Var hos optikern idag. Jag ser asdåligt. Vit käpp är nästa steg på skalan tydligen. Nä, men skämt åsido. Det skulle bli betydligt billigare med en käpp i alla fall. Förstår inte varför man inte får glasögon subventionerade när man ser så jävla illa som jag gör? Döva och gravt hörselskadade får ju allt möjligt subventionerat eftersom det ses som ett handikapp. Att jag inte ser mer än handen framför mig utan glasögon, är inte det också att räkna som ett handikapp? Jag har ju fan satt mig på två par glasögon genom åren eftersom jag inte kunde hitta dom när jag väl tagit av mig dom…? Helt sjukt. Nu låter det som att jag har flaskbottnar… att jag ser ut som en riktigt sorglig nörd. Men så är inte fallet ser ni. Det är det som är det fiffiga i kråksången. Är jag bara beredd att betala så kan jag få glas som är tunna som smörpapper. Det är bara det att glasögonen då kostar 6000 kronor. Som en resa till New York för fan.
29 augusti 2007
26 augusti 2007
Avslut...
Idag har jag beskurit våra fruktträd. Känns allt lite i hjärtat när man klipper ner ett fint träd till nästan ingenting. Det såg så ynkligt ut. Men min sambo var hård. ”Du måste klippa mer, annars så växer dom bara på höjden och det vill vi inte. Vi vill ha en fin krona.”
Så nu ser våra träd ut som dvärgbjörkar. Några små pinnar bara. Men barnen var glada. Dom fick plocka av alla äpplen. Det var ju inte så många ändå.
Sen har jag sålt våra barngrejer i form av bärsele, babysitter och babyskydd. Det kändes ännu mer i hjärtat. Så definitivt.
Så mycket ”slut” liksom. Jag vill ju inte. Jag vill ju ha fler barn.
Så nu går jag runt här och är ledsen och besviken. Det kom en kvinna med en jättemage. Jag blev avundsjuk. Inte för att jag vill ha en bebis just nu. Men kanske sen. Om några år. Och vad han än säger, så kommer han aldrig kunna ta den känslan ifrån mig. Jag hoppas ändå. Och det kommer jag göra länge, länge…
Så nu ser våra träd ut som dvärgbjörkar. Några små pinnar bara. Men barnen var glada. Dom fick plocka av alla äpplen. Det var ju inte så många ändå.
Sen har jag sålt våra barngrejer i form av bärsele, babysitter och babyskydd. Det kändes ännu mer i hjärtat. Så definitivt.
Så mycket ”slut” liksom. Jag vill ju inte. Jag vill ju ha fler barn.
Så nu går jag runt här och är ledsen och besviken. Det kom en kvinna med en jättemage. Jag blev avundsjuk. Inte för att jag vill ha en bebis just nu. Men kanske sen. Om några år. Och vad han än säger, så kommer han aldrig kunna ta den känslan ifrån mig. Jag hoppas ändå. Och det kommer jag göra länge, länge…
24 augusti 2007
Vi har hösten runt hörnet...
Sommaren är alldeles snart slut. Nu igen är det enda jag kan tänka just nu. Vad 17 hände? Vart var sommaren egentligen? För den har bara varit här som hastigast. Och lipat lite åt oss. För sammanlagt har vi haft strålande svensk sommar i typ 7 dagar. Vi har varit EN gång på stranden. Galet dåligt! Verkligen bottensiffror måste jag säga. Och nu börjar skiten igen. Mörkret, blåsten, kylan, snöhelvetet och skottningen. Efter 7 ynka sommardagar så kommer hösten i full fart framåt. Förlåt om jag blir deppig, förlåt om jag verkligen tycker att jag förtjänar nått bättre...
Fast å andra sidan... jag ser fram emot hösten. Den här hösten ska stå för förändringar. Bra sådana. Jag vet inte vilka än, men jag känner det på mig. Det är dags att rör runt lite i syltburken nu. Jag har trampat slem länge nog nu. Frågan är vad jag vill? Det är inte glasklart. Och hur vet man egentligen vad man vill och vad som är rätt? Ska jag byta jobb? Verkligen? Hur vet jag att det nya är bättre då?
Pratade med en kompis idag. Hon berättade om en jobbintervju hon varit på en gång. På fullaste allvar hade en del av samtalet gått så här:
- Har du någon chefserfarenhet? Har du haft någon ledande position förut?
- Nä, faktiskt inte.
- Ok, hur tycker du att en bra chef ska vara då?
- Som mig. Jag vill bli chef. Har aldrig haft möjligheten förut bara.
Hon fick jobbet.
Fast å andra sidan... jag ser fram emot hösten. Den här hösten ska stå för förändringar. Bra sådana. Jag vet inte vilka än, men jag känner det på mig. Det är dags att rör runt lite i syltburken nu. Jag har trampat slem länge nog nu. Frågan är vad jag vill? Det är inte glasklart. Och hur vet man egentligen vad man vill och vad som är rätt? Ska jag byta jobb? Verkligen? Hur vet jag att det nya är bättre då?
Pratade med en kompis idag. Hon berättade om en jobbintervju hon varit på en gång. På fullaste allvar hade en del av samtalet gått så här:
- Har du någon chefserfarenhet? Har du haft någon ledande position förut?
- Nä, faktiskt inte.
- Ok, hur tycker du att en bra chef ska vara då?
- Som mig. Jag vill bli chef. Har aldrig haft möjligheten förut bara.
Hon fick jobbet.
22 augusti 2007
Det finns idioter överallt... världen svämmar snart över.
Sökte ett jobb som informatör. Fick ett absurt mail.
"Vi har tagit omtag i rekryteringen och gått ut med ny annons på grund av för få ansökningar. I det här skedet vill vi meddela Dig att Du inte är aktuell i det fortsatta anställningsförfarandet. Tack för visat intresse!"
Öh va? Vad fan pratar ni om? Jag har ju aldrig varit aktuell? Har inte ens fått komma på intervju trots att jag är utbildad journalist och har jobbat med detta i 8 år. Förstår inte vad som är problemet?
"Vi har tagit omtag i rekryteringen och gått ut med ny annons på grund av för få ansökningar. I det här skedet vill vi meddela Dig att Du inte är aktuell i det fortsatta anställningsförfarandet. Tack för visat intresse!"
Öh va? Vad fan pratar ni om? Jag har ju aldrig varit aktuell? Har inte ens fått komma på intervju trots att jag är utbildad journalist och har jobbat med detta i 8 år. Förstår inte vad som är problemet?
You live and learn...
I sommar har jag lärt mig följande om mig själv:
Kan inte längre läsa i bilen. Då spyr jag.
Kan inte åka dom allra häftigaste karusellerna. Jag vill spy bara jag ser andra åka.
Kan inte längre gunga med mina barn. Då känns det som att jag ska spy.
Således fattas det numera något i min personlighet. Jag kanske ska börja kedjeröka?
Kan inte längre läsa i bilen. Då spyr jag.
Kan inte åka dom allra häftigaste karusellerna. Jag vill spy bara jag ser andra åka.
Kan inte längre gunga med mina barn. Då känns det som att jag ska spy.
Således fattas det numera något i min personlighet. Jag kanske ska börja kedjeröka?
09 augusti 2007
Sociala masker... du har dom du med...
Det här med att blogga är lite kluvet för mig. Hur mycket ska jag spreta? Borde jag inte fokusera på en nisch liksom? Hur intressant kan det liksom vara för andra att läsa om min vardag? Och hur personlig ska man vara? Hur personlig VÅGAR jag vara?
Det finns vissa saker som jag inte skriver om, även om jag kanske skulle vilja, eftersom jag vet att tex. mina föräldrar är här och läser ibland. Dom är varmt välkomna. Jag skriver liksom inget hemligt. Inget som dom inte kan få ta del av. MEN… det har ju resulterat i att jag inte skriver om vissa saker just eftersom jag inte vill att min mamma ska skämmas för mig, bli generad, tycka att jag gör bort mig. Kanske rent av sätter det vrålvarma eftermiddagskaffet i halsen och dör av rena förskräckelsen på grund av en mening som hon inte gillade så värst.
Vi tillhör liksom olika generationer. Tycker att olika saker är ok att skriva om, berätta och dela med sig av. Jag respekterar det.
Jag bjuder rätt mycket på mig själv. Tar inte livet på så stort allvar. Det har resulterat i att jag inte skäms för att berätta om saker jag går igenom eller varit med om. Saker som min mamma kan tycka är högst privata. Precis som att grannfrun aldrig velat slå ihjäl sin karl, sälja sina ungar på Blocket, ta sitt pick och pack och sticka med en snygg spanjor? Sånt kan jag berätta om för folk, lite med glimten i ögat. Min mamma är mer inne på spåret ”What happens i Vegas, stays in Vegas”. Keeping up good apperence liksom. Jag respekterar hennes känsla, men håller inte med. För mig är det inte lika viktigt.
Således måste jag nog skaffa en hemlig blogg. En blogg där jag får skriva fula ord, skälla på folk och älta mitt tillkortakommande i olika avseenden.
För visst är det ju så att vi alla bär runt på en resväska full med sociala masker. Vi byter mask lite då och då beroende på vart vi är och med vem. Vi har en mask hemma, en på jobbet, en med bästa kompisen, en på festen med en massa nya människor etc. Jag tror inte att vi är helt utan mask, någonsin. För skulle vi tappa masken och bli helt blottade så vet vi ju inte vart vi ska ta vägen. Det är jobbigt att inte ha något att gömma sig lite bakom. Det tar en livstid att riktigt lära känna en annan människa var det någon som sa. Jag tror inte det stämmer. Jag tror aldrig att vi känner en annan människa till fullo. Det finns alltid något som aldrig kommer upp till ytan, hemligheter, svarta dagar och drömmar som man aldrig ens vågar viska om.
Alla klamrar sig nog fast vid ett minne, en händelse som man tar med sig i graven. Inget konstigt med det. Vi är bara människor. Rädda för att framstå som svaga.
Det är synd om människorna, som Strindberg sa.
Det finns vissa saker som jag inte skriver om, även om jag kanske skulle vilja, eftersom jag vet att tex. mina föräldrar är här och läser ibland. Dom är varmt välkomna. Jag skriver liksom inget hemligt. Inget som dom inte kan få ta del av. MEN… det har ju resulterat i att jag inte skriver om vissa saker just eftersom jag inte vill att min mamma ska skämmas för mig, bli generad, tycka att jag gör bort mig. Kanske rent av sätter det vrålvarma eftermiddagskaffet i halsen och dör av rena förskräckelsen på grund av en mening som hon inte gillade så värst.
Vi tillhör liksom olika generationer. Tycker att olika saker är ok att skriva om, berätta och dela med sig av. Jag respekterar det.
Jag bjuder rätt mycket på mig själv. Tar inte livet på så stort allvar. Det har resulterat i att jag inte skäms för att berätta om saker jag går igenom eller varit med om. Saker som min mamma kan tycka är högst privata. Precis som att grannfrun aldrig velat slå ihjäl sin karl, sälja sina ungar på Blocket, ta sitt pick och pack och sticka med en snygg spanjor? Sånt kan jag berätta om för folk, lite med glimten i ögat. Min mamma är mer inne på spåret ”What happens i Vegas, stays in Vegas”. Keeping up good apperence liksom. Jag respekterar hennes känsla, men håller inte med. För mig är det inte lika viktigt.
Således måste jag nog skaffa en hemlig blogg. En blogg där jag får skriva fula ord, skälla på folk och älta mitt tillkortakommande i olika avseenden.
För visst är det ju så att vi alla bär runt på en resväska full med sociala masker. Vi byter mask lite då och då beroende på vart vi är och med vem. Vi har en mask hemma, en på jobbet, en med bästa kompisen, en på festen med en massa nya människor etc. Jag tror inte att vi är helt utan mask, någonsin. För skulle vi tappa masken och bli helt blottade så vet vi ju inte vart vi ska ta vägen. Det är jobbigt att inte ha något att gömma sig lite bakom. Det tar en livstid att riktigt lära känna en annan människa var det någon som sa. Jag tror inte det stämmer. Jag tror aldrig att vi känner en annan människa till fullo. Det finns alltid något som aldrig kommer upp till ytan, hemligheter, svarta dagar och drömmar som man aldrig ens vågar viska om.
Alla klamrar sig nog fast vid ett minne, en händelse som man tar med sig i graven. Inget konstigt med det. Vi är bara människor. Rädda för att framstå som svaga.
Det är synd om människorna, som Strindberg sa.
08 augusti 2007
Ny kamera önskas...
Alla med barn vet hur svårt det är att ta kort på dom. Dom sitter liksom inte still. Lyssnar inte på vad man säger och vägrar totalt att dra på smilbanden på uppmaning.
Svårare ändå är att försöka ta kort på fler än ett barn samtidigt. Dom sitter inte still, tittar åt olika håll, petar sig i näsan, gråter en skvätt, blir arg på någon eller boxar helt sonika till sin lillasyster i huvudet, helt oprovocerat.
Vad som gör det helt omöjligt är vår otroligt sega, långsamma och tröga kamera. Den tar god tid på sig att ställa in skärpa och fokus och således så är mina barn på väg till Nora innan den jävla kameran har tänkt klart. En uppvärmningstid på flera minuter känns det dom ibland. Den är så trött, så trött.
Jag har i stort sett inga kort på båda mina barn. Det går liksom inte att få dom att samarbeta. Jag skulle aldrig kunna bli barn/skolfotograf … jag skulle bli galen. Skulle aldrig ha tålamodet att dag ut och dag in försöka få små barn att sitta still och skratta. Tänk var frustrerande det måste ha varit att vara fotograf ”in the good old days”, när man var tvungen att stå helt blixtstilla i flera minuter för att över huvud taget fastna på bild. Inte undra på att dom såg ut som levande döda.
Jag vill ha en ny kamera. Jag behöver en ny kamera. Jag vill ha en systemkamera. En riktigt häftig sån. Men den får inte vara för dyr.
Svårare ändå är att försöka ta kort på fler än ett barn samtidigt. Dom sitter inte still, tittar åt olika håll, petar sig i näsan, gråter en skvätt, blir arg på någon eller boxar helt sonika till sin lillasyster i huvudet, helt oprovocerat.
Vad som gör det helt omöjligt är vår otroligt sega, långsamma och tröga kamera. Den tar god tid på sig att ställa in skärpa och fokus och således så är mina barn på väg till Nora innan den jävla kameran har tänkt klart. En uppvärmningstid på flera minuter känns det dom ibland. Den är så trött, så trött.
Jag har i stort sett inga kort på båda mina barn. Det går liksom inte att få dom att samarbeta. Jag skulle aldrig kunna bli barn/skolfotograf … jag skulle bli galen. Skulle aldrig ha tålamodet att dag ut och dag in försöka få små barn att sitta still och skratta. Tänk var frustrerande det måste ha varit att vara fotograf ”in the good old days”, när man var tvungen att stå helt blixtstilla i flera minuter för att över huvud taget fastna på bild. Inte undra på att dom såg ut som levande döda.
Jag vill ha en ny kamera. Jag behöver en ny kamera. Jag vill ha en systemkamera. En riktigt häftig sån. Men den får inte vara för dyr.
Och så fäller vi en tår...
Jag är en obotlig romantiker. Mitt inre är gjort av oasis. Vet ni vad det är? En sån där grön, porös klump som man sticker ner blommor i när man gör arrangemang och dom måste ha sjukt mycket vatten. Denna gröna klump kan suga upp mängder av vatten. Oklart hur mycket för jag har aldrig kontrollerat. Men det är mycket.
Hur som helst. Jag är som överkokt tagliatelle. Oerhört sentimental. Blir lätt rörd till tårar och gråter åt Barnsjukhuset, Lilla Sportspegeln, djurprogram och romantiska smäktande ballader.
Sitter och hulkar till det där töntiga programmet om den kvinnliga antikaffärsinnehavaren som ser döda och hjälper dom tillrätta i sin hopplöshet. Oftast gråter jag när hon gråter, för hon gråter så jäkla snyggt. Det rinner liksom lite diskret bara. Själv ser man ut som en sönderstressad gris. Röd, flammig och lite galen blick så där.
Satt på jobbet häromdagen, tidig morgon, grus i ögonen och en miljon tankar i huvudet. Tröttheten som en lamslagen ko runt halsen. Tunga axlar och bultande huvudvärk. (blir lätt så när klockan ringer på 03.45) Försökte koncentrera mig på morgonens arbetsuppgifter och satt och sörplade på alldeles för varmt te när min gullige kollega Niklas plötsligt utbrister: ”Vi tog livet av vår hund igår.” Bara så där. Ingen förvarning, ingen mjukstart. Utan 5 på morgonen vräker han ur sig en sån sak. Det var som att få ett basebollträ rakt i huvudet. Mind me, jag vet hur det känns att bli slagen i huvudet av ett basebollträ. Det gör jävligt ont! Var en flitig brännbollsspelare som barn och råkade stå för nära en gång. Jag svimmade inte, men det var inte långt ifrån. Nåväl…. Vi går vidare…
Hur som helst. Hunden hade bitit någon i handen. Niklas pappa tog ut hunden i skogen och sköt den. Bara så där. Jag försökte invända, påpeka det makabra. Men det kändes inte som rätt tillfälle. Han verkade liksom inte sörja hunden, men var ändå låg och eftertänksam. ”Hunden bet, då ska den dö. Det bara är så. Pappa ville inte åka till veterinären med den, utan sköt den själv i skogen. Mamma visste inget om det”
Förlåt om jag tycker att det känns lite olustigt. Förlåt om jag blir illa berörd. Men det var liksom lite ”Utvandrarna” över det hela… lite Kristina och Karl-Oskar misär på något sätt. Varför skjuter man liksom ihjäl sin egen hund? Det skulle jag aldrig ha hjärta att göra. Den skulle få somna in, lugnt och stilla.
Så jag frågar mig själv… varför skaffar man barn? Man måste ju vara dum i huvudet när man utsätter sig för allt detta som hör barn till? Allt som kan inträffa på ett ögonblick? Jag ska aldrig mer titta på Barnsjukhuset. Jag har lovat mig själv. Men det blir liksom som en mani. Jag vill inte titta, men sitter och stirrar med stora tomma ögon, makar mig närmare och närmare tv:n. Och det slutar alltid med att jag gråter. Och min sambo säger varje gång: ”Men varför tittar du då? Du blir ju bara ledsen?”
Sjukt bra fråga. Jag ska beställa tid för en hjärnröntgen, för jag är nog inte helt frisk.
Hur som helst. Jag är som överkokt tagliatelle. Oerhört sentimental. Blir lätt rörd till tårar och gråter åt Barnsjukhuset, Lilla Sportspegeln, djurprogram och romantiska smäktande ballader.
Sitter och hulkar till det där töntiga programmet om den kvinnliga antikaffärsinnehavaren som ser döda och hjälper dom tillrätta i sin hopplöshet. Oftast gråter jag när hon gråter, för hon gråter så jäkla snyggt. Det rinner liksom lite diskret bara. Själv ser man ut som en sönderstressad gris. Röd, flammig och lite galen blick så där.
Satt på jobbet häromdagen, tidig morgon, grus i ögonen och en miljon tankar i huvudet. Tröttheten som en lamslagen ko runt halsen. Tunga axlar och bultande huvudvärk. (blir lätt så när klockan ringer på 03.45) Försökte koncentrera mig på morgonens arbetsuppgifter och satt och sörplade på alldeles för varmt te när min gullige kollega Niklas plötsligt utbrister: ”Vi tog livet av vår hund igår.” Bara så där. Ingen förvarning, ingen mjukstart. Utan 5 på morgonen vräker han ur sig en sån sak. Det var som att få ett basebollträ rakt i huvudet. Mind me, jag vet hur det känns att bli slagen i huvudet av ett basebollträ. Det gör jävligt ont! Var en flitig brännbollsspelare som barn och råkade stå för nära en gång. Jag svimmade inte, men det var inte långt ifrån. Nåväl…. Vi går vidare…
Hur som helst. Hunden hade bitit någon i handen. Niklas pappa tog ut hunden i skogen och sköt den. Bara så där. Jag försökte invända, påpeka det makabra. Men det kändes inte som rätt tillfälle. Han verkade liksom inte sörja hunden, men var ändå låg och eftertänksam. ”Hunden bet, då ska den dö. Det bara är så. Pappa ville inte åka till veterinären med den, utan sköt den själv i skogen. Mamma visste inget om det”
Förlåt om jag tycker att det känns lite olustigt. Förlåt om jag blir illa berörd. Men det var liksom lite ”Utvandrarna” över det hela… lite Kristina och Karl-Oskar misär på något sätt. Varför skjuter man liksom ihjäl sin egen hund? Det skulle jag aldrig ha hjärta att göra. Den skulle få somna in, lugnt och stilla.
Så jag frågar mig själv… varför skaffar man barn? Man måste ju vara dum i huvudet när man utsätter sig för allt detta som hör barn till? Allt som kan inträffa på ett ögonblick? Jag ska aldrig mer titta på Barnsjukhuset. Jag har lovat mig själv. Men det blir liksom som en mani. Jag vill inte titta, men sitter och stirrar med stora tomma ögon, makar mig närmare och närmare tv:n. Och det slutar alltid med att jag gråter. Och min sambo säger varje gång: ”Men varför tittar du då? Du blir ju bara ledsen?”
Sjukt bra fråga. Jag ska beställa tid för en hjärnröntgen, för jag är nog inte helt frisk.
03 augusti 2007
En sjukdom...
Har funderat på fenomenet avundsjuka ett tag. Om det är något som drabbar oss lite till mans då och då eller om det finns vissa människor som är grymt avundsjuka på andra, på allt och mest hela tiden? Som en sjukdom liksom? Förstår ni skillnaden? Att man blir avundsjuk när väninnan köpt nya stövlar i Barcelona köper jag, men att varje dag önska livet ur någon för att dom verkar ha det bättre ställt, reser mer, har högre lön, finare hus, dyrare bil, snyggare man etc..? Så jag undrar om man kan ha det i blodet liksom... att maniskt vara avundsjuk hela tiden...
Sen har vi ju dom som maniskt skryter. Det har jag redan bestäm att det är en sjukdom.
En obotlig sådan. Människor som har pengar är fine with me. Men människor som "smygskryter" om att dom har pengar irriterar mig som fan. Det talas vitt och brett om nya huset, nya bilen, nya husvagnen på 10 meter, huset i Thailand, bröllopet för 450 gäster... (känner folk verkligen så mycket folk idag eller har man bjudit ICA personalen oxå då, eller?)
Jag hade en killkopis under tiden jag bodde i USA som handlade allt han ville ha. Bjöd laget runt och lät folk veta att han minsann hade råd. Han sa alltid: "Money has never been an issue honey"
Varför snackar folk så där? Måste vara att dom är osäkra, små på insidan och tror att deras värde som medmänniska sitter i hur många hundralappar dom kan torka sig med i röven varje dag..? Sorgligt.
Sen har vi ju dom som maniskt skryter. Det har jag redan bestäm att det är en sjukdom.
En obotlig sådan. Människor som har pengar är fine with me. Men människor som "smygskryter" om att dom har pengar irriterar mig som fan. Det talas vitt och brett om nya huset, nya bilen, nya husvagnen på 10 meter, huset i Thailand, bröllopet för 450 gäster... (känner folk verkligen så mycket folk idag eller har man bjudit ICA personalen oxå då, eller?)
Jag hade en killkopis under tiden jag bodde i USA som handlade allt han ville ha. Bjöd laget runt och lät folk veta att han minsann hade råd. Han sa alltid: "Money has never been an issue honey"
Varför snackar folk så där? Måste vara att dom är osäkra, små på insidan och tror att deras värde som medmänniska sitter i hur många hundralappar dom kan torka sig med i röven varje dag..? Sorgligt.
02 augusti 2007
Sommaren är kort, den har regnat bort...
MEN.... vill jag dock poängtera... det gäller att pricka in soldagarna rätt också. Och det har jag gjort. Idag går jag på semester. Vädergudarna varkar vara på min sida för till helgen lovas högsommarvärme. Nu ska jag sola, läsa och äta alldeles för mycket glass.
Till er som haft semester och den var kass... var inte ledsna.
Det är bara ett år kvar till nästa semester. Det går fort.
Var på bröllop förra helgen. Vädret var helt ok. Ryktet gick bland alla samlade att en vän till bruden hade startat morgonen med en soldans. Det var därför som brudparet fått fint väder och kvinnan som gjort soldansen tog åt sig hela äran. Jag ställer mig lite frågande till detta faktiskt?
Om det nu är så att det verkligen funkar och inte bara är humbug- varför har hon inte startat varje morgon med en soldans denna sommar? Tänk vilket schysst väder vi skulle fått?
Slutsats: Soldans= Humbug! Samma sak som att folk påstår att dom kan se vad man som gravid, ska få för kön på sitt barn. Skitsnack!
Till er som haft semester och den var kass... var inte ledsna.
Det är bara ett år kvar till nästa semester. Det går fort.
Var på bröllop förra helgen. Vädret var helt ok. Ryktet gick bland alla samlade att en vän till bruden hade startat morgonen med en soldans. Det var därför som brudparet fått fint väder och kvinnan som gjort soldansen tog åt sig hela äran. Jag ställer mig lite frågande till detta faktiskt?
Om det nu är så att det verkligen funkar och inte bara är humbug- varför har hon inte startat varje morgon med en soldans denna sommar? Tänk vilket schysst väder vi skulle fått?
Slutsats: Soldans= Humbug! Samma sak som att folk påstår att dom kan se vad man som gravid, ska få för kön på sitt barn. Skitsnack!
Samtal mellen mormor och en 4-åring
- Nu ska vi åka till affären. Du måste kissa innan.
-Jag har redan kissat mormor.
-Nä det har du inte.
-Jo oh!
-Kissa nu, så åker vi sen..
-Ok.... (liten kille lommar iväg till toaletten. Skaver av sig shortsen)
Förtvivlat från badrummet:
-Mormor- det kommer aldrig gå. Snoppen sitter fast.
Använd fantasin. Ni killar förstår säkert problemet. Trevlig helg!
-Jag har redan kissat mormor.
-Nä det har du inte.
-Jo oh!
-Kissa nu, så åker vi sen..
-Ok.... (liten kille lommar iväg till toaletten. Skaver av sig shortsen)
Förtvivlat från badrummet:
-Mormor- det kommer aldrig gå. Snoppen sitter fast.
Använd fantasin. Ni killar förstår säkert problemet. Trevlig helg!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)