakom 200 olika långtradare och vispat med vindrutetorkarna i ren desperation så blir det inte rent? Inte utan spolarvätska. Det blir bara värre, mycket värre… som en mjölkig hinna. Då är det verkligen en hit att åka i mörker och möta en miljon bilar. Man ser inte ett jävla skit alltså!

Men det blir som en mani till slut. Man vevar på med vindrutetorkarna ändå. I hopp om ett mirakel. Jag hoppades hela tiden att det skulle börja regna. Tänkte flera gånger att jag skulle stanna och spotta på rutan. Låter sjukt, men jag var desperat. Men man får ju inte stanna på en motorväg…

Jag höll på att få panik. Grät nästan dom sista 10 milen hem. Satt och spände ögonen i dom vita vägmarkeringarna för att jag inte skulle köra in i vajerräcket. Fasen så läskigt det var! Och vad fort alla idioter kör.

Men som sagt…. Vilka fina renar. Och vad stämningsfullt det var. Vinter, snö, skog och så renar i full galopp. Det var bara tomten som fattades. Fick så oändligt mycket fina bilder…

Livets stora frågor....

.... har jag funderat kring idag....

Hur får jag min 18 månader gamla dotter att öppna munnen när vi ska borsta tänderna?

Hur får jag (och min sambo) ett jobb i USA så att vi kan flytta dit?

Och vart hittar jag snygga (icke IKEA) julgranskulor som inte kostar 50 spänn styck?

Ja, det var väl det som upptagit mina tankar under dagen.... förslag och tips mottages tacksamt!

Guldkant...

Förra året när den här årstiden kom krypande som Stora Morran i mumintrollet så blev jag helt anti. Fick aldrig någon julstämning. Kunde inte brytt mig mindre om julstjärnor, ljusdekorerade fula enar och julklappar. Allt kändes bara fel och julklappsköpen var bara så tråkiga och fantasilösa. Jag hade ingen lust. Jag är inte den typen som skulle kunna tänka mig att åka två veckor till Thailand över jul och nyår. Men förra året hade jag gjort vad som helst för att slippa skiten.

Det kom ingen snö förrän veckan innan jul. Vilket i mitt fall bidrar hemskt mycket till om julstämningen ska infinna sig eller inte. Dessutom kände jag en enorm stress över att det alltid är vi (min familj) som ska packa hela klanen, med packning, presenter, mat och annat jox och fara land och rike kring…. Det är liksom inte kul. Det är bara bökigt, ett ton grejer ska med och alltid glömmer man nått och så ungar som antingen grinar, tjatar eller tjurar.

Så i år beslutade vi att vi ska vara hemma. Hos oss. Vi åker inte en meter. Dom som vill, är varmt välkomna att fira med oss. Men vi är hos oss. Punkt. Och det är så skönt. Och i samband med det beslutet så infann sig plötsligt julstämningen. Lite tidigt jag vet. Men nu får jag till skillnad från förra året, hejda mig så att jag inte redan nu rusar iväg och sätter upp julstjärnor. Jag har redan fått lite mani på ljus. Skulle kunna värma upp hela huset med alla ljus. Men vi sparar ju lite energi, för vi släcker hemskt mycket lampor har jag märkt. Och det är ju bra.

Har under flera månader haft det hemskt tufft på jobbet. Och har fått kämpa för att inte bara lägga mig ner och ge upp. Varje dag har liksom bara gått ut på att överleva. Jag har inte varit speciellt glad, inte heller särskilt snäll alla dagar. Men det blir väl så när den plats på jorden som man hatar allra mest, är den plats där man måste tillbringa större delen av sin vakna tid.

Men… dom två stor ororsmolnen på jobbet har sagt upp sig. Med bara några dagars mellanrum så meddelade dessa två herrar att dom går vidare i livet. Och det känns som om en stor sten bara löstes upp och försvann ur mitt bröst. Det känns som att jag kan andas igen. Och mitt i allt så känns det som om att det bara kan bli bra nu. Vad som än händer, så kan det bara bli bättre.

Och… min sambo kom och sa… ”I mellandagarna åker vi tre dagar till Tallin. Det är jättemysigt och julmarknaden på Rådhusplatsen håller på hela december ut”.
Precis vad jag behöver. Jag ser jättemycket fram emot det…..

Idag har jag lärt mig att om jag är ute och kör bil och skulle krocka med ett mufflonfår… så måste jag ringa polisen. Vad är det? Aldrig hört talas om? Hur ser dom ut? Vad ÄR det för något? Jag får ta det säkra före det osäkra och ringa polisen vad jag än kör på tror jag... ;)

Vita helvete....

Snön är här. På allvar. Med den infann sig den ljuva tystnaden, men också det stora vemodet. Jag har så sjukt konstiga arbetstider att det känns som att jag aldrig riktigt vaknar. Får aldrig sova tillräckligt mycket. Ögonen hänger på halv stång. Som en dålig rullgardin som stretar emot och vägrar att låta sig dras upp. Filmjölk i huvudet. Det skvallpar framme i pannloben. Kan inte riktigt koncentrera mig.

Har plockat fram så mycket stearinljus hemma att jag får gå brandvakt istället för att njuta av dess vackra sken. Jag har ju småbarn. En liten tjej som ”ojjar och wowar” sig över både det vita ute och ljusen inne. Kan inte låta bli att pilla, bara liiiiite, jag ska vara försiktig…. Blåsa, blåsa…. Det är ju varmt”

Ovanpå detta kylan… och mörkret. Jag är precis som min far född i fel land. Känslan av att inte höra hemma i kalla Norden blir bara tydligare med åren. Det bor nog en liten Carmencita i min kropp. En liten donna som konstant längtar till havet, solen och dom varma vindarna.

Har många gånger kommit på min far med att stå och blänga ut genom fönstret, med tom blick och håglös hållning. Som en tyst protest mot det vita helvete som öser ner utanför fönstret. Till min stora förvåning faktiskt. Eftersom han är född och uppvuxen långt, långt uppe i norra Sverige. Han borde ju vara van tänker jag. Men van, nä det blir man aldrig. Inte enligt min far i alla fall.

Samma visa varje år. Snön tar oss på sängen. Trots att vi vet att nu är det snart dags. Vi plockar fram vinterdäcken redan i september, men ändå så blir dom liggandes i ett hörn av garaget. Väntandes på snöovädret. Som alltid infinner sig när det är som minst lämpligt.

Men… mitt i allt detta. Jag har fått äran att återuppta ridningen. En stor lyx i vardagen just nu. Att i total tystnad, mitt i skogen och med enbart naturen som sällskap, få sätta av i galopp på en slirig vinterväg. Kallt som fan, men glädjen är total.