R.I.P

Idag är jag ledsen och glad. Konstigt, men bra. Uppriktigt ledsen för att en liten pojke just somnat in, men glad för att han inte längre tvingas ha ont och slipper vara rädd. Glad för att hans kamp är över och att han förhoppningsvis kommer till nått mysigt ställe.

Min lille kille summerade förlusten så här:
Är hans mamma jätteledsen nu?
Ja, sa jag.
Men han kommer ju tillbaka sen, eller hur?
Jag vet inte sa jag.
Men visst fick han ta med sig godispåsen?
Ja, det fick han alldeles säkert, sa jag.

Jag har två barn. Det bästa och finaste jag har. Det häftigaste jag gjort. Alla fina jobb och utbildningar till trots. Kanske inte meningen med livet, men en stor och väldigt viktig del av det.

Idag ska jag krama extra mycket på mina barn. För att dom finns och för att dom får vara friska och krya. För att dom utvecklas helt normalt och för att dom är fantastiska, trots att dom gör mig galen ibland.

Jag ska tala om för dom hur mycket jag älskar dom och att dom är viktiga. Att dom ska vara snälla med varandra för man vet aldrig vad som händer i morgon.

Att dö vid 5- års ålder är alldeles för tidigt. Men jag är bara en liten människa på jorden. Jag vet ingenting om vad som händer sen och jag vet inget om nån stor plan. Att allt hänger ihop på något sätt är jag helt övertygad om, men jag vet inte hur och det kanske är lika bra.

Välj era strider. Bråka inte om småsaker. Det är så onödigt. Och gå aldrig och lägg er osams.

Ps: Jag ska försöka att bara skriva rolig inlägg numera. Det har varit lite deppigt på sista tiden.
Sorry!