Och så fäller vi en tår...

Jag är en obotlig romantiker. Mitt inre är gjort av oasis. Vet ni vad det är? En sån där grön, porös klump som man sticker ner blommor i när man gör arrangemang och dom måste ha sjukt mycket vatten. Denna gröna klump kan suga upp mängder av vatten. Oklart hur mycket för jag har aldrig kontrollerat. Men det är mycket.

Hur som helst. Jag är som överkokt tagliatelle. Oerhört sentimental. Blir lätt rörd till tårar och gråter åt Barnsjukhuset, Lilla Sportspegeln, djurprogram och romantiska smäktande ballader.
Sitter och hulkar till det där töntiga programmet om den kvinnliga antikaffärsinnehavaren som ser döda och hjälper dom tillrätta i sin hopplöshet. Oftast gråter jag när hon gråter, för hon gråter så jäkla snyggt. Det rinner liksom lite diskret bara. Själv ser man ut som en sönderstressad gris. Röd, flammig och lite galen blick så där.

Satt på jobbet häromdagen, tidig morgon, grus i ögonen och en miljon tankar i huvudet. Tröttheten som en lamslagen ko runt halsen. Tunga axlar och bultande huvudvärk. (blir lätt så när klockan ringer på 03.45) Försökte koncentrera mig på morgonens arbetsuppgifter och satt och sörplade på alldeles för varmt te när min gullige kollega Niklas plötsligt utbrister: ”Vi tog livet av vår hund igår.” Bara så där. Ingen förvarning, ingen mjukstart. Utan 5 på morgonen vräker han ur sig en sån sak. Det var som att få ett basebollträ rakt i huvudet. Mind me, jag vet hur det känns att bli slagen i huvudet av ett basebollträ. Det gör jävligt ont! Var en flitig brännbollsspelare som barn och råkade stå för nära en gång. Jag svimmade inte, men det var inte långt ifrån. Nåväl…. Vi går vidare…

Hur som helst. Hunden hade bitit någon i handen. Niklas pappa tog ut hunden i skogen och sköt den. Bara så där. Jag försökte invända, påpeka det makabra. Men det kändes inte som rätt tillfälle. Han verkade liksom inte sörja hunden, men var ändå låg och eftertänksam. ”Hunden bet, då ska den dö. Det bara är så. Pappa ville inte åka till veterinären med den, utan sköt den själv i skogen. Mamma visste inget om det”

Förlåt om jag tycker att det känns lite olustigt. Förlåt om jag blir illa berörd. Men det var liksom lite ”Utvandrarna” över det hela… lite Kristina och Karl-Oskar misär på något sätt. Varför skjuter man liksom ihjäl sin egen hund? Det skulle jag aldrig ha hjärta att göra. Den skulle få somna in, lugnt och stilla.

Så jag frågar mig själv… varför skaffar man barn? Man måste ju vara dum i huvudet när man utsätter sig för allt detta som hör barn till? Allt som kan inträffa på ett ögonblick? Jag ska aldrig mer titta på Barnsjukhuset. Jag har lovat mig själv. Men det blir liksom som en mani. Jag vill inte titta, men sitter och stirrar med stora tomma ögon, makar mig närmare och närmare tv:n. Och det slutar alltid med att jag gråter. Och min sambo säger varje gång: ”Men varför tittar du då? Du blir ju bara ledsen?”

Sjukt bra fråga. Jag ska beställa tid för en hjärnröntgen, för jag är nog inte helt frisk.