Att vara sig själv nog....

Jag har funderat mycket kring det här med att ”vara sig själv nog” som många säger. Känner många som alltid sätter sig själv i första rummet, men även andra och tredje. Kanske ibland så kommer en partner eller eventuella barn på tredje plats. Men annars så är det en ganska rak och jämn transportsträcka för själva jaget…

Vet inte om jag är ovanligt naiv..? Men jag måste nog säga att jag själv kommer på en stark tredje eller kanske till och med en fjärde plats i min värld. Först kommer mina barn… sen kommer min sambo och så övrig familj/släkt och vänner. Fast ska man vara krass så kanske man kan slå ihop alla före mig till en klump och då kommer jag ju på andra plats. Det både låter och KÄNNS lite bättre…

Hur som helst. Det förvånar mig och sårar faktiskt att alla så kategoriskt tänker på sig själva- i alla sammanhang. Vi har ett praktexempel i familjen nu. Min sambos familj har valt att fira jul på hemmaplan, istället för med oss. Det är ”enklare” att fira med grannen, än att åka fyra mil för att fira med sin egen bror/son. I alla år har det varit vi som fått åka, men när vi sätter ner foten så blir det så här. Varför är det enbart vi som ska bjuda till och ”go that extra mile” när det kommer till att anpassa sig och ställa upp? Varför är det bara vi som ska anstränga oss och fara land och rike kring? Och vad är det so säger att man måste fira jul på samma ställe varje år?

Och hur kan man säga så? Det blir enklare att vara hemma…? På julafton? Det handlar om lathet, ren och skär lättja. Och jag kan tyvärr inte säga att jag är förvånad. Men det är inte mitt problem. Och det är jag glad för. Min mamma skulle aldrig säga så till mig. Min syrra skulle aldrig komma och säga att det bli enklare att fira med dom som bor rakt över gatan.

Min sambo är grymt besviken. Och den besvikelsen går djupt just nu. Jag ser det på honom, hör det i hans röst. Ska bli intressant att se hur han ska tackla det här.