I valet och kvalet...

Ok... det blir inom kort en tjänst ledig på jobbet. Mer att säga till om, mer pengar. Vet inte om jag ska söka den eller inte. Kruxet är att tjänsten, förutom nyhetsarbetet, även innebär ansvar för personal, budget och fakturering. Kan nada om sånt. Min väninna Therese sa häromdagen: Du kan få gå kurs hos mig, en vecka, sen kan du allt"... (hon är ekonom)

Ska jag söka eller inte? Ska jag göra som många killar skulle ha gjort i samma sits? Fake it til´you make it? Låtsas att jag kan alltså...? Klimatet på jobbet är lite lustigt just nu. Många män. Många som aldrig skulle fixa att ha en kvinnlig chef. Det kan bli problem.

Det inträffar ALDRIG att jag önskar att jag hade en snopp... men nu gör jag faktiskt det... lite grann. Allt skulle vara så mycket enklare på jobbet då.

Dagens tankeställare...

Var tredje sekund dygnet runt dör ett barn av svält någonstans i världen. Det är så jävla sorgligt att hjärtat går i tusen bitar. Bara så att ni vet...

Flytta till solen...

Hela min familj är på semester. Jag jobbar. Tredje veckan i rad jobbar jag kväll. Det sliter på kroppen och humöret. Ute öser regnet ner. Har jag nämnt att jag förmodligen gick fel när Gud skulle visa vägen till mina vårdnadshavare? Jag skulle till solen, värmen och havet. Jag hamnade hos ett skumt par i Norrland. Sure, det har varit rätt ok... men trist väder av och till. Tur att dom flyttade söder över i unga år. Annars hade jag säkert frusit fast i en snödriva någonstans. Måste göra en minnesanteckning på att när jag blir pensionär så ska jag flytta till solen. Det lovar jag mig själv.

Hur som helst. Min familj är borta. Det är alltid fullt ös när dom är här. Inte en lugn stund. Jag har klockat dom stunder jag får sitta ner och det har resulterat i ett fint Excelark som tydligt visar hur många minuter jag sitter still under en dag. I snitt har jag 7 minuters lunch. Toalettbesöken tar i snitt 32 sekunder och har jag tur så får jag inta min frukostmacka i sin helhet innan nån börjar skrika på mig. Det är förtjusande med barn.

Men nu är dom borta. Min sambo sa innan han åkte: "Passa på att sitta i solen och läsa nu. Sov ut på mornarna och skit i tvätten. Vi fixar det när jag kommer hem"... Således så har jag försökt sova. Det går inget vidare. Jag känner mig hemskt otrygg när min familj inte är här. Huset är stort, mörkt och läskigt. Det knarrar och knäpper. Jag kollar ytterdörren tre gånger innan jag lägger mig. Tänder lampor som jag normalt inte har tända på natten. Önskar att jag iallafall fått behålla hunden hemma. Det hade känts lite mindre ensamt och läskigt då. Hon snarkar. Irriterande i vanliga fall, men nu vill jag ha henne här så att jag slipper sova ensam.

Dessutom så öser regnet ner som sagt. Jag har inte suttit i solen ett dugg. Just nu hatar jag den svenska sommaren. Den är ett jävla skämt!

BRIS på villovägar?

Jag vet inte mycket om reklam. Inte mer än att vi oftast blir lurade. Till att konsumera en massa skit som vi sällan eller aldrig behöver. Men något förbryllar mig just nu. Har ni sett reklamen från BRIS som numera sitter på varenda busskur i hela landet? Den går ut på att allt fler barn ringer till dom, men att dom inte kommer fram och får prata med en vuxen medmänniska. Det är ju skitsorgligt och högst oroväckande. BRIS gör nu alltså reklam för att vi ska skänka pengar till organisationen. Så att dom ska kunna anställa fler som kan svara i telefonen när våra barn, vår framtid, som håller på att falla sönder inombords, ska kunna ringa och faktiskt få någon som svarar i andra änden.

Men alltså? Jag förstår inte reklamen. Den är skitläskig och grymt konstig. Jag förstår tanken bakom, men jag undrar om budskapet verkligen går fram? Bilden är av ett barn som till synes står i dimma, eller ett skumt utrymme och liksom sträcker sig fram och ut. Eftersom man bara ser en hand och en arm av ett barn så ser det mer ut som en bild från SF's senaste skräckfilm. Blair Witch Projekt all over again på något sätt. Jag såg bilden en mörk kväll när jag cyklade förbi på väg hem och rös till och tänkte: "Shit vad är det nu för läbbig film dom vill att vi ska se?"... Tre dagar senare såg jag att det var från BRIS... små bokstäver längst ner i hörnet...

Måste nog säga att tyvärr så misstänker jag att dom inte kommer få in speciellt mycket pengar på den där reklamen. För många kommer nog inte fatta vad det är reklam för. Och även om man fattar... så är reklamens syfte att få folk att känna sympati, ansvar och medkänsla... det faller helt bort här... Men visst, jag kan ha fel?

Jag ska börja virka...

Dagarna segar sig förbi. Vädret verkar inte kunna bestämma sig för om det ska vara lite, lite soligt, fullt ösreg eller storm. Jag längtar bort… såg en dokumentär på tv om två glidare som i vuxen ålder fortfarande levde livet genom att bara vara. Glida runt. Dom fyllde sina dagar med att virka mössor, åka skidor och skateboard och bara lalla runt.

Alltså två killar som virkar mössor? Fan vad härligt! Inte bry sig om ett skit, inte ha en massa ångest, inga måsten, inga plikter… bara ta vara på det liv man fått, göra det bästa av det och ha kul. Det framgick dock inte hur dom fick ihop pengar till att äta och åka skidor. Måste vara dom där jäkla mössorna.?? Säljer säkert skitbra?!

Det är det jag alltid sagt… jag skulle ha lyssnat i syslöjden, jag skulle ha kämpat på. Fortsatt virka liksom. Jag kunde ha varit rik idag. Jag kunde ha varit någon. Haft en karriär.

En dröm...

Jag drömmer hemskt mycket.
Har alltid gjort. Helt osammanhängande saker som inte verkar ha någon koppling till verkligheten. Jag drömmer ofta saker som jag kommer ihåg i flera dagar, saker som jag ibland kan börja grubbla över. Jag äter inga mediciner, så det kan INTE bero på det. Hur som helst…

Inatt drömde jag att min sambo lämnade mig. Han kom hem och sa att han skulle flytta till Jönköping. Bara så där. Vad han skulle göra där var oklart och allt han packade när han drog var rena strumpor. Men klart var att han lämnade mig och våra barn för gott. Han planerade inte att komma tillbaka. Plötsligt så bor jag med mina barn på ett skabbigt hotell, utmed Autobahn i Tyskland. Min dotter skriker konstant (hon som alltid är glad) och fönstren är jättesmutsiga. Typ inte blivit tvättade sen haket byggdes tidigt 70- tal.

Jag ringer min pappa för att be om hjälp och råd. Han svarar att han inte har tid att komma, för han befinner sig i Spanien på semester. Han har för övrigt inte varit i ett överdrivet soligt land dom senaste 15 åren?!

Jag vaknade upp med djup ångest och har inte kunnat sluta tänka på Jönköping och sunkiga hotellrum i Tyskland. Så vad tror ni? Håller jag på att bli galen..?

Det töntigaste jag vet...

Det töntigaste som finns är ungar som röker. Så är det bara. Sitter här på jobbet, glor ut genom stora panoramafönster… ungarna släntrar förbi. Coola kläder, för stora byxor, kepsen på sned… och så ciggen. Vill så gärna rusa ut och skrika åt dom finniga, gängliga, likbleka idioterna: ”Vet du hur töntig du ser ut just nu? Vet du hur töntigt det är att röka? Vet din morsa hur töntig du är? Vad har du för nummer hem… för nu jävlar ska jag berätta vilken tönt du är”

Jag önskar verkligen att jag vågade. Att jag liksom inte bara satt här och blev irriterad, utan att jag verkligen gjorde nått åt det. Då kanske dom skulle sluta? Dom kanske skulle bli så skitskraja över psykot som kom gapandes och viftandes med armarna, att dom skulle svälja ciggen, bränna sig i halsen, hosta sig fördärvade- och sen ALDRIG göra om det? Tänk om?!

Men nu sitter jag här, fortsätter glo och tänker stilla: ”Fan vad töntig du är. Om du bara visste hur ocoolt det är att röka. Om du bara visste hur många söta tjejer som hellre skulle slicka en hund i röven, än hångla med dig. Då skulle du garanterat sluta suga på en cigg”

Moraltant… jag? Jag vet inte… kanske lite… men nä… jag vill bara att våra ungar ska ha det bra. Och cigg gör dig bara gammal i förtid, rynkig och ful, du får dålig hy, fula tänder och så kan du få cancer och dö… låter jättelockande…

Jag sparar pengar åt mina barn. Det ska dom få när dom går ut gymnasiet. Dom ska få förtroendet att göra vad dom vill med dom pengarna. Jag känner på mig att det blir nått bra. Men börjar dom röka, då ska jag personligen handla upp varenda öre själv. Skiter i om jag måste köpa toapapper för 100 000. Må vara hänt! För kommer dom hem och röker ska dom fan inte ha ett öre och det ska jag tydligt poängtera. Det kommer inte att kunna missuppfattas!

Jag vet, jag är fånig...

Jag vill så gärna tro att detta är sant. På riktigt. Vill av hela mitt hjärta att denna lilla coola valp faktiskt finns. Att den blir älskad och kramad. Inte bara fotograferad och uppvisad.

Men allvarligt? Är detta möjligt? Är det på riktigt?

Ja kanske i Photo Shop.

Dom ljuger....

Ok… hur gammal är jag egentligen? Det har jag alltid undrat. Det står 32 på pappret, men alltså jag är grymt osäker på om det verkligen stämmer. Nu har jag dessutom fått mina farhågot bekräftade… mina föräldrar ljuger. Jag är egentligen 43 år.

I alla fall om man får tro ett test som jag gjort idag. VuxenPoängTestet. 43 år låter ju onekligen lite oroväckande… jag som faktiskt känner mig som 23 år. Ung, viril, smärt, smidig… och snygg… glöm för all del inte det. Inga fellvalkar här inte. Och inga rynkor heller. Så nu känner jag mig förnärmad. Stött. Lite förbannad och småsur. Måste göra om det där jäkla testet, för det stämmer fan inte.

Prova själv: www.vuxenpoang.com

Två nakna fötter finnes...

Jag vill ha ett par Converse basketdojor! Lite roliga så där... med höga skaft...
Någon som vet vart man hittar sådana? På nätet helst eftersom jag bor i en jordhåla till stad...
Jag sitter redo med block och penna. Tack och bock!

Orden är på semester... hoppas det är tillfälligt...

Jag har gått under jorden. Dragit en filt över huvudet. Väntar ut regnet och räknar dagarna tills jag får semester. Nä, skämt och sido... orden är tillfälligt slut. Jag har ordtorka. Har så mycket annat runt omkring mig just nu att orden tillfälligt strejkar. Inte en endaste liten meningsfull mening vill spontant formulera sig i min hjärna.

Jag återkommer när orden börjar rinna till igen. Undra om det är så här författare känner ibland? Vilken panik det måste vara? Att ha ett bokförlag hängande över sig som skriker "vi vill se 150 sidor bok på tisdag"... och så sitter man där och stirrar på två sidor, och så är dom kanske inte ens bra?

Men allvarligt, allt som jag skriver har ju säkert någon annan skrivit redan långt före mig?! Jag lånar bara någon annans ord. Kanske ska börja sno rakt av från någon annan, precis som tönten Alex Shulman gör ibland. Han tycker det är jättekul. Lite busigt så där. Jag tycker det är töntigt... men han är ju "kändis" och jag är ju bara jag. Så vad vet jag? Den icke- kändis som jag är.

Det händer saker på jobbet iallafall. Vi tjejer mobiliserar oss. Så nu får killarna allt hålla i sig. Dom har ingen aning om vad som väntar dom. I augusti smäller det. Allt jag kan säga.

Bröllop och regn

Bröllopsdag. Regnet öser ner från en ilsket grå himmel. Det sägs att regn på bröllopsdagen betyder tur. Inte vet jag. Men det är trist. Och kallt.

Tur att det inte är mitt bröllop. Jag hade nog velat ha solsken. Det känns som att det skulle vara lite enklare. Nu måste vi alla springa runt som höns som fått huvudet avhugget, med ett paraply under armen. Och jag inte fryser ihjäl vill säga. Jag hade satsat på sommar. Köpt klänning därefter. Skor med öppen tå. Känns inte som en hit just nu. Nu vill jag mest ha en Helly Hansen overall med värmeslingor i.

Men nu får vi gilla läget liksom. Tror jag tar med ett ombyte. Aldrig kul att sitta och frysa när man är på fest.

Man tar sig för pannan...

Detta måste ändå vara dagens bottennapp. Herregud?! Hur tänker hon? Hur desperat får man bli? Tilde har ihop det med predikant Runar. Jordens mest värdelösa man. Tilde är ju smart i vanliga fall. Om han så var den siste mannen på jorden, så hade jag hellre dött som oskuld. Lyckligt ovetande liksom. Tilde, Tilde… vad hände? Vad gick fel? Är du helt jävla loco? Runar?

Hon måste blivit hjärntvättad. Hennes kropp invaderad av aliens. Bergtagen. Vem vill utsätta sina barn för RUNAR?

Jag blir uppriktigt ledsen. För mig representerar denna man allt som är fel i samhället. Han besitter alla fördömande åsikter man rimligtvis kan ha om sina medmänniskor. Han är falsk och lismande. Han anser att alla som inte lever som honom, lever fel. Hans tolernas för människors olikheter och rätten att vara annorlunda, är lika med noll.

Så vad fan hände Tilde? Har det brunnit i huvudet på dig?

Hur svårt ska det vara?

Det finns två instanser i samhället som jag kan få krupp på. Som jag verkligen hatar att gå till och som jag alltid är förbannad på när jag väl kommer därifrån. Kanske låter som att jag är arg ofta, men så är inte fallet. Anser bara att när man jobbar i ett serviceyrke så borde man fan sträva efter att vara snabb, effektiv och tillmötesgående. Tyvärr så tänker inte folk som jag. Dom har snarare anammat och verkligen omfamnat tanken, ”Här är det jag som styr över tiden, du får snällt sitta ner och vänta”.

Den första instansen är Apoteket. Alltså, allvarligt talat? Vad fan är det frågan om? Sex kassor öppna, 15 personer före i kön. Det borde inte ta så lång tid tycker man ju. Om personalen hade varit lite effektiv, skippat skitsnacket och verkligen gjort det dom anställts för att göra. Så är icke fallet. Satt där i soffan och blängde på dom igår. I 35 minuter. Varför? Jo, för att dom är sega, ineffektiva, stirriga, omständiga, långsamma och pratar för mycket med sina kolleger om ALLT som inte har med jobbet att göra. Att det sitter fullt med folk som skruvar på sig, suckar och trummar med fingrarna, bekommer dom inte ett dugg. Dom lunkar snällt vidare som IOR, och jag vill bara ställa mig upp och skrika: ”Men för i helvete, rappa på lite. Vi har faktiskt ett liv att leva. Sommaren är KORT. Ska vi behöva sitta här tills det är dags att köpa hjärtmedicin också?”

Sen har vi banken. Där har dom satsat på ett helt annat koncept. Två kassor öppna. 30 personer före i kön. Kassapersonalen springer mellan varandra som små råttdjur. Nyfiket tisslande och tasslande om allt mellan himmel och jord. Söker dom stöd hos varandra? Är dom osäker på hur dom ska göra? Då ska dom väl inte sitta i kassan?

Tycker det är samma visa varje gång. En kollega måste konsulteras för just DET HÄR är jag inte så insatt i. Och det springs i korridorerna, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det känns omständigt och det tar tid. Framför allt så tycker man efter ett tag att alla sitter så nära och trängs. Knän skaver mot främmande knän och plötsligt känner man sig både besvärad och invaderad. Luktar han inte lite konstigt? Måste han luta så åt mitt håll? Fan jag blir galen på det här. Det är tur att man inte tänker högt och det är tur att vi inte kan läsa varandras tankar. Det skulle utbryta vilt slagsmål på alla bankkontor om vi bara visste vad alla satt och tänkte om varandra. Kritiska ögon, ihopsnörpta munnar och svarta tankar.

Jag förstår tanterna som har pengarna hemma i kakburken. Det sparar tid, man slipper vänta och man slipper närgången svettlukt. Downside? Ingen ränta. Fast… ränta…. Vilket skämt är inte det då? Ett helt annat kapitel.

Min lille prins är på semester...

Min snart 4- årige son är på Camp Mormor. Fick åka tåg ner tillsammans med en lätt stirrig mormor som trots överpackade väskor och en liten pojke med mycket spring i benen, försäkrade att allt skulle gå jättebra. Han är som en orkan, aldrig tyst, aldrig stilla. Denna lille individ som jag blir galen på ibland. Ett hjärta av guld och envis som synden. Klok och frågvis. En brådmogen pojke som redan använder ord som ”olyckshändelse” och fraser som ”Jag skulle inte tro det mamma” och ”Jag vet inte. Jag har faktiskt ingen aning”.

Hans envishet gör mig alldeles matt vissa dagar. Jag är så trött på honom att jag bara vill kräkas. Tvärtemot nästan hela tiden. Men så plötsligt svämmar hjärtat över när han stoppar sin lilla solbrända hand i min och viskar: ”Mamma, idag ska jag vara snäll”…

Fantasin som flödar åt alla håll. Det bor rävar under buskarna hos farmor. Dinosaurierna äter upp leksaksdjuren som han prydligt ordnat i grupper. Korna och hästarna i en grupp, lejonen och elefanterna i en grupp och pingvinerna och lemurena i en. Det vore helt otänkbart att blanda dom på något annat sätt, för lejonet skulle äta upp lemuren på en gång. Men det visst ni väl redan, antar jag?

Jag hyser den djupaste respekt för denne kille som är på god väg att bryta sig loss och skapa sig en plats i världen. En identitet. Viljan är det inget fel på. Han vet vad han vill och inte vill. Försöker behärska mig men får ibland höra: ”Mamma nu sa du ett FULT ord. Det FÅR man inte.” Han är lik mig som barn. Envis, kavat och orädd. Jag som alltid trott att det var som tonåring man ansåg sig vara odödlig. Icke. Den känslan infinner sig tydligen redan i småbarnsåren.

Och nu blir han borta hela veckan. Och det är så läskigt tyst och stilla hemma. Samma sak varje gång han är borta. Han tar sån plats att när han inte finns här så blir tystnaden så kompakt att man kan skära i den med kniv. Redan när han klev på tåget och dörrarna åkte igen, så högg saknaden sina klor i mig. Hon är ganska elak faktisk, för nu går jag här som en patetisk kärring, men tårarna brännande bakom ögonlocken.

Och han log. Med hela ansiktet. Kepsen lätt på sned. Ut på nya äventyr. Skulle åka tåg för första gången. Den lilla handen vinkade otåligt. Gå du mamma, jag är med mormor.
Och hjärtat svämmade över.