Äntligen hemma...

Äntligen har paret Beckham hittat sitt nya krypin i Los Angeles. Dom behövde bara hosta upp 140 miljoner kronor så var saken i hamn. Dessutom blir dom grannar med Tom Cruise och Katie Holmes. Vet inte om just DET är något att skryta om? Men, men...

Personligen skulle jag låsa in mina ungar om herr Cruise kom ångandes över tomten. Han måste vara den konstigaste människa som går i ett par skor. Nä, det är ju Michael Jackson... men Tompa... han är lite creepy liksom. Man kan inte sätta fingret på det... men man har den där känslan iallafall... det är nått som inte stämmer bara. Det är nått incestuöst över det hela.

Men tillbaka till husköpet... vackert hus. Utan tvekan. Undra hur det känns att skriva på ett sånt kontrakt? Att lägga ut 140 MILJONER kronor på ett hus? Tanken svindlar...hur många svenska trävillor kan man få för så mycket pengar. Ponera att ett hus kostar 3 miljoner, på en höft så där. Det blir nästan 47 villor. Tänk vad ofta man kunde byta miljö då... ena veckan i Östersund andra i Malmö och den tredje i Strömstad. Man skulle få se mycket av Sverige...

Men vem har tid med sånt? Man måste ju jobba.

Jag måste gå en kurs...

Varför var det aldrig nån som berättade att det är svårt att vara vuxen? Att det är jobbigt att vara tonåring fick man ju höra till leda som ung, men att det skulle vara tufft att vara vuxen, mamma, jobba heltid, ha hus osv. det måste dom ha glömt att berätta för mig? Jag fattar ingenting vissa dagar. Förstår inte vad jag gör för fel- för det liksom skär sig på en gång när vi vaknar, och sen jagar jag hela dagen för att liksom få rätsida och balans på det som gått galet.
Men det blir bara värre och värre… som att gräva i ett hål fullt med vatten, hur man än gör så fortsätter väggarna att rasa in hela tiden. Men tröstlöst så fortsätter man att gräva ändå. För det kan ju plötsligt sluta rasa in- bara så där. Varför kan man inte bara ge upp och inse att idag var en skitdag, i morgon blir förhoppningsvis kanon?!

En sak som jag lärt mig om mig själv som vuxen är att jag inte tycker om att ha konflikter, inte med folk jag inte känner så bra.
Min familj är en annan sak, där får man bli arg och skrika, man får ramla ihop och vara ledsen. Det är ok. För man känner varandra, är trygga med varandra och alla vet att det går över. Får jag bara skrika en stund och låta tårarna strömma, så är jag ok sen. Sen när jag fått lätta på trycket och kommer ut på andra sidan.

Det är svårare med människor jag inte känner så bra. I sådana lägen har jag alltid backat, svalt och svalt och svalt. Aldrig haft svar på tal när jag möts av oförskämda människor med orättvisa påhopp. Förmodligen för att jag blir så totalt tagen på sängen, nästan chockad. Jag blir stum och så går jag undan. Och förbannar mig själv för att jag är en sån jävla toffel som inte bara säger vad jag tycker. Sen fem timmar senare så kommer dom…. orden, fraserna och det som jag skulle ha sagt. Perfekt formulerat i en dräpande mening. Svar på tal.

Men då är det ju för sent. Jag kan ju inte ringa upp fem timmar senare, eller dan därpå och säga: "Du jag ville bara säga att..." Det går ju inte, då är man en riktig looser.

Jag tror jag ska gå en kurs. Undra just om Studiefrämjandet har någon som passar?

Victory!

Idag är en lyckans dag. Nästan ett år efter att min dotter föddes så kommer jag i JEANSEN.

I månader har dom legat där i byrålådan och hånflinat åt mig. Och varje gång jag provat om dom kanske passar idag, så har det varit i det närmaste en Hulken upplevelse. Fast inte i grönt, utan i rött och blått.

Först rött när jag arg och svettig, kämpat och slitit för att pressa mig i byxorna, som av någon anledning MÅSTE ha krympt. Dom kan inte vara så här små, eller rättare sagt- jag kan inte vara så här tjock. Dom MÅSTE passa nu! Är det verkligen möjligt att jag varit så där liten, så där SMAL? Sen har det röda övergått i ilsket blått eftersom jag dragit in magen, knipt med rumpan och hållit andan för att alls kunna knäppa dom.

Men så idag… slet jag upp dom ur lådan och tänkte ilsket, passar dom inte idag heller så slänger jag dom. Bara att inse… jag har fått en JLo rumpa. Och det kan ju vara ganska snyggt- på vissa av oss. Och det är ju bara jeans. Jag kan ju köpa nya.

Synd bara att det är 11 par som jag inte kommer i. Men så i morse passade dom helt plötsligt, helt utan kamp. Bara så där. Som om dom till slut gav upp och slutade kämpa emot. Härligt! Idag ska jag unna mig en kanelbulle. En riktigt stor sådan. För jag VANN! Ciao!
(bild från acnejeans.com)

I morse....

sa min son: "Mamma vad är det som låter så ute?"... och så öppnade han fönstret och lyssnade mycket uppmärksamt. Sen sa han: "Mamma det var bara pippifåglarna som pippade". Jag började gapskratta och han kunde inte för sitt liv förstå vad det var som var så roligt. Han menade ju att säga pep, men det blev lite galet.

Jag har en kusin vars dotter kom hem från ett lussefirande för några år sen och sjöng på "Midnatt råder, tyst det är i husen"... men hon sjöng istället "släckta lysen, pippa, pippa"... ni som kan melodin inser ju hur roligt det var... Ciao!

Grandma in denial...

Ok.... ibland så önskar man ju verkligen att man kunde vakna på morgonen och se ut som en supermodell. Välsvarvad kropp, en schysst hylla, långa ben, plutande läppar och förföriska ögon.

Ni ljuger om ni påstår nått annat! Känner många som skulle kunna tänka sig att både lyfta och pumpa sig. Bleka tänder och fettsuga. Men sen är ju steget långt till att bli lika tragisk som Linda Rosing. Där är det nått som är galet. Allvarligt fel. Vem bjuder liksom in pressen till att närvara vid ens operationer? Hur är man funtad då?

Jag kan faktiskt förfasa mig över dom som tex. tatuerar sig över hela kroppen med den ena fula bilden efter den andra. Varje gång jag ser en döskalle eller en stor svart panter på nåns överarm så tänker jag: "Ja, ja... det där kommer du få ångra. Sen när du inte är 22 år och fit längre"...

Men när jag såg den här kvinnan så tänkte jag: "Shit, det är nog tur att chicksen runt Stureplan inte vet hur dom kommer se ut om 30-40 år. Dom skulle hamna på psykakuten allihopa, skrikandes...

"Ta ut dom, ta ut dom".... Ciao!

Nostalgi....

Jag är en person som gillar nostalgi. Jag gillar gamla saker och historierna bakom dessa saker. Fantiserar om vem som bott i gamla hus som bara får stå och förfalla. Hus som någon till synes bara stängt dörren till och sen lämnat bakom sig. Det fanns ett sånt hus i min hemstad.

Som barn var vi alltid där och smög på kvällarna. Livrädda, med adrenalinet pumpande. Det stod till och med ett par gamla gummistövlar på bron. År ut och år in. Sen rev dom det plötsligt. Kändes hemskt snopet. Och så smällde dom upp ett skitfult trähus. Modernt, sparsmakat och som en skokartong. Utan liv och utan själ. Och helt utan historia och nostalgi.

Jag gillar glass också. Och egentligen så finns det bara ett märke som gäller, men ibland fuskar jag. För GB har fortfarande inte börjat tillverka en glass med ägglikör.

Tills dom gör det måste jag vara otrogen GB ibland. Så här såg utbudet ut det år jag föddes... kolla in priserna.

Tur att glassarna är ganska dyra idag... annars hade jag väl haft glassmani också. Ciao!

(Bild från GB's hemsida- klicka på bilden för större bild)

Fågelskrämman...

Hon har haft det tufft ett tag nu Brittan. Men nu har hon ju ridit ut stormen... so what's up liksom? Liknar mer och mer en fågelskrämma... den ena fula hatten efter den andra. Och varför det där löshåret? Med hennes ekonomi borde hon ju kunna skaffa en riktigt schysst peruk?!

Har hört att det är äkta hår från Ryssland som gäller nu... om man ska ha snyggt löshår alltså...

Vad vet jag? Jag har ju kort hår... totalt ute, som min frisör informerade mig om härom sistens.

Nu har alla som är nått exstensions... men om alla som "är nått", nu går omkring med löshår... då måste ju alla i Ryssland ha jättekort hår och därmed vara totalt ute...? Kanske ska flytta till Ryssland, borde ju känna mig mer hemma där... jag med mitt korta hår... Ciao!

(Bild från people.com)

Vad tänkte hon på?

Vad tänkte egentligen Mischa Barton på när hon klädde på sig i morse? Vad gick fel liksom...?

(Bild från People.com)

Snickarboa!

Om man är 3 år och har riktigt tråkigt en regnig måndagsförmiddag då kan man alltid hitta på nått kul. Precis som Emil gjorde... Idag har min 3- åring gett sig på sin lillasyster med målarfärg.

Icke vattenlöslig sådan.

Han stängde helt enkelt in sig i en garderob medans jag var på toaletten... det tog tre minuter så var katastrofen att faktum... jag fick panik när jag såg vad han gjort. Det var färg överallt. Hon hade till och med färg på läpparna och i munnen. Vi målade lite bara, sa min son. Fick ringa min sambo som kom hem. Sen höll vi fast en hysteriskt skrikande liten tjej, medans vi försökte få bort färgen med lösningsmedel. Dock inte i munnen, så ni behöver inte ringa Soc nu.

Jag använde tandborsten....

Jag blir så trött! Känner mig som världens sämsta morsa... oansvarig och ouppmärksam. Men även såna morsor måste faktiskt få kissa ibland... Ciao!

Äta myror??

Det är inte mycket som riktigt IRRITERAR mig nu mera. Sen man får barn lär man sig så småningom att ha överseende med mycket. Inte allt, men det mesta faktiskt. Man har liksom inte tid och energin att bli förbannad på människor och deras i vissa fall, mycket konstiga påhitt. Visst blir jag förbannad på galningar i trafiken, oförskämda människor och människor som bara är allmänt puckade. Men irriterad blir jag på Anna Skipper.
Ni vet ”Ni är vad ni äter hälsofreaket”…?
Inte har ni väl missat det programmet? Helt obetalbart. Människor som i hela sitt liv ätit pizza, chips och bullar, ska plötsligt börja äta alger från Japan, frön som man inte ens kan uttala namnet på och dricka nått grönt och slemmigt som ska rena njurarna från all skit som man stoppat i sig sen man föddes…. Och dom kräks och dom hulkar. Ganska kul faktiskt!
Vad som upptar mina funderingar varje gång jag ser detta program är om Fru Skipper verkligen äter det där själv? Lever hon som hon lär? Är det verkligen så att hon aldrig äter en pizza? Aldrig är deppig och vräker i sig all skit som man kan komma över på hyllorna, på ICA?

Förmodligen inte... hon är liksom stark i anden och har karaktär. Nått som jag totalt saknar.

Min sambo älskar att baka, men han äter inte av det. Men DET gör jag. Maniskt! Kan inte sluta. Kakor och bullar försvinner som i en kvistmaskin. Jag skulle tex. kunna leva på mackor resten av mitt liv. Det är gott, smidigt och går fort.

Men nu har jag ju två barn och då måste man ju anstränga sig och laga RIKTIG mat. Och jag tycker vi äter bra mat, nyttig mat. Men vi äter inte alger som Anna Skipper. Jag undrar vad min 3- åring skulle säga om en tallrik alger, istället för pasta till köttbullarna. Ganska givet- han skulle hiva det i golvet. Så jag får nog bli übernyttig i mitt nästa liv.

Förresten så kan jag inte låta bli att undra vem som lever längst- den som äter pizzan eller algerna? Ciao! (bild från Anna Skippers hemsida)

To die for!

En äppelmartini... skulle sitta fint nu. Trots att det bara är tidig eftermiddag och trots att det är söndag. Who cares? Det är nått sorgligt med människor som sparar på saker, lägger på hög. Väntar tills sen liksom....

Dom där fina kristallglasen som dom lovar sig själv att ta fram när det där speciella tillfället dyker up. Tänk om det aldrig gör det..? Då blir dom stående i skåpet och samlar damm... vad tragiskt!

I morgon är det måndag.... bara därför ska jag dricka rödtjut till maten. Som är...? Pannkakor kanske... Äh, man måste ju vara lite flexibel ju. Jag kan ju ha en close encounter med en buss i morgon. Vem ska då dricka upp mitt rödvin?

Nu ska jag dricka en martini och låtsas att jag sitter på en cool club i NY med en riktig hottie. Jag tror jag låser in mig i badrummet och spolar vatten i badkaret, då kanske jag får vara ifred i 5 minuter iallafall.... livet är härligt! Ciao!

Fy fan för radhusbiff!

För er som inte känner mig och inte vet, så kan jag berätta att jag har två barn. En liten tjej på snart ett år och en kille på drygt 3 år. Den sistnämde driver mig till vansinne vissa dagar.

Han är en hemskt verbal och intelligent liten kille, smart. Han vet precis vad som gör mig riktigt förbannad. Och det är som att vissa dagar så vaknar han och bestämmer sig för att idag ska jag vara som en stor öm finne i röven på mamma. Idag ska jag vara helt tvärtemot hela dagen. Jag ska kämpa emot med full styrka från det att jag tar på mig mina små kalsonger, tills jag deckar för natten igen.

Idag har vi ätit blodpudding. Och, tänker ni? Skitäckligt tänker ni säkert också. Jag VET det är asäckligt, men billigt. Och mina ungar äter det, oftast. Inte idag, inte 3- åringen. Han proppade munnen full och tuggade och tuggade och tuggade. Svalde aldrig, trots att jag bad honom typ 200 gånger. Sen tar han en STOR klunk med mjölk.... och fortsätter tugga. Vägrar svälja.

Plötsligt så nyser han. Hela ansiktet på honom liksom exploderar och det far blodpudding och mjölk över hela köket. Så den som inte vet vart allt äckligt som man har i munnen/näsan tar vägen när man nyser.... prova att nysa med blodpudding i munnen. DÅ vet ni! Det far iväg och landar precis överallt. Det liksom regnade över hela köket, hela mig och hela köksbordet.

Då börjar ungen skratta.... så där som bara en 3- åring kan göra. Förlösande och direkt från hjärtat. Själv blev jag vansinnig... men det är en helt annan historia. Ciao! (bild från ARLA)

Vad har ni gjort idag?

Jag roade mig med att sitta ute i snålblåsten och försöka göra ett hjärta i björkris. Såg ett i en inredningstidning för ett tag sedan, som dom skulle ha 500 spänn för.

"Det där kan jag göra själv"- tänkte jag.

Nu förstår jag varför dom kostade 500 spänn. En halv björk och 700 skärsår på händerna senare, så hänger nu denna ynkliga sak bredvid min ytterdörr. Där får den hänga tills jag bestämt mig för om den är asful eller rent av duger. Skulle aldrig sälja den för 500 spänn iallafall. Men sen har jag ju inte det självförtroendet heller. Ciao!

Ego Girl

Ok.... läste precis ut Carolina Gynnings bok om sitt liv som "glamourmodell"...
För er som inte varit mentalt närvarande på ett tag så kan jag berätta att Carolina var med i Big Brother, vann skiten, är blond, har enorma tuttar, skitfint ansikte med fräknar (avis) och jobbar idag som konstnär, programledare på tv och lite allt möjligt liksom. What ever pays the rent!

Jag läser mycket, älskar böcker... men läser liksom både sånt som är bra och mindre bra. Allätare skulle man kunna kalla det. Och vad kan man säga om Ego Girl... inte speciellt bra, men högst intressant för en sån icke cool människa som jag. Det sista man kan säga om Carolina är att hon haft tråkigt i sitt liv. Hon har sannerligen mött en hel del intressanta människor genom åren, eller intressanta var väl kanske att ta i. Våghalsiga och orädda stämmer bättre in.

Hon har genom åren dragit en och annan lina kokain, haft gruppsex med totala främlingar och druckit mängder av sprit.... bara för att vakna på någons soffa i ett land långt utanför Sveriges gränser och undra: "Vad fan hände egentligen igår?"...

Jag beundrar hennes rättframhet, hennes totala orädsla för ALLT och hennes skinn på näsan. Ingen sätter sig på Carolina. You go girl! Hon går sina egna vägar och det har gjort henne till den hon är idag. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att undra... alla dessa coola människor som hon umgåtts med... är dom verkligen lika coola en regnig måndagsmorgon, spiknyktra, utan 112 linor kokain i kroppen... bakis och skakis... bleka och skabbiga?

Jag skulle säkert oxå kunna ha gruppsex och spinna runt med en motorcykel i vardagsrummet tills det började ryka ur parketten om jag var hög som ett höghus på kokain... men jag vet bestämt att i nyktert tillstånd så vågar jag inte ens flirta med den där ursnygge killen i kassan på Konsum. Ciao!

Rabatten med stort R

Helg i storm

Jag känner mig hemskt nere just nu... vet inte riktigt vad det beror på... är så jävla trött hela tiden, längtar hem lite grann, efter en riktigt bra vän som jag kan totalt släppa kontrollen med just nu, resa bort- vart som helst, bara jag kommer bort, mer pengar så att jag inte behöver stå på ICA och räkna överslagsräkning i huvudet så jag vet att det räcker till mjölk (SÅ pinsamt att komma till kassan och så räcker inte pengarna), ett nytt jobb... där jag lär mig nya, intressanta saker... bland människor som jag tycker om, inte som idag när jag bara jobbar med människor som vill vara viktigast och göra KARRIÄR... inget fel med det, men en del av dom jag jobbar med har fasen fått hybris.
Sorry att jag spydde lite!

Alltså shit vad det blåser här just nu. Grannens saker blåser hela tiden över till oss... tomma plastkrukor, barnspadar, en stor plastkorg.... tons of shit really! Dagen har idag förflutit med följande saker: krattade hela gräsmattan med träningsvärk i armarna till följd. M fick tvätta håret på mig på kvällen eftersom jag inte fick upp armarna. Vi tvättade fönster, bilen, monterade en tvättvinda, hämtade sten i ett grustag, grävde en minimal rabatt eftersom jag älskar blommor, men hatar att rensa ogräs- oerhört svår kompromiss... grillade, glömde köpa rödvin, grinade till ett elefantprogram på TV. Ja, det var skitsorgligt eftersom en elefanhona blev skjuten, men inte dog, utan gick i dagar med sår och en liten unge som hon började sparka efter när han ville dia. Hatar sånt, men blir som manisk och kan inte sluta titta trots att hjärtat håller på att explodera. Jag är hemskt blödig jag vet! Kan börja störtgråta till Lilla Sportspegeln när ungen missar med den där jävla bollen. Varför ska dom alltid kasta på det minsta hålet, ta det stora och saken är biff liksom?
Sökte två jobb.... som minst 3000 andra personer säkert söker dom också... så om jag får komma på intervju ska jag köpa rosa champagne. Ciao!

A poem for girls

Ett helt oviktigt och högst onödigt inlägg... men den var så rolig.....

I shave my legs, I sit down to pee. And I can justify any shopping spree.

Don't go to a barber, but a beauty salon. I can get a massage without getting a hard-on.

I can balance the checkbook, can pump my own gas. Can talk to my friends about the size of my a$$.

My beauty's a masterpiece and yes, it takes long. At least I can admit to others when I'm wrong.

I don't drive in circles, at any cost. And I don't have a problem admitting I'm lost.

I never forget an important date. You just gotta deal with it, I'm usually late.

I don't watch movies with lots of gore. Don't need instant replay to remember the score.

I won't lose my hair, I won't get jock itch. And just cause I'm assertive, don't call me a bitch!

Don't say to your friends, Oh yeah, I can get her. In your dreams, my dear, cause I can do better!

Flowers are okay, But jewelry's best. Look at me you idiot... Not at my chest !!!

I don't have a problem with expressing my feelings.

I know when you're lying, You look at the ceiling.

DON'T call me a GIRL , a BABE or a CHICK .

A WOMAN. Get it? you DICK!?!

Vad håller jag på med?

Ja vad håller jag på med egentligen? Har länge funderat fram och tillbaka huruvida jag ska börja blogga. Många i min närhet bloggar och säger att det är "så himla kul"...
Ja men vad ska JAG skriva om? Och framför allt, vem ska LÄSA det jag skrivit? Känns onekligen lite töntigt faktiskt... som att skriva dagbok, fast på nätet. Och hur personlig ska man vara? Vad är intressant? Det värsta jag vet är bloggare som är så anonyma och sparsmakade med språket att dom skriver: "Idag gick jag med A till P och käkade sushi"...
Jaha? Och liksom? Hur många miljoner människor har inte ätit sushi idag då?

Ok, men jag försöker väl då.... ett tag för att se hur det är... blir man liksom beroende av sånt här...? Tänk om INGEN läser...? Varför gör man annars detta?
Jobbar idag som journalist, men inte på stor fin tidning i den stora fina staden. Inte på tidning alls faktiskt. Så jag har nog saknat att få skriva, bara så där som det poppar upp i hjärnan. Tankar och reflektioner. Jag har inga som helst tankar med den här bloggen. Den bara kom till, idag. Mest för min skull, men om nån där ute läser så hoppas jag att jag kanske kan roa någon, trösta och kanske peppa lite grann. Ciao, sayonara och allt sånt där!