Finaste jag hört...

Sen min provrumsincident så har jag funderat mycket på det här med komplimanger. En helt självklar parallell- eller hur? NOT! Hur som helst… jag har funderat på om jag någonsin fått en riktigt fin och ÄRLIG komplimang. Inte nått sånt där tjafs som fyllot på krogen rapat upp fem minuter innan det är dags att gå hem.

Utan nått ärligt, nått som kommit spontant, från hjärtat. Och då slog det mig. Det är många år sen nu och jag var ung och jättegenerad. Men jag träffade en kille och han blev hopplöst förälskad i mig. Tyvärr så kände jag inte alls samma sak. Blev mest besvärad av hans svärmeri.

Men komplimangen kommer jag aldrig glömma. Den har jag stoppat in i ett fack i hjärtat och när jag tänker på det så här flera år efteråt, så sträcker jag lite på mig och tänker: Ja baske mig. Jag är nog rätt så fin ändå. Även om det inte alltid känns så.

Vad han sa? Here it goes… ”Du är fulländad”… bara det. Inget annat smicker. Bara dom orden.

Vad är det finaste någon sagt till er?