Hur vet man?

Har alltid slagit mig för bröstet och hävdad att ”nä jag krisar inte”… ”jag har passerat 30 och är HELT ok med det”… ”Nä jag funderar inte över meningen med livet och allt sånt skit…”

Det är inte riktigt sant måste jag erkänna. Nått är i antågande och jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Det har kommit smygande och jag vill inte riktigt kännas vid det. Inte ta tag i det. Rädd för att rullgardinen ska fara upp med en smäll och blotta något som jag inte alls tycker om.

Om jag hade varit man och lite MER medelålders så hade jag i detta läge köpt en röd sportbil, färgat håret, börjat träna på gym och bli så där allmänt tragiskt UPPENBAR. Men hur gör man som kvinna när man känner sig deppig, bortglömd och lite kasserad? Jag vet inte… för jag känner ingen kvinna som krisat så som män gör?

Jag tror jag är less. Less på att jag alltid gå på högvarv för att försöka förändra min situation, trött på att det aldrig kommer en lösning. Trött på att söka jobb efter jobb och alltid vara nästan framme. Jag känner mig som en stor badboll, där luften sakta håller på att pysa ut.

Jag tror jag är frustrerad. Och hur löser man det? Hur blir man ofrustrerad när man faktiskt gör allt som står i ens makt för att försöka vända trenden?

Jag vet inte riktigt vad jag vill med resten av mitt liv. Det är kanske 50 år kvar. Vad fasen ska jag göra alla dessa år? Ska jag vara trendig… och gå till coacher, i kognitiv beteendeterapi, healing och yoga? Hur ska jag hinna med det? Fattar inte hur folk lyckas pressa in allt i sina liv.

Har under alla dessa intervjuer jag varit på, fått frågor som: Vad är din stora dröm? Var ser du dig själv om fem år? Jag har ingen aning för jag har fullt upp med att ha koll på vad jag ska göra i morgon?

Sen vill jag bara hälsa till Annika: Jag hatar också att tanka. Det är så otympligt och jag känner mig så otroligt klumpig och osmidig och så inbillar jag mig att alla tänker: ”Oh my God! Hon har aldrig tankat förut. Kolla vilken tönt!” Men jag hatar ännu mer att fickparkera. Kan köra fem varv runt stan för att hitta en enkel ruta att parkera i. Vad betyder det? Underliggande ångest?