Min lille prins är på semester...

Min snart 4- årige son är på Camp Mormor. Fick åka tåg ner tillsammans med en lätt stirrig mormor som trots överpackade väskor och en liten pojke med mycket spring i benen, försäkrade att allt skulle gå jättebra. Han är som en orkan, aldrig tyst, aldrig stilla. Denna lille individ som jag blir galen på ibland. Ett hjärta av guld och envis som synden. Klok och frågvis. En brådmogen pojke som redan använder ord som ”olyckshändelse” och fraser som ”Jag skulle inte tro det mamma” och ”Jag vet inte. Jag har faktiskt ingen aning”.

Hans envishet gör mig alldeles matt vissa dagar. Jag är så trött på honom att jag bara vill kräkas. Tvärtemot nästan hela tiden. Men så plötsligt svämmar hjärtat över när han stoppar sin lilla solbrända hand i min och viskar: ”Mamma, idag ska jag vara snäll”…

Fantasin som flödar åt alla håll. Det bor rävar under buskarna hos farmor. Dinosaurierna äter upp leksaksdjuren som han prydligt ordnat i grupper. Korna och hästarna i en grupp, lejonen och elefanterna i en grupp och pingvinerna och lemurena i en. Det vore helt otänkbart att blanda dom på något annat sätt, för lejonet skulle äta upp lemuren på en gång. Men det visst ni väl redan, antar jag?

Jag hyser den djupaste respekt för denne kille som är på god väg att bryta sig loss och skapa sig en plats i världen. En identitet. Viljan är det inget fel på. Han vet vad han vill och inte vill. Försöker behärska mig men får ibland höra: ”Mamma nu sa du ett FULT ord. Det FÅR man inte.” Han är lik mig som barn. Envis, kavat och orädd. Jag som alltid trott att det var som tonåring man ansåg sig vara odödlig. Icke. Den känslan infinner sig tydligen redan i småbarnsåren.

Och nu blir han borta hela veckan. Och det är så läskigt tyst och stilla hemma. Samma sak varje gång han är borta. Han tar sån plats att när han inte finns här så blir tystnaden så kompakt att man kan skära i den med kniv. Redan när han klev på tåget och dörrarna åkte igen, så högg saknaden sina klor i mig. Hon är ganska elak faktisk, för nu går jag här som en patetisk kärring, men tårarna brännande bakom ögonlocken.

Och han log. Med hela ansiktet. Kepsen lätt på sned. Ut på nya äventyr. Skulle åka tåg för första gången. Den lilla handen vinkade otåligt. Gå du mamma, jag är med mormor.
Och hjärtat svämmade över.