Sociala masker... du har dom du med...

Det här med att blogga är lite kluvet för mig. Hur mycket ska jag spreta? Borde jag inte fokusera på en nisch liksom? Hur intressant kan det liksom vara för andra att läsa om min vardag? Och hur personlig ska man vara? Hur personlig VÅGAR jag vara?

Det finns vissa saker som jag inte skriver om, även om jag kanske skulle vilja, eftersom jag vet att tex. mina föräldrar är här och läser ibland. Dom är varmt välkomna. Jag skriver liksom inget hemligt. Inget som dom inte kan få ta del av. MEN… det har ju resulterat i att jag inte skriver om vissa saker just eftersom jag inte vill att min mamma ska skämmas för mig, bli generad, tycka att jag gör bort mig. Kanske rent av sätter det vrålvarma eftermiddagskaffet i halsen och dör av rena förskräckelsen på grund av en mening som hon inte gillade så värst.

Vi tillhör liksom olika generationer. Tycker att olika saker är ok att skriva om, berätta och dela med sig av. Jag respekterar det.
Jag bjuder rätt mycket på mig själv. Tar inte livet på så stort allvar. Det har resulterat i att jag inte skäms för att berätta om saker jag går igenom eller varit med om. Saker som min mamma kan tycka är högst privata. Precis som att grannfrun aldrig velat slå ihjäl sin karl, sälja sina ungar på Blocket, ta sitt pick och pack och sticka med en snygg spanjor? Sånt kan jag berätta om för folk, lite med glimten i ögat. Min mamma är mer inne på spåret ”What happens i Vegas, stays in Vegas”. Keeping up good apperence liksom. Jag respekterar hennes känsla, men håller inte med. För mig är det inte lika viktigt.

Således måste jag nog skaffa en hemlig blogg. En blogg där jag får skriva fula ord, skälla på folk och älta mitt tillkortakommande i olika avseenden.

För visst är det ju så att vi alla bär runt på en resväska full med sociala masker. Vi byter mask lite då och då beroende på vart vi är och med vem. Vi har en mask hemma, en på jobbet, en med bästa kompisen, en på festen med en massa nya människor etc. Jag tror inte att vi är helt utan mask, någonsin. För skulle vi tappa masken och bli helt blottade så vet vi ju inte vart vi ska ta vägen. Det är jobbigt att inte ha något att gömma sig lite bakom. Det tar en livstid att riktigt lära känna en annan människa var det någon som sa. Jag tror inte det stämmer. Jag tror aldrig att vi känner en annan människa till fullo. Det finns alltid något som aldrig kommer upp till ytan, hemligheter, svarta dagar och drömmar som man aldrig ens vågar viska om.

Alla klamrar sig nog fast vid ett minne, en händelse som man tar med sig i graven. Inget konstigt med det. Vi är bara människor. Rädda för att framstå som svaga.

Det är synd om människorna, som Strindberg sa.