Monday bloody Monday...

Alltså… vad är grejen med provrum? Det slutar alltid med att jag är skitsur och har en miljon komplex för hur jag ser ut efter ett besök på stan i ett tappert försök att hitta ett par byxor. Vad är det med ljuset? Och VARFÖR måste det vara så jävla trångt?

Det händer nått med mig varje gång jag tränger mig in i ett sånt där bås. Jag blir stressad, börjar svettas… skaver av mig kläderna som hela tiden envisas med att ramla ner från den ynkligt lilla kroken…och jag känner mig ful, blek och sladdrig. Nästan lite åt det gröndassiga hållet. Som Shrek ungefär.

Jag trodde ju i min enfald att affärerna ville sälja? Men jag måste ha missat nått? För jag har då inte köpt nått till mig själv som måste provas, under dom senaste fyra åren.

Nått i kombinationen sparsam, dunkel belysning och spegel i ett utrymme på 1x1 meter gör att jag till slut får panik och slänger tillbaka klädbyltet på hängaren utanför. Det är inte det att jag ballar ur i små utrymmen. Det är snarare det att när jag irriterad och svettig försöker klämma mig i ett par jeans sydda för en 12- åring så inser jag att jag ser helt galen ut. Och DET skrämmer livet ur mig.

Och inte blir jag direkt köpsugen heller när jag ser mina vilt uppspärrade ögon, håret som står åt alla håll och ett par asfula jeans som fastnat någonstans på halva låret. Och tro mig. Jag VET att jag inte får på mig nått mindre än st. 40. Så det är inte jag som befinner mig i någon sorts självförnekelse. Men nog fan blir klädstorlekarna bara mindre och mindre? Och hur tänkte dom som gjorde stuprörsbyxor? Jag får knappt igenom FOTEN i dom…

Den enda som skulle kunna ha gjort upplevelsen värre är om jag haft min uttråkade sambo med mig och två griniga ungar. Varav den ena garanterat skulle ha stått och gläntat på dörren och skrikit: ”Är du klar snart mamma. Jag vill gå till leksaksaffären”…