Guldkant...

Förra året när den här årstiden kom krypande som Stora Morran i mumintrollet så blev jag helt anti. Fick aldrig någon julstämning. Kunde inte brytt mig mindre om julstjärnor, ljusdekorerade fula enar och julklappar. Allt kändes bara fel och julklappsköpen var bara så tråkiga och fantasilösa. Jag hade ingen lust. Jag är inte den typen som skulle kunna tänka mig att åka två veckor till Thailand över jul och nyår. Men förra året hade jag gjort vad som helst för att slippa skiten.

Det kom ingen snö förrän veckan innan jul. Vilket i mitt fall bidrar hemskt mycket till om julstämningen ska infinna sig eller inte. Dessutom kände jag en enorm stress över att det alltid är vi (min familj) som ska packa hela klanen, med packning, presenter, mat och annat jox och fara land och rike kring…. Det är liksom inte kul. Det är bara bökigt, ett ton grejer ska med och alltid glömmer man nått och så ungar som antingen grinar, tjatar eller tjurar.

Så i år beslutade vi att vi ska vara hemma. Hos oss. Vi åker inte en meter. Dom som vill, är varmt välkomna att fira med oss. Men vi är hos oss. Punkt. Och det är så skönt. Och i samband med det beslutet så infann sig plötsligt julstämningen. Lite tidigt jag vet. Men nu får jag till skillnad från förra året, hejda mig så att jag inte redan nu rusar iväg och sätter upp julstjärnor. Jag har redan fått lite mani på ljus. Skulle kunna värma upp hela huset med alla ljus. Men vi sparar ju lite energi, för vi släcker hemskt mycket lampor har jag märkt. Och det är ju bra.

Har under flera månader haft det hemskt tufft på jobbet. Och har fått kämpa för att inte bara lägga mig ner och ge upp. Varje dag har liksom bara gått ut på att överleva. Jag har inte varit speciellt glad, inte heller särskilt snäll alla dagar. Men det blir väl så när den plats på jorden som man hatar allra mest, är den plats där man måste tillbringa större delen av sin vakna tid.

Men… dom två stor ororsmolnen på jobbet har sagt upp sig. Med bara några dagars mellanrum så meddelade dessa två herrar att dom går vidare i livet. Och det känns som om en stor sten bara löstes upp och försvann ur mitt bröst. Det känns som att jag kan andas igen. Och mitt i allt så känns det som om att det bara kan bli bra nu. Vad som än händer, så kan det bara bli bättre.

Och… min sambo kom och sa… ”I mellandagarna åker vi tre dagar till Tallin. Det är jättemysigt och julmarknaden på Rådhusplatsen håller på hela december ut”.
Precis vad jag behöver. Jag ser jättemycket fram emot det…..

Idag har jag lärt mig att om jag är ute och kör bil och skulle krocka med ett mufflonfår… så måste jag ringa polisen. Vad är det? Aldrig hört talas om? Hur ser dom ut? Vad ÄR det för något? Jag får ta det säkra före det osäkra och ringa polisen vad jag än kör på tror jag... ;)