När det är över...

Vad är det med min familj som gör att vi inte kan umgås utan att äta? Är det nått kollektivt fel på oss som gör att vi hela tiden måste äta, fika, äta och fika? Har vi en gemensam sockergen som ständigt rister? Utan uppehåll så äter vi och fikar och sen tar vi ett glas vin och trycker i oss ostar och kex. 14 dagar senare så tittar vi lite skamset på varandra och ångesten lyser i våra ögon. Jag skulle inte… borde inte ha….

Sen kommer löftena… jag ska börja motionera, jag ska bli vegetarian… jag ska sluta med sockret. Nu får det fan vara bra. Nu får det bli en hejd på det hela. Men inte förrän den 7 januari, för jag ska på fest den femte.

Det låter som vi borde vara smällfeta allihopa. Att vi inte har någon karaktär och att vi samlas för att hetsäta som djur. Karaktär har vi, fast inte så mycket. Jag önskar att jag kunde ta en hemmagjord chokladbeskvi och inte två, en skinksmörgås och inte fem, en handfull godisar och inte en hel skål.

På sin höjd så gör vi ett uppehåll i ätandet för en kort promenad. Detta när vi inser att hunden inte fått vara ute på hela dagen. Då drar vi skamset på oss jackor och vantar och stampar iväg. Bara för att någon ska börja frysa redan efter 10 minuter. ”Nä nu går vi in och fikar, jag fryser”…

Så nu sitter jag här med en svullen mage. Lätt ångest och ett tarmsystem helt ur balans. Men jäklar vad trevligt jag haft.