Flytta till solen...

Hela min familj är på semester. Jag jobbar. Tredje veckan i rad jobbar jag kväll. Det sliter på kroppen och humöret. Ute öser regnet ner. Har jag nämnt att jag förmodligen gick fel när Gud skulle visa vägen till mina vårdnadshavare? Jag skulle till solen, värmen och havet. Jag hamnade hos ett skumt par i Norrland. Sure, det har varit rätt ok... men trist väder av och till. Tur att dom flyttade söder över i unga år. Annars hade jag säkert frusit fast i en snödriva någonstans. Måste göra en minnesanteckning på att när jag blir pensionär så ska jag flytta till solen. Det lovar jag mig själv.

Hur som helst. Min familj är borta. Det är alltid fullt ös när dom är här. Inte en lugn stund. Jag har klockat dom stunder jag får sitta ner och det har resulterat i ett fint Excelark som tydligt visar hur många minuter jag sitter still under en dag. I snitt har jag 7 minuters lunch. Toalettbesöken tar i snitt 32 sekunder och har jag tur så får jag inta min frukostmacka i sin helhet innan nån börjar skrika på mig. Det är förtjusande med barn.

Men nu är dom borta. Min sambo sa innan han åkte: "Passa på att sitta i solen och läsa nu. Sov ut på mornarna och skit i tvätten. Vi fixar det när jag kommer hem"... Således så har jag försökt sova. Det går inget vidare. Jag känner mig hemskt otrygg när min familj inte är här. Huset är stort, mörkt och läskigt. Det knarrar och knäpper. Jag kollar ytterdörren tre gånger innan jag lägger mig. Tänder lampor som jag normalt inte har tända på natten. Önskar att jag iallafall fått behålla hunden hemma. Det hade känts lite mindre ensamt och läskigt då. Hon snarkar. Irriterande i vanliga fall, men nu vill jag ha henne här så att jag slipper sova ensam.

Dessutom så öser regnet ner som sagt. Jag har inte suttit i solen ett dugg. Just nu hatar jag den svenska sommaren. Den är ett jävla skämt!