Vita helvete....

Snön är här. På allvar. Med den infann sig den ljuva tystnaden, men också det stora vemodet. Jag har så sjukt konstiga arbetstider att det känns som att jag aldrig riktigt vaknar. Får aldrig sova tillräckligt mycket. Ögonen hänger på halv stång. Som en dålig rullgardin som stretar emot och vägrar att låta sig dras upp. Filmjölk i huvudet. Det skvallpar framme i pannloben. Kan inte riktigt koncentrera mig.

Har plockat fram så mycket stearinljus hemma att jag får gå brandvakt istället för att njuta av dess vackra sken. Jag har ju småbarn. En liten tjej som ”ojjar och wowar” sig över både det vita ute och ljusen inne. Kan inte låta bli att pilla, bara liiiiite, jag ska vara försiktig…. Blåsa, blåsa…. Det är ju varmt”

Ovanpå detta kylan… och mörkret. Jag är precis som min far född i fel land. Känslan av att inte höra hemma i kalla Norden blir bara tydligare med åren. Det bor nog en liten Carmencita i min kropp. En liten donna som konstant längtar till havet, solen och dom varma vindarna.

Har många gånger kommit på min far med att stå och blänga ut genom fönstret, med tom blick och håglös hållning. Som en tyst protest mot det vita helvete som öser ner utanför fönstret. Till min stora förvåning faktiskt. Eftersom han är född och uppvuxen långt, långt uppe i norra Sverige. Han borde ju vara van tänker jag. Men van, nä det blir man aldrig. Inte enligt min far i alla fall.

Samma visa varje år. Snön tar oss på sängen. Trots att vi vet att nu är det snart dags. Vi plockar fram vinterdäcken redan i september, men ändå så blir dom liggandes i ett hörn av garaget. Väntandes på snöovädret. Som alltid infinner sig när det är som minst lämpligt.

Men… mitt i allt detta. Jag har fått äran att återuppta ridningen. En stor lyx i vardagen just nu. Att i total tystnad, mitt i skogen och med enbart naturen som sällskap, få sätta av i galopp på en slirig vinterväg. Kallt som fan, men glädjen är total.