Sayonara mina vänner...

Kära läsare (eller örebroare som Kungen skulle sagt)

Jag har fattat ett beslut. Jag ska sluta blogga.

Den andra hälften av 2007 var ganska tungt för mig. På många olika sätt. Ironiskt nog så läste jag ett fånigt horoskop i vår morgontidning här strax innan nyår. Där stod det att jag stod inför stora förändringar 2008. Och, tänker man ju då? Vad fånigt. Det kan ju betyda vad som helst. Flummigt och ett otroligt vidsträckt begrepp. Men det stod också att jag haft ett tufft år där jag testats i många olika situationer. Saker har hänt som jag inte förstått. Jag har varit mycket ledsen och människor som jag litat på har vänt mig ryggen. Det slog an en sträng och sen dess så har jag nog funderat mycket kring detta, helt omedvetet.

I natt kunde jag inte sova. Skavde runt som en miniubåt i sängen och tankarna vandrade. Kom inte till ro. Däremot tog jag detta beslut. Att sluta blogga. Iallafall här.

Men nu är det ett nytt år och jag har stora förhoppningar om att det ska bli ett ljust år med en massa roliga saker och en otroligt varm och vacker sommar. För det behöver jag. Framför allt min själ.

Att jag väljer att fortsätta skriva i ett annat forum beror på många anledningar, men kanske främst på att jag blivit ganska ansatt, både privat och genom jobbet. Jag vill inte längre att personer i min omgivning ska ha full insikt i mitt liv.

Jag är i grunden en glad och positiv person. Charmig och intensiv. En människa som älskar att umgås och som både pratar för mycket och stundtals alldeles för högt. Under 2007 så har mycket av det försvunnit. Jag har blivit försiktig, tyst och osäker. En människa som jag inte tycker om. Och det måste jag försöka ändra på, för jag måste ju trots allt leva med mig själv. Svårt att komma undan liksom. Jag måste hitta tillbaka till min glädje och tryggheten. Och det innebär att jag nu skärmar av dom personer och det som inte ger mig positiv energi.

Så ni som följer mig här och har nått som helst intresse av att läsa vidare om mitt liv, lämna gärna er mailadress så skickar jag inom kort länken till min nya blogg.

Sayonara!

Detta är tydligen jag...

PISCES - The Partner for Life (fisk)

Caring and kind. Smart. Center of attention. Messy at times and irresponsible! Smart but lazy. High appeal. Has the last word. Good to find, hard to keep. Passionate, wonderful lover. Fun to be around. Too trusting at times and gets hurt easily. Lover of animals. VERY caring, make wonderful nurses or doctors. They always try to do the right thing and sometimes get the short end of the stick. They sometimes get used by others and hurt because of their trusting. Extremely weird but in a good way. Good Sense of Humor!!! Thoughtful. Always gets what he or she wants. Loves to joke. Very popular. Silly, fun and sweet. Good friend to other but need to be choosy on who they allow their friends to be. Intense.

Måste säga att detta stämmer, även om jag inte tror på horoskop och stjärntecken och sånt där.
Men jag går på healing. Hos en tjej som har "kontakt" med "andra sidan" om man nu kan kalla det det. Hon talar med mina "vägledare" och dom har tydligen mycket att säga. Och ofta så stämmer det ruskigt bra. Låter flummigt, jag vet.

Manligt lidande...

Ok… motion och träning är förenat med livsfara. Det borde man som vuxen inse. Min sambo har i alla år tränat och tävlat i vollyboll. Igår kväll var han och tränade, hann spela 20 minuter innan han vred foten så illa att han nu inte kan gå. Foten svällde upp och ser ut som en kroppsdel på elefantmannen så nu ligger han på soffan och jämrar sig. I natt när han skulle på toaletten så kröp han... Fascinerande att smärta kan göra män så små, så små. Själv har man klämt ut två ungar. Att det kändes som att trycka ut en soffgrupp, genom att hål stort som ett plommon är det ingen som jämrar sig över. För det är ju naturligt.

Just det ja....

Glömde ju en sak. Jag ville bara säga till er därute som läser min blygsamma blogg att det varit kul att få skriva. Och att ni läst och kommenterat. Att jag lyckats få ur mig några bokstäver i alla fall, som i ett större sammanhang faktiskt verkat ganska logiska, och lite tankvärda.

Ibland får jag lite torka. Då försvinner jag en stund. För orden är ju inte bara mina. Dom finns ju redan, så jag lånar dom mest. I bland kommer jag på ett riktigt bra sätt att kombinera dom.

Hur som helst. Ni som jag skapat en relation med genom denna blogg. Det är så himla kul att ni hittat hit. Det känns som jag känner er. Fast jag aldrig ens sett er. Underligt… Jag vill önska er ett fint år. Ett år av överraskningar och förunderlighet. Både i det stora och i det lilla. Jag hoppas att ni får vara friska och att ni får vara med människor som ni håller av och tycker om. Inte nödvändigtvis genom blodsband. För det är inte det viktigaste.

Till min familj, mina vänner.... YOU ROCK!

Ta hand om er. Var rädd om magen och använd solskydd. Då ska det nog gå bra.

Kram

Härmed lovar jag...

Nyårslöften. Brukar inte avge sådana. Det blir ju ändå aldrig nått. Alla lovar vitt och brett att dom ska äta mindre skit, börja motionera, sälja lägenheten och satsa på den stora drömmen, byta jobb och vara snäll mot sig själv.

Men nu är det 2008. En sån rund och fin siffra liksom. Känns som att man måste lova NÅTT i alla fall. Nått litet. Som kanske inte märks så mycket om det skiter sig. Att lova att man ska banta märks ju liksom ganska tydligt om man inte lyckas sluta äta bullar. Och att skryta om att man ska resa jorden runt märks ju också om man ändå blir kvar i Motala.

Så here it goes…. Jag ska försöka ha lite mer tålamod. Med mig själv, mina barn och resten av mänskligheten. Framför allt ska jag VERKLIGEN försöka ta ett djupt andetag och ha lite tålamod vad gäller ett nytt jobb. Vet bara inte hur mycket tålamod man ska ha? Hur länge ska jag vänta på ett nytt jobb? Jag kanske måste flytta för att få ett jobb jag vill ha? Och när vet jag det? Att jag måste flytta menar jag? Shit, vad det är svårt att vara vuxen. Känns redan som det här löftet har skitit sig.

På andra sidan sjön...

Tallin. Fantastiskt vacker stad. Kontrasternas stad. Östland på väg upp. Finns så mycket att säga, så många intryck. Kyrkor och restauranger trängs med hantverk.

Inte billigt. Beror säkert på att dom har samma utbud som hemma. Många har bra med pengar och kräver samma saker som alla andra. Kände mig som Mumintrollet bredvid dessa modemedvetna och lätt överstylade kvinnor. Dyra skinnstövlar med 12 cm klack, pälsar, dyra kappor och väskor från Italien. Snyggt. Men jesus vad jag kände mig nerklädd. Som en lodis.

Maten. Ingen hit. Kanske hamnade vi helt fel, jag vet inte. Men konstig mat i mina ögon. Sill inlagd i dallrig gelé till frukost. Lite Finland möter Ryssland. Men jag har aldrig varit i Finland, tyvärr… och min mamma säger att dom har fantastisk mat i Finland? Så nu känner jag mig lite fundersam… lite besviken. Men jag får skylla mig själv för jag vet ju inte vad man ska äta while in Latvia och inte heller vart man skulle gå. Bättre lycka nästa gång.

Arbetslösheten är låg i Tallin. Närmare obefintlig jämfört med Sverige. 2,1% närmare bestämt. Kanske inte så konstigt med tanke på att det myllrar av folk på alla varuhus. Var på en sportaffär. Det var jag och sambon- och 10 expediter som stod och tittade på oss. Kändes lite knepigt. I Sverige får man ju nästa mordhota någon för att få hjälp att hitta det man behöver.

Hotellet. Nybyggt och lite kitschigt. Tema ”Hitta Nemo”. Väldigt fint faktiskt, men man undrar ju onekligen hur dom tänkte när dom kom på temat ”anemoner möter senapsgult och miss piggy rosa”. För att inte tala om tavlan med den helt nakna kvinnan över dubbelsängen? Skulle den fungera som inspiration eller ge ångest? Både och förmodar jag beroende på vilket kön man tillhör. Jag blev inte inspirerad kan jag säga. Tyvärr, för hon var rätt fin.

Båten. Gillar egentligen inte att åka färja. Får nästan stålsätta mig lite grann. Börjar alltid fundera kring Estonia, och så får jag lite, lite ångest. Tankarna far och så spelar jag upp en massa hemska tänkbara scenarion. Hur som helst. Vi åkte båt och det tog 17 timmar och det gungade som fan. Sov sämre på båten än vad jag gör med två roterande barn i min säng.

I morgon vardag. Tillbaka till jobbet och falukorven. Tänk vad fort det går när man har roligt? Skulle kunna varit ledig i 14 dagar till. Lätt.

När det är över...

Vad är det med min familj som gör att vi inte kan umgås utan att äta? Är det nått kollektivt fel på oss som gör att vi hela tiden måste äta, fika, äta och fika? Har vi en gemensam sockergen som ständigt rister? Utan uppehåll så äter vi och fikar och sen tar vi ett glas vin och trycker i oss ostar och kex. 14 dagar senare så tittar vi lite skamset på varandra och ångesten lyser i våra ögon. Jag skulle inte… borde inte ha….

Sen kommer löftena… jag ska börja motionera, jag ska bli vegetarian… jag ska sluta med sockret. Nu får det fan vara bra. Nu får det bli en hejd på det hela. Men inte förrän den 7 januari, för jag ska på fest den femte.

Det låter som vi borde vara smällfeta allihopa. Att vi inte har någon karaktär och att vi samlas för att hetsäta som djur. Karaktär har vi, fast inte så mycket. Jag önskar att jag kunde ta en hemmagjord chokladbeskvi och inte två, en skinksmörgås och inte fem, en handfull godisar och inte en hel skål.

På sin höjd så gör vi ett uppehåll i ätandet för en kort promenad. Detta när vi inser att hunden inte fått vara ute på hela dagen. Då drar vi skamset på oss jackor och vantar och stampar iväg. Bara för att någon ska börja frysa redan efter 10 minuter. ”Nä nu går vi in och fikar, jag fryser”…

Så nu sitter jag här med en svullen mage. Lätt ångest och ett tarmsystem helt ur balans. Men jäklar vad trevligt jag haft.