Tänk att alla händelser i ens liv liksom hänger ihop som ett pärlhalsband. Går snöret av så far alla pärlorna iväg åt alla håll. Oundvikligen så rasslar dom iväg allihopa, ut över golvet, in under soffan. Desperat försöker man förhindra sönderfallet, man kämpar desperat för att stoppa flödet… men det blir bara värre. Och ALDRIG att man lyckas hitta på allihopa. Glöm det!
Lite så känns det just nu. Kaos och oreda. Vad hade jag egentligen i väskan? All bröte som man bär runt på varje dag, utan att tänka på det, utan att reflektera det minsta. Och vad hade jag egentligen i plånboken? Vad hade jag för kort…? Det stör mig hur ur balans jag blir när saker försvinner. Hur virrig jag känner mig. Allt som måste införskaffas på nytt.
Alla nycklar. Hur blir det med huset? Måste vi byta lås hemma? Tänk om dom kommer när vi är borta och länsar hela huset? ”Nyckelinbrott ersätter vi inte”, som kvinnan på försäkringsbolaget snorkigt upplyste mig om igår. ”Nähä, för det trodde jag verkligen”….
”Hej och välkommen. Ta det ni vill ha. Försäkringsbolaget betalar och vi vill ändå köpa nytt” Pucko!
Jag har sovit skit i natt. Gått igenom väskan om och om igen. Tänkt på sakerna som jag faktiskt skiter i och på sakerna som jag tyckte om. Som jag vill ha tillbaka. Jävla pundare!
Så får man inte säga, för dom var inga pundare. Men jag blir så less. Det fanns inget i min väska som dom kan använda ändå. För allt är spärrat. Det är inte värt ett skit. Jag undrar om dom så här i efterhand tycker att det var värt risken? Jag vet att ni skiter i det… men fan vad ni förstör för folk. Ni kommer inte få några julklappar av tomten i år. Det ska jag se till!
Jag ska i alla fall sluta använda väskan som mitt kontor. Det har dom lärt mig. Jag ska sluta med kort på mina barn i plånboken. Lägga alla viktiga kvitton i en burk hemma. Skita i alla klubbkort som bara tar upp en massa plats. Det är ändå så sällan som man får nått riktigt bra erbjudande. Vad är 10 procents rabatt liksom? Det kan jag fan leva utan. Jag ska aldrig ha en massa pengar i plånboken. Och aldrig, aldrig mer ställa ner väskan på golvet. I got the message!
28 juni 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kära Johanna,
Ingen lätt uppgift att försöka skriva något bra svar på ditt brev till mig. Jag menar, vad kan jag skriva som inte bara blir fånigt? Jag skulle också ha varit förbannad och ledsen. Jag skulle antagligen ha hatat de där tjejerna och önskat dem en ond bråd död. Undrat om de kan sova efter vad de gjort. Tänkt att de måste vara riktigt j-a missanpassade. Och fula och korkade. Så tror jag att jag hade jag försökt vara lite käck och säga att det är tur att det handlar om världsliga ting. Tänkt att det är tur att mina barn mår bra. Men sedan hade jag nog blivit så där förbannad och kränkt igen och tyckt att jag faktiskt har rätt att både ha väskan kvar och friska barn. Och så hade jag troligen ältat händelsen om och om igen. Varför gick jag dit just då? Varför ställde jag ner väskan? Varför klev jag överhuvudtaget ur sängen?... Men det var inte mig det drabbade. Därför känns allt jag skriver bara platt. Jag hoppas ändå att du känner att jag önskar att jag kunde säga något som skulle göra att det känns bättre. Något som gör att tjejerna snubblar över stup eller tiden backar ett dygn. Eller du vinner en miljon. Hälsningar, Tingeltangel.
Skicka en kommentar