Hur svårt ska det vara?

Det finns två instanser i samhället som jag kan få krupp på. Som jag verkligen hatar att gå till och som jag alltid är förbannad på när jag väl kommer därifrån. Kanske låter som att jag är arg ofta, men så är inte fallet. Anser bara att när man jobbar i ett serviceyrke så borde man fan sträva efter att vara snabb, effektiv och tillmötesgående. Tyvärr så tänker inte folk som jag. Dom har snarare anammat och verkligen omfamnat tanken, ”Här är det jag som styr över tiden, du får snällt sitta ner och vänta”.

Den första instansen är Apoteket. Alltså, allvarligt talat? Vad fan är det frågan om? Sex kassor öppna, 15 personer före i kön. Det borde inte ta så lång tid tycker man ju. Om personalen hade varit lite effektiv, skippat skitsnacket och verkligen gjort det dom anställts för att göra. Så är icke fallet. Satt där i soffan och blängde på dom igår. I 35 minuter. Varför? Jo, för att dom är sega, ineffektiva, stirriga, omständiga, långsamma och pratar för mycket med sina kolleger om ALLT som inte har med jobbet att göra. Att det sitter fullt med folk som skruvar på sig, suckar och trummar med fingrarna, bekommer dom inte ett dugg. Dom lunkar snällt vidare som IOR, och jag vill bara ställa mig upp och skrika: ”Men för i helvete, rappa på lite. Vi har faktiskt ett liv att leva. Sommaren är KORT. Ska vi behöva sitta här tills det är dags att köpa hjärtmedicin också?”

Sen har vi banken. Där har dom satsat på ett helt annat koncept. Två kassor öppna. 30 personer före i kön. Kassapersonalen springer mellan varandra som små råttdjur. Nyfiket tisslande och tasslande om allt mellan himmel och jord. Söker dom stöd hos varandra? Är dom osäker på hur dom ska göra? Då ska dom väl inte sitta i kassan?

Tycker det är samma visa varje gång. En kollega måste konsulteras för just DET HÄR är jag inte så insatt i. Och det springs i korridorerna, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det känns omständigt och det tar tid. Framför allt så tycker man efter ett tag att alla sitter så nära och trängs. Knän skaver mot främmande knän och plötsligt känner man sig både besvärad och invaderad. Luktar han inte lite konstigt? Måste han luta så åt mitt håll? Fan jag blir galen på det här. Det är tur att man inte tänker högt och det är tur att vi inte kan läsa varandras tankar. Det skulle utbryta vilt slagsmål på alla bankkontor om vi bara visste vad alla satt och tänkte om varandra. Kritiska ögon, ihopsnörpta munnar och svarta tankar.

Jag förstår tanterna som har pengarna hemma i kakburken. Det sparar tid, man slipper vänta och man slipper närgången svettlukt. Downside? Ingen ränta. Fast… ränta…. Vilket skämt är inte det då? Ett helt annat kapitel.