And I'm back...

Det var ett tag sen sist. Och nu stirrar verkligen sidan upp på mig. Hånflinar. ”Vad kan du rimligtvis ha att berätta, som någon skulle bry sig det minsta om”…?

Men som sagt…. Det gäller att ta tjuren vid hornen, sluta sitta och trycka i en skyttegrav. Det blir bara värre ju längre man väntar. Som att rycka bort ett plåster. Det gör lika jävla ont att dra fort som långsamt. MEN…. Det går åtminstone fort när man drar fort. Ja ni fattar vad jag menar….

Så nu sitter jag här. Har inte så mycket att berätta faktiskt. Jag har mest jobbat skiten ur mig, varit heltidsmorsa och haft en sjuk sambo som legat i fosterställning på soffan hemma och mumlat osammanhängande i sina feberdimmor. Döende… sjukare än sjukast…. Beredd att ge upp jordelivet. För en febertopp på 37,9 grader är värre än döden. Men en alvedon skulle han inte ta…..nä det ska ju till att lidas ordentligt innan man verkligen faller för trycket att medicinera sig. Tabletter är ju så omanligt....

Min 4 åring kissade i sängen. Var tvungen att hitta en ny madrass NU. Åkte till IKEA på egen hand för jag inbillar mig att det går fortare om jag får kasta mig in själv, än med två ungar i släptåg. Dessutom är det JUL på IKEA sen en dryg månad tillbaka. Detta innebär att dom har 2 miljoner kulörta kulor som min 17 månader gamla dotter fullkomligt skulle älska SÖNDER. Kändes inte så lockande. Dessutom så har jag inte råd att betala för trasiga kulor, som jag inte ens skulle vilja ha om dom var HELA.

Ringer min mamma för att höra om det verkligen var på IKEA hon köpte nya madrasser.
Får då höra att jag är taskig som lämnar sambon ensam hemma med två barn. Han är ju sjuk stackarn. Visst ja, jag tänkte inte på det. Vad självisk jag är som rusar runt på IKEA i en halvtimme för att hitta nått som min son kan sova på. Får genast dåligt samvete och åker hem. Utan madrass. För den glömde jag naturligtvis i mitt djupaste samvetskval. Så nu sover sonen PÅ min sjuka sambo nattetid. Jag undrar vad han tycker om det? Bättre så?

Up yours!

Det är en seger för alla kvinnor. Fyra år för grov våldtäkt fick dom. Stureplansprofilerna. Två män som väljer att grovt förgripa sig på en 19- årig kvinna som skriker i förtvivlan. Efteråt säger dom att dom inte förstod, att dom inte fattade att hon inte ville, att dom inte hörde när hon sa nej.

Nu har dom fått sitt straff. Rättsväsendet har äntligen valt att markera att det här inte är ok. Att det får konsekvenser när man tvingar en annan människa till vaginalt, analt och även oralt sex. Det är en seger i den meningen att dom äntligen har valt att tro på en ung kvinna. Men det är även en seger på så sätt att detta blir en milstople. Och kanske kan det resultera i ringar på vattnet. En kraftig markering från samhällets sida. Nu får det vara nog.

Sex är till för alla, oavsett kön och färg. Men det ska vara på allas villkor. Inte en part som bestämmer sig för att tvinga, hota och slå en annan för att visa sin makt. För att kränka.

Idag är jag glad. Himmelskt glad. Glad för en ung kvinna som fått upprättelse, men också glad för att jag känner att jag ser en ljusning. Ett hopp. Att när nått sånt här händer igen, så kanske foderluckan smäller igen på en gång. Bakom en, två eller flera förvånade män som trodde att dom skulle kunna vakna skrattandes efter en helkväll på stan.

Ni trodde ni var balla. Ni trodde ni var safe. Ni har skrattat med era polare för ni trodde att ni skulle slippa undan. Men ni hade fel. Och det är så jävla, jävla skönt. Flera generationer kvinnor i Sverige drar nu en djup suck… och ett brett leende sprids sakta hos var och en av oss. Hon vann! Och i och med det så vann även vi.

Ha det så trevligt på kåken. Nu är det slut med bubbeldrickat.

Tjejfest...

Hade tjejfest i helgen. Inget konstigt med det. Men grejen med alkohol är ju att man aldrig tar några direkt bra och genomtänkta beslut när man druckit. Men jag måste säga att det inte alltid stämmer. Jag och mina väninnor har nu beslutat följande… visserligen med vin i kroppen… men vi tog till och med i hand så seriöst och på fullaste allvar var det. Vi beslutade att sluta köpa presenter till varandra när vi fyller år. Nu är det slut med blomruskor, presentkort och annat trams. Vi kommer numera att sätta in pengar på Cancerfonden. När var och en fyller år så ska vi istället skänka pengar till forskningen. Så att vi kanske hittar ett botemedel och slipper få bröstcancer.

Härmed utmanar jag er som läser detta att ta samma beslut. För era medsystrar och era tuttars skull. Ha det gott!

Undrens tid är inte förbi...

Jag har bott i USA. Levt med ickesvenskar och hört hur dom resonerar om saker och ting. Livet i stort och "the land of glory" i synnerhet. Jag var med när Bill Clinton var lite för närgången och jag hörde vad mina vänner svor om när George Bush vann valet över Al Gore. Dom har ett väldigt konstigt valsystem i USA. Som inte bara förvirrar alla utomsocknes, utan även gemene amerikan. Be mig inte förklara för jag kan inte. Det är en enda soppa.

MEN... nu vill jag precis som Gert Fylking gjort i många år... skrika "äntligen"... beslutet har förvisso inget med USA och det amerikanska folket att göra, utan snarare om Nobel, Norge och europerer med huvudet på skaft. Al Gore har fått Nobels Fredspris. Först blev jag förvånad... tänkte "men vad har han gjort för freden"... han är ju miljökonsult? En medelålders man som insett det politiskt korrekta i att flacka runt och säga till oss att sopsortera, släcka lampor, lämna bilen hemma och skänka pengar till utrotningshotade isbjörnar. Jag fattade inte grejen? Förstod inte hur dom resonerat? Men nu... nu sitter jag här och småflinar och nickar och tänker: "Fan vad bra... ja jävlar du... det var smart"....

För visst är det lite irnoisk? Gore tävlade en gång i tiden om att bli president i en supermakt, mot en av världens kanske mest hatade man just nu. Bush. Han förlorade valet mot en man som drog igång ett av världshistoriens (kommer gå dit iallafall) vidrigaste krig. Han förlorade med typ 500 röster, om äns det, och nu har han fått Nobelpriset.

Undra vad Bush tänkte när han fick beskedet? Hur han sov igår kväll? Jag skrattar när jag tänker på det... för visst är det helt galet ironiskt...? Bush- dina dagar är räknade. You're going DOWN!

Sen kan jag inte låta bli att fundera över hur det skulle varit om USA fått Gore som president istället? Många som måste känna att dom röstade fel idag... Tragiskt vilken nitlott USA drog när dom valde Bush till president. Jag är hemskt glad för Al's skull! Jag höll tummarna för honom i valet... men vad hjälpte det när amerikanerna inte kan räkna?

R.I.P

Idag är jag ledsen och glad. Konstigt, men bra. Uppriktigt ledsen för att en liten pojke just somnat in, men glad för att han inte längre tvingas ha ont och slipper vara rädd. Glad för att hans kamp är över och att han förhoppningsvis kommer till nått mysigt ställe.

Min lille kille summerade förlusten så här:
Är hans mamma jätteledsen nu?
Ja, sa jag.
Men han kommer ju tillbaka sen, eller hur?
Jag vet inte sa jag.
Men visst fick han ta med sig godispåsen?
Ja, det fick han alldeles säkert, sa jag.

Jag har två barn. Det bästa och finaste jag har. Det häftigaste jag gjort. Alla fina jobb och utbildningar till trots. Kanske inte meningen med livet, men en stor och väldigt viktig del av det.

Idag ska jag krama extra mycket på mina barn. För att dom finns och för att dom får vara friska och krya. För att dom utvecklas helt normalt och för att dom är fantastiska, trots att dom gör mig galen ibland.

Jag ska tala om för dom hur mycket jag älskar dom och att dom är viktiga. Att dom ska vara snälla med varandra för man vet aldrig vad som händer i morgon.

Att dö vid 5- års ålder är alldeles för tidigt. Men jag är bara en liten människa på jorden. Jag vet ingenting om vad som händer sen och jag vet inget om nån stor plan. Att allt hänger ihop på något sätt är jag helt övertygad om, men jag vet inte hur och det kanske är lika bra.

Välj era strider. Bråka inte om småsaker. Det är så onödigt. Och gå aldrig och lägg er osams.

Ps: Jag ska försöka att bara skriva rolig inlägg numera. Det har varit lite deppigt på sista tiden.
Sorry!

Hur vet man?

Har alltid slagit mig för bröstet och hävdad att ”nä jag krisar inte”… ”jag har passerat 30 och är HELT ok med det”… ”Nä jag funderar inte över meningen med livet och allt sånt skit…”

Det är inte riktigt sant måste jag erkänna. Nått är i antågande och jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Det har kommit smygande och jag vill inte riktigt kännas vid det. Inte ta tag i det. Rädd för att rullgardinen ska fara upp med en smäll och blotta något som jag inte alls tycker om.

Om jag hade varit man och lite MER medelålders så hade jag i detta läge köpt en röd sportbil, färgat håret, börjat träna på gym och bli så där allmänt tragiskt UPPENBAR. Men hur gör man som kvinna när man känner sig deppig, bortglömd och lite kasserad? Jag vet inte… för jag känner ingen kvinna som krisat så som män gör?

Jag tror jag är less. Less på att jag alltid gå på högvarv för att försöka förändra min situation, trött på att det aldrig kommer en lösning. Trött på att söka jobb efter jobb och alltid vara nästan framme. Jag känner mig som en stor badboll, där luften sakta håller på att pysa ut.

Jag tror jag är frustrerad. Och hur löser man det? Hur blir man ofrustrerad när man faktiskt gör allt som står i ens makt för att försöka vända trenden?

Jag vet inte riktigt vad jag vill med resten av mitt liv. Det är kanske 50 år kvar. Vad fasen ska jag göra alla dessa år? Ska jag vara trendig… och gå till coacher, i kognitiv beteendeterapi, healing och yoga? Hur ska jag hinna med det? Fattar inte hur folk lyckas pressa in allt i sina liv.

Har under alla dessa intervjuer jag varit på, fått frågor som: Vad är din stora dröm? Var ser du dig själv om fem år? Jag har ingen aning för jag har fullt upp med att ha koll på vad jag ska göra i morgon?

Sen vill jag bara hälsa till Annika: Jag hatar också att tanka. Det är så otympligt och jag känner mig så otroligt klumpig och osmidig och så inbillar jag mig att alla tänker: ”Oh my God! Hon har aldrig tankat förut. Kolla vilken tönt!” Men jag hatar ännu mer att fickparkera. Kan köra fem varv runt stan för att hitta en enkel ruta att parkera i. Vad betyder det? Underliggande ångest?

Detaljer från ett hem...

Idag är jag trött. Har inget att berätta. Känns som att jag inte har nått väsentligt att skriva.

Så jag lättar lite på locket bara...

När allt ställs på sin spets...

Det finns ingen Gud. Har förvisso sagt förut att jag inte är religiös av mig. Andlig och djup i sinnet stundom kanske, men inte religiös. Men nu är jag djupt förtvivlad och galet vansinnig på en Gud som jag inte ens tror på. Att säga att allt händer för att det finns en mening med det är för mig det djupaste, djupaste bullshit. Det finns ingen sån norm. Ibland händer skit. Det bara ÄR så. Det har ingen mening, och ingen rättvisa och definitivt ingen orsak.

I min närhet finns en liten pojke. Han är fem år gammal. Han är hemskt sjuk och kommer inte att klara sig. Så är det bara. Det är sjukt jävla orättvist och jag blir så förtvivlad. Vill så gärna hjälpa. Vill så förtvivlat gärna ta bort det.

Men hur slåss man mot cancer i hjärnan när läkarna har gjort allt dom kan? När dom pumpat en liten pojke full med cellgifter och kortison? När hans hjärna inte kan ta mer strålning för då blir han en grönsak?

Vad säger man när en liten pojke som har benen full med spring, vaknar en morgon och inte kan prata längre? Man skriker i förtvivlan och vill bara döda…

Det finns inga ord. Man sjunker ner i ett mörker som är så kompakt att man knappt kan andas. Man sitter tyst, biter sig i läppen och spärrar upp ögonen av rädsla för att blinka. För blinkar man, kommer tårarna. Och då finns det en risk att dom aldrig tar slut.

Allt är så jävla orättvis och det finns ingen jävla Gud!! Den Gud som ni talar om som barmhärtig och god, ger inte en liten pojke cancer. Inte i min värld. Inte en chans.

Finaste jag hört...

Sen min provrumsincident så har jag funderat mycket på det här med komplimanger. En helt självklar parallell- eller hur? NOT! Hur som helst… jag har funderat på om jag någonsin fått en riktigt fin och ÄRLIG komplimang. Inte nått sånt där tjafs som fyllot på krogen rapat upp fem minuter innan det är dags att gå hem.

Utan nått ärligt, nått som kommit spontant, från hjärtat. Och då slog det mig. Det är många år sen nu och jag var ung och jättegenerad. Men jag träffade en kille och han blev hopplöst förälskad i mig. Tyvärr så kände jag inte alls samma sak. Blev mest besvärad av hans svärmeri.

Men komplimangen kommer jag aldrig glömma. Den har jag stoppat in i ett fack i hjärtat och när jag tänker på det så här flera år efteråt, så sträcker jag lite på mig och tänker: Ja baske mig. Jag är nog rätt så fin ändå. Även om det inte alltid känns så.

Vad han sa? Here it goes… ”Du är fulländad”… bara det. Inget annat smicker. Bara dom orden.

Vad är det finaste någon sagt till er?

Ensammen...

Vet ni… det är nått sorgligt över singlar som handlar mat. Alltså det är ju inte sorgligt att vissa människor är singlar, inte heller att dom handlar mat. Det är bara sorgligt att SE dom när dom handlar… jag tänker på det ganska ofta och så hugger det till i hjärtat när jag ser dom skava runt på affären. Med sin lilla korg. Lite planlöst och fundersamt. ”Jaha… vad fasen ska jag äta ikväll då? Kan man köpa pannkakor i 2- pack?”

När vi handlar så svämmar kundvagnen nästan över. Det är ekonomipack för hela slanten. Stora jumbopaket av det mesta. Bröd till ett helt kompani. Frukt så att jag skulle kunna öppna stånd och sälja skiten vidare. ”Ta tre betala för två- dealen”.

Igår var jag på affären och fick en ensam kvinna framför mig i kassan. I 35-40 årsåldern. Svårt att säga exakt. Hon kan ha varit 50, men likaväl 29. Jag är ingen personbedömmare på den punkten. Hur som helst… hon såg faktiskt inte så glad ut. Lite håglös. Och så handlade hon: en liter mjölk, en tomat, två bananer, en färdigmatlåda, en liten, liten chokladbit och en burk bruna bönor. Varför handlar man EN tomat?

Det kändes sorgligt. Att veta att hon skulle få äta ensam. Höll på att bjuda hem henne till vårt kaos. Men tänkte att det nog inte passar sig. Hon skulle kanske tro att jag var galen.

Jag åkte hem till min rövarkula och hon gick ensam. Det måste vara det sorgligaste som finns- att tvingas vara ofrivilligt ensam.

Jag vill vara ego!

Jag är inte ego av mig som person. Jag köper saker som behövs. Punkt! Är ingen slösa. Tillfällena då jag unnar mig nått fint som bara JAG kan ha användning för är lätträknade. När jag handlar så går tankarna ungefär så här i huvudet: Jag undrar om J verkligen behöver nya regnbyxor? Jag menar hur mycket kan det egentligen regna…? Det är ju snart vinter. Jag kanske ska satsa på en ny fleccetröja istället? Och behöver N verkligen det här? Jag borde nog köpa långärmade tröjor istället…

ALDRIG går tankarna så här: Ska jag köpa både ullkappan OCH dom italienska skinnstövlarna för 3000 kronor? Eller vill jag hellre ha dom där skitsnygga tröjorna och väskan från Marc Jacobs?

Men nu vill jag bara skrika rakt ut! Jag VILL vara EGO! Jag VILL ha! Jag vill ha en tröja från Odd Molly. TROTS att den kostar nästan 3000 spänn. Det är helt sjukt, jag vet. Hur kan en jävla tröja vara så satans DYR? Det är ett skämt. Men det kostar inget att önska. Klart jag inte ska köpa den. Det vore ju helt horribelt sinnesjukt.

Ibland önskar jag att jag gjorde sinnesjuka saker. Bara ibland. För min psykiska hälsas skull. En vacker dag kommer jag bryta ihop över en jävla tröja. Hur normalt är DET då?

Monday bloody Monday...

Alltså… vad är grejen med provrum? Det slutar alltid med att jag är skitsur och har en miljon komplex för hur jag ser ut efter ett besök på stan i ett tappert försök att hitta ett par byxor. Vad är det med ljuset? Och VARFÖR måste det vara så jävla trångt?

Det händer nått med mig varje gång jag tränger mig in i ett sånt där bås. Jag blir stressad, börjar svettas… skaver av mig kläderna som hela tiden envisas med att ramla ner från den ynkligt lilla kroken…och jag känner mig ful, blek och sladdrig. Nästan lite åt det gröndassiga hållet. Som Shrek ungefär.

Jag trodde ju i min enfald att affärerna ville sälja? Men jag måste ha missat nått? För jag har då inte köpt nått till mig själv som måste provas, under dom senaste fyra åren.

Nått i kombinationen sparsam, dunkel belysning och spegel i ett utrymme på 1x1 meter gör att jag till slut får panik och slänger tillbaka klädbyltet på hängaren utanför. Det är inte det att jag ballar ur i små utrymmen. Det är snarare det att när jag irriterad och svettig försöker klämma mig i ett par jeans sydda för en 12- åring så inser jag att jag ser helt galen ut. Och DET skrämmer livet ur mig.

Och inte blir jag direkt köpsugen heller när jag ser mina vilt uppspärrade ögon, håret som står åt alla håll och ett par asfula jeans som fastnat någonstans på halva låret. Och tro mig. Jag VET att jag inte får på mig nått mindre än st. 40. Så det är inte jag som befinner mig i någon sorts självförnekelse. Men nog fan blir klädstorlekarna bara mindre och mindre? Och hur tänkte dom som gjorde stuprörsbyxor? Jag får knappt igenom FOTEN i dom…

Den enda som skulle kunna ha gjort upplevelsen värre är om jag haft min uttråkade sambo med mig och två griniga ungar. Varav den ena garanterat skulle ha stått och gläntat på dörren och skrikit: ”Är du klar snart mamma. Jag vill gå till leksaksaffären”…

Äntligen...

Ja det är allt jag kan säga denna morgon. Det finns en Gud trots allt. Och nu har han tagit sitt stora finger, sträckt ner armen från sin saliga boning, pekar rakt och med hela handen och sagt: "Nu får det vara nog. Nu räcker det"... Och sanna mina ord han som blev utpekad lyssnade. Det stora egot, den stor tönten och mobbaren som skrattar åt sina egna skämt- lyssnade! Inte en dag för tidigt. Alex Schulman, lägger av. Stänger sin töntiga och astrista pubertetsblogg.

Så här säger han själv om det elände som han fått fria händer att skapa i Aftonbladets namn:

Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade bara för ett år sedan. Jag kan inte acceptera det. Framför allt - jag orkar inte med det. Bloggen är en spegel och jag tittar mig själv i den och konstaterar att jag inte tycker om spegelbilden av mig själv.

Det tar tid för en del att komma till självinsikt. Hade han känt mig så kunde jag upplyst honom om detta för ett år sen. Du är inte roligt Schulman, inte ett endaste dugg. Du beter dig som en finnig och mycket pubertal fegis. Nån som går igång på att mobba andra. Nån som känner sig liten och rädd och därför måste avleda uppmärksamheten till någon annan stackars sate. Men nu är det slut. Hoppas att han aldrig mer kommer åter. I NÅGON form.