Tapetsering...

Helgen försvann lika fort som den kom. Det är måndag alldeles för ofta. Vi har varit barnfria för första gången på väldigt, väldigt länge. Ett helt dygn. Vilken lyx att få sova, få äta frukost utan att springa runt som en yr höna så att teet hinner kallna. Läsa morgontidningen.

Vi tog tillfället i akt att jobba undan en mängd saker som legat på hög alldeles för länge. Trädgård, tvätt, småärenden på stan och pyssel hemmavid. Vi tapetserade två rum. Arbetsrummet och lilltjejens rum/det som blir gästrum när vi får besök. Det blev superbra! Och inte blev vi osams en enda gång heller. Det måste nog vara sensation. Tapetsering är ju annars en sysselsättning som frestar på på humöret.

Den blommiga tapeten passar så bra, men var ett helvete att få upp. Tjock som läder och mönsterpass. Vi höll på att bli galna till slut. Ni får bortse ifrån att det är ostädat. Ville bara visa tapeten som faktiskt gör mig hemskt glad. Det är en personlig och lite rolig tapet. Jag vet att det är jättetrendigt med vitt just nu. Helst ska allt vara vitt. Och jag har faktiskt mycket vitt hemma, men jag är svag för färger. Värmen som det ger. Det känns trivsamt, ombonat och mysigt. Sen är det ganska opraktiskt med vitt när man har småbarn.

Den randiga är ju just det... randig. Inte så mycket att säga om den. Men den passar bra där med. Bara allt annat som inte passar in nu. Så nu måste jag sy gardiner och kuddar. Fix idé i vår familj... att sy nya kuddöverdrag. Tror min mamma har 500 stycken vid det här laget. Men det är ju så. Ett rum blir ett helt nytt rum, bara man byter ut textilierna.

Jag är lite rastlös av mig vad gäller inredning hemma. Skulle kunna göra om en gång i månaden. Men någonstans så måste man ju hejda sig. Min sambo gillar inte riktigt mina många nycker. Så det måste liksom succesivt arbetas in i huvudet på honom att vi behöver.... eller behöver var väl att ta i... att det vore KUL om vi kunde göra det och det. Jag har en massa galna idéer som jag tänkte förverklige nu under dom mörka månaderna. Få se vilka han köper bara, utan att slå totalt bakut.

Parkeringsidioter...

Some people are just born idiots. Så är det bara. Var på stan med min sambo idag. Utan barn. Uträttade några ärenden. Kommer tillbaka till garaget för att hämta bilen och vad har idioterna i bilen bredvid gjort? Jo... parkerat 10 cm från vår bil. Vi kommer inte in och står där och glor som två fån och kliar oss i huvudet och funderar på vad vi ska göra. Jag blir förbannad. Min sambo tycker att vi kan ta bussen hem. Jag bara glor på honom. Det slutar med att han klämmer sig in mellan bilarna, stäcker in armen i bilen, lossar på handbromsen och KNUFFAR ut bilen från parkeringsrutan. Hade jag varit ensam så hade jag stått där och grinat fortfarande...

Ibland är killar bra att ha. Men bara ibland. I nödfall. ;)

En bebis är på väg...

Ett stort grattis till dig du lilla väsen som fortfarande svävar runt i universum i full ovisshet. Du kommer få en asbra mamma. Jag kan varmt rekommendera Therese som morsa. Hon kommer vara hård men rättvis. Precis vad du kommer behöva i denna absurda värld.
Du vet inte om det än, men jag kan svära på att du får ett nytapetserat rum oxå.

Kram och välkommen!

Religionens paradox...

Tänkte ta som dagens tema… ”idag har jag träffat”…. Sen kom jag på att det nog inte är så intressant vem fasen jag träffar på dagarna. Min lista på vem jag SKULLE vilja träffa kan göras en kilometer lång. Men om jag någonsin får chansen att bocka av den återstår att se.

Jag skulle vilja träffa puckot bakom Jehovas vittnen. Faktiskt. Dom är här och smyger på gatan titt som tätt och lämnar fram sin lilla folder och viskar nått läskigt om den enda sanningen och paradiset på jorden och sån skit. Har flera släktingar som är med/har varit med och min pappa har varit allt annat än förtjust. Vill inte påstå att Jehovas har varit en källa till konflikter, men nog fasen väcker dom ont blod…

Förstår inte hur dom tänker? Förstår inte logiken och inte hur dom får ihop det...? Samfundet har omkring 6,7 miljoner medlemmar världen över. Låter ju inte som så himla mycket… men betänk detta…dom tror inte att världen ska gå under, utan att Gud ska komma åter och då ska 144 000 personer, få himmelskt liv och få regera med Jesus i Guds rike.

Om vi då gör en snabb överslagsräkning så innebär det att drygt 6,5 miljoner människor inte får plats. Vad ska alla dom vittnena ta vägen? Och hur fan VÄLJS dom bästa ut? Det står inget om det i deras lilla folder. Hur fan kan alla köpa detta?

Ja det är lite av det jag funderat på idag… religion är till för svaga människor, som inte vet hur dom ska leva sina liv, utan måste läsa om det i en bok. Därför är det så många som inte vågar ifrågasätta detta absurda med Jehovas vittnen? ”Sure du har levt som en rättrogen i hela ditt liv, men tyvärr så har himmelriket ingen plats för dig”…

Så där på slutet så måste det kännas helt för jävligt… but hey... shoot me if I'm wrong!

Vilket skämt....

Igår träffade jag HKH prinsessan Madeleine. Ja, inte bara så där… hon kom inte gåendes på gatan liksom och sa ”Tjena, tjena”… jag var på jobb. Hon var i stan för att fira nått trist jubileum och passade på att dela ut ett stipendium till ett par ridtjejer. Hon är lik sin storasyster när det kommer till kroppsspråk och minspel. Söt tjej, men inte alls lika söt i verkligheten som hon är när hon är uppiffad liksom. Vilket känns oändligt skönt...

Hur som helst. Mediapådraget var ju som det var. Töntiga Linda Nyberg, från Tv3 var där. (vet inte om hon är kvar där dock) Gud så fånig hon var. Svamlade runt där och uppträdde som om BONO skulle kliva in i rummet vilken minut som helst. Då hade jag fattat hennes upprymdhet. Men hon håller väl på med nått program om kungligheter där hon far runt och frågar dom ”hur känns det” hela tiden…

Hur som helst. Prinsessan Madeleine klev in. Sobert klädd. Tog inte ens av sig kappan. Ceremonin var över innan jag ens hann blinka. Fick inte fråga henne nått och jag fick ABSOLUT inte ta några bilder av prinsessan och dom två stipendiaterna. HUR sjukt är inte det då?

Hon hade någon tysk fjant i släptåg som såg ut som en nynazist. Han tog sig själv, sitt uppdrag och hela världen på alldeles för stor allvar. Hur som helst… prinsessan var där för att dela ut pris, men jag fick inte ta bilder när hon minglade med dom som faktiskt vunnit. Helt sinnesjukt? Detta betalar vi apanage till, miljontals kronor varje år? Till deras livsstil, dyra märkeskläder, stylister och lyxresor. Helt befängt.

Tar jag upp detta med min pappa, så blir han vansinnig. Inte för att han håller med. Tvärtom. Han tycker kungahuset är så fantastiskt bra. Jag säger bara ”lägg ner skiten. Vi har andra som kan representera Sverige så oändligt mycket bättre”…

Vad säger ni om Lilli & Sussi- dom ska ju göra come back nu? Det lär ju bli nått som vi aldrig kommer glömma…

Bytardag...

Idag har vi varit på bytardag. Det var rena huggsexan efter andra människors skräp. Tänk att man blir som en gam vid blotta tanken på att kunna göra ett bra kap? Fascinerar mig att människor kan bli osams om ett par sunkiga gummistövlar för 10 spänn. Att folk verkligen sjunker så lågt att dom står och sliter i samma tröja och vägrar släppa taget. Jag såg den först, ge hit den för helvete innan jag slår ner dig.

Hur som helst. Jag köpte ett par extra gummistövlar till min 4-årig. Han har en tendens att göra svanhopp ner i alla pölar, stora som små, så att han blir blöt ända in på kalsongerna. Vattnet går att hälla ur dom, som vin ur en karaff. I dessa slitna stövlar stod det namnet ”Linus”…

- Det är en pojke som heter Linus som haft dom här innan dig. Visst är dom fina?
- Min kompis Linus?
- Har du en kompis som heter Linus? Det visste inte jag? På dagis?
- Näääää…. Men Gabriellas hamster heter ju Linus?!
- Ja, fast den är ju död nu?
- Nä mamma, den är faktiskt gravad. Det vet du väl? Den är gravad!

Så nu vet ni det. Hamstern Linus är gravad. Inte begravd. Det gäller att ta vara på allt.

I väntan på det stora genombrottet...

...får man vara glad åt det lilla...

Min dotter kom springandes emot mig när jag skulle hämta henne på dagis idag. Såg ut som inledningen på "Lilla huset på Prärien" ungefär...

Min sambo kommer med stor sannolikhet att bli befodrad till nån sorts projektledare på jobbet.
Han är jätteglad. Jag med- för honom.

Min son sa till att han måste gå på toaletten. Ni som känner mig vet hur STORT det är. Han sa till och han kissade helt på egen hand.

Trevlig helg!

Moment 22...

Jag har en nära väninna som är ett stort fan av livsåskådningen ”det du förmedlar ut mot världen är det du får tillbaka”. Ok… jag har funderat jäkligt mycket på det den sista tiden. Om man alltid är glad och positiv så ska världen alltså le tillbaka mot en och komma med en massa positiva överraskningar? Eller har jag missuppfattat nått? Hur som helst…

Jag är inte en person som bara sitter och gnäller och klagar över livets alla jävligheter. Jo… alltså gnäller kan jag ju göra, men jag är inte en person som gnäller utan att försöka göra nått åt det. Jag är liksom en kvinna som ror med alla jävla åror som finns för att försöka komma någonstans, för att försöka hålla näsan ovanför vattenytan, för att försöka överleva ytterligare en överjävlig dag på jobbet.

Således… jag har velat byta jobb i typ tre år nu. Jag har ett jobb på en arbetsplats där jag aldrig får möjlighet att visa vad jag går för. Får aldrig chansen att växa och utvecklas. Alla chanser ges till män med motiveringen från högre instans ”vi tyckte att det blev bäst så här”… Vi är ett gäng kvinnor som trycks ner, hålls tillbaka, kritiseras inför en hel redaktion och hotas med både det ena och det andra om vi inte sitter tysta och gör som vi blir tillsagda.

Samtal har förts med både fack och arbetsgivare. Utan så mycket resultat. Efter en tid är vi tillbaka i samma gamla hjulspår. Det senaste är nu att det kommer öppnas upp nya tjänster till årsskiftet. Var på en helt absurd intervju i veckan. Efter 5 minuter hade han konstaterat att jag inte var erfaren nog och att han inte tänkte ge mig en chans. ”Jag jobbar inte så”, som han sa. ”Jag ger inte folk chanser”… Du ger inte kvinnor en chans menar du, tänkte jag trött.

Har aldrig känt mig så kränkt och förödmjukad i hela mitt liv. Grinade i ett helt dygn. Som en hysterisk och ytterst labil psykpatient. Nu är jag mest arg. Varför kallar man en person på intervju enbart för att säga” du har ingen arbetsledande erfarenhet och det ligger dig JÄTTEMYCKET i fatet”…?

Vad jag funderar på nu är hur detta kan ha blivit ett moment 22? Jag förstår inte att mina aktiva försök att lämna det här skitstället aldrig får en lösning? Varför någon annan inte ser min potential och ger mig en chans? Eller har jag blivit så desperat att det lyser igenom? Har jag blivit så bitter och sårad att så fort jag öppnar munnen så puffar svart rök ut? Och är det i så fall den svarta röken som gör att jag inte får ett annat jobb?

I alla tider har män anställt män på den här arbetsplatsen. Vi kvinnor är där för att göra grovgörat, männen gör det viktiga och intressanta. Kvinnor som vill utvecklas, lära sig, klättra… hålls ner med alla tillgängliga medel.

Jag söker andra jobb, jag försöker tänka positivt… men möts bara av en grå betongvägg på jobbet. En inrättning där det är lågt i tak, där beröm och uppmuntran lyser med sin frånvaro och där män som hotar sina kvinnliga kolleger, straffas genom att bli befodrade.

Det låter helt absurt, jag vet. Det är helt absurt, men det är min vardag. Det händer faktiskt. Och jag tvivlar på att min arbetsplats är unik.

För är det normalt att kvinnor har ont i magen, äter sömntabletter för att kunna sova, gråter på jobbet och går i samtal hos psykolog för att klara av arbetsdagen?

Inte min grej....

Alltså ibland undrar man ju...

Hur är det ställt med dom som gör reklam? Hur kommer dom fram till en idé? Och VEM är det som klubbar igenom och säljer in en kampanj?Hur har dom resonerat.... sittandes runt ett stor bord i ett konferensrum.... "Jo för fan vi tar flaskan, trycker upp den mot ett rakat underliv... jävlar vad det kommer sälja"

Den här gör mig livrädd. Vem är det den vänder sig till? Och vem är det som ska köpa? Känner inte riktigt suget efter en parym som sitter kloss i kloss med någons underliv...

Vem är det som ska igång på detta? Vill inte ens veta hur den luktar...

Är det bara jag som tycker att det här är totalt nasty?

Man ska ha husvagn...

Ok... jag är ingen husvagnsmänniska.

Barndomens husbilssemestrar tog lite död på glamouren. För många människor på alldeles för liten yta. Tänker inte berätta hur det verkligen gick till i min familj. Ni får gissa själv. Mycket tjafs- that's all I'm saying.

Förstår inte tjusningen med att åka till samma camping på Öland, år ut och år in. Slåss med sina medmänniskor för att hävda rätten till plats 32. "Där har vi fan stått i 22 år, det vore väl själva fan om vi skulle behöva byta NU?"

Alltid på tryggt avstånd från den sunkiga toaletten som inte sett vare sig en mopp eller målarfärg på dryga 15 år. Spindelnät i taket. Myntautomat i duschen. DET var en höjdare... Mammas stressade röst: "Johanna du måste skynda dig nu för jag har bara två kronor. Din syster måste få tvätta sig också"

Fulla finnar och flyktiga lekkamrater. Och så regnet. Det kan gå mig på nerverna i vanliga fall. Hemma i mitt stora fina hus. Kan inte riktigt se det framför mig. Jag, min sävlige sambo, överaktive 4- åring och så lilltjejen som måste ha fått apgener, i en husvagn. Dottern klättrar på allt. Och hoppar. " åppa, åppa" är nya favvisordet.

MEN... jag kan ändå tycka att det är lite charmigt. Småmysigt. I en vecka eller så. Om jag inte måste äga åbäket själv. Inte behöver anstränga mig så mycket. Inte måste känna tvång att åka till Sälen mitt i vintern eftersom husvagnshelvetet måste ut på vägarna. Den kostade ju iallafall 300 000 kronor.

Samtidigt... hade jag en husvagn som ovan så skulle jag kunna tänka mig att åka långt och länge.

Bara att inse... vi är alla svennar. Innerst inne. Det är bara det att det är så jävla jobbigt att behöva erkänna det.

Renlevnadsmänniskan...

Började morgonen med att chocka kroppen. En stor kopp varm choklad och ett gammalt winebröd som låg och suckade i kylskåpet på jobbet. Klockan 04.30.
Det här kan aldrig sluta bra...

Helgen som gått....

Idag har jag varit och ridit med en kollega från jobbet. Har ridit sen jag var barn, men nu var det ett tag sen. Och DET känns. I morgon kommer jag vara förlamad i kroppen från midjan och neråt. Eller iallafall gå högst märkligt och jag kommer klaga nått enormt och tala om för alla som orkar höra på, även dom som inte bryr sig ett jävla skit, om hur ont jag faktiskt har. Och så kommer jag säga nått töntigt i stil med "tänk jag visste inte ens att jag hade muskler där"...

Denna helg har jag insett en del saker. Jag börjar få rynkor i ansiktet. Det gör mig lite ledsen för jag anser ändå att jag är rätt ung. Har drömt om att jag tog botox i natt. Det blev helt fel. Something went very, very wrong!

Jag har funderat över varför så många unga kvinnor som jag känner, mår så otroligt dåligt på sina jobb? Kom inte fram till något bra, eftersom dom alla jobbar inom olika yrken och jag kunde inte hitta nån gemensam nämnare... mer än att dom alla är unga och ambitiösa.

Sen har jag pratat plastikoperationer med en kompis. Inget konstigt med det, det har jag gjort förr. Men nu har jag insett att för en del så är det som att gå till tandläkaren och för andra är det VÄLDIGT kontroversiellt. Det märkliga är att dom kvinnor som jag känner som av naturen är välsignade med en Baywatch hylla är ganska kritiska till detta fenomen. Till saken hör att jag sjäv kan tänka mig att lyfta mina taxöron. Hade en liten, liten a-kupa innan jag fick mina barn. Av dom är det inte mycket kvar. Dom kröp liksom in i bröstkorgen och försvann efter att jag ammat klart lilltjejen. Min mamma säger: "Men det är väl inget viktigt! Ditt värde sitter ju inte i dina bröst". Lätt för dig att säga som är 63. Jag är ändå bara 32, svarade jag. Ska jag ha det så här resten av mitt liv?

Hur som helst... mina kompisar med barm har uttryckt följande:
Det är omoraliskt, det är farligt, det är dyrt, det kan gå fel, sillisar är fula, hårda och overkliga.

Sen har jag kompisar som faktiskt har sillisar. Och dom säger: Det bästa jag gjort. Jag skulle gjort det tidigare om jag vetat att jag skulle få bättre självförtroende av det, om jag vetat att dom skulle ha fått mig att sträcka på mig, istället för att gömma mig alla dessa år.

Så helgens moraliska dilemma är alltså: Sillisar eller inte? Och i såfall varför?

Man måste intala sig...

...att det kunde vara värre. Idag var en sån där dag då jag bara ville bort. Ta semester från hela skiten. Lämna allt bakom mig och bara dra. Utan ett uns av dåligt samvete. Bara vara själv, få andrum, bara sitta still och stirra rakt ut på ingenting. Blockera sorlet som ständigt pågår runt omkring mig, strunta i tvätthögar, odiskade stekpannor, att lakanet i sängen är skrynkligt, att soppåsen borde slängas, hunden rastas, ungarna badas och maten till i morgon förberedas.

Fan är det så här det är att vara vuxen? Varför var det ingen som sa nått? Ska det verkligen vara så här nu- resten av mitt liv? Varför fick jag ingen varning? Detta är ju öken vissa dagar... totalt, stentorr och dammig jävla öken. Jag tror jag förgås. Jag är så trött att det känns som att ögonlocken aldrig riktigt åker upp. Som rullgardiner på halv stång.

Men... det kunde som sagt varit värre. Har en fd. kollega. Hon mår inget vidare. Gjorde ett inslag om en politiker. Åsikterna om vad som är korrekt eller inte av det som framkom i inslaget, går idag isär. Min fd. kollega har blivit stämd. Det blir rättegång. Så... hon har det värre. Hennes liv är mer än öken just nu. Mer som ett månlandskap. Det blåser jävligt kallt just nu. Och man blir skrämmande ensam när man gör en "screw up"... vill inte byta med henne just nu. Ett litet inslag. Men vilka konsekvenser det fick.
Både privat och jobbmässigt.

Det är lätt att hålla sig för skratt vissa dagar. Alldeles för lätt.

Om jag hade mycket pengar skulle jag...

Säga upp mig från jobbet. Aldrig förvärvsarbeta nått mer i hela mitt liv. Det upptar alldeles för mycket av min tid, suger alldeles för mycket energi och lönar sig alldeles för dåligt.

Jag skulle tala om för min chef hur värdelös han är som chef, på alla plan. Och hur värdelös han är på att ta hand om personal som mår dåligt. Jag skulle uppmana honom att gå alla kurser i världen som handlar om chefsskap och sen slänga in några extra kurser om hur man känner empati, tar ansvar, löser konflikter och hur man uppmuntrar och stöttar personal som jobbar tills dom går på knäna.

Jag skulle instifta ett stort jävla pris till förmån för ensamstående mammor. För gudarna ska veta att ni fan är värda alla pengar och all hjälp i vardagen ni bara kan få. Jag är så grymt imponerad av det jobb ni lägger ner varje dag, att jag inte finner ord! Jag fattar inte hur ni orkar, hur ni pallar med allt? Jag har två barn, men lever ändå med deras pappa. Att göra allt på egen hand veta fasen om jag skulle fixa. Så en stor eloge till er. Jag är grymt imponerad och ni kommer för alltid vara mina hjältar.

Jag skulle jobba ideellt med ungdomar. Varje dag skulle jag tala om för dom hur coola och fantastiska dom faktiskt är. Anstränga mig för att se varje enskild individ och ge dom den bekräftelse dom så väl förtjänar. Det finns alldeles för mycket sopiga föräldrar idag.

Jag skulle betala alla mina skulder.

Köpa en lägenhet i New York till mina föräldrar. För det är dom fan värda.

Fixa en allt- i- allo kvinna till min syrra. Hon behöver någon som gör allt tråkigt hemma.
Sen skulle jag starta ett stort företag och ge henne ett jätteviktig jobb. Hon behöver känna sig behövd och ha en massa intressanta saker som måste göras varje dag.

Resa med mina barn. Visa dom vilken fantastisk värld vi lever i och hur viktigt det är att vi tar hand om den på bästa sätt.

Köpa en häst. Har sedan den dag la ridbyxorna på hyllan när allt annat världsligt trams kom ivägen, saknat dessa fantastiska djur och deras förmåga att sprida lugn, harmoni och gränslös kärlek.

Inhandla en Orbitreck. Är för lat för att verkligen börja träna, så jag inbillar mig att om jag har en sån maskin som står och stirrar på mig, så kanske jag i alla fall ibland samlar mod till att använda den.

Skänka pengar till forskning och organisationer som jobbar med barn som farit illa. Det finns så många behjärtansvärda organisationer som jag skulle involvera mig i att dom inte får plats på den här sidan… måste nog sålla lite kanske.

Fan nu kom jag ju på det…. Jag skulle ha passat superbt som Kronprinsessa. Hon måste ha ett grymt intressant liv. Jag är faktiskt lita avis. Inte på hennes pengar, utan på hennes möjligheter.

Jag och mina ovanor.

Snodde denna idé från en kompisbloggare. Ovanor. Jag har några sådana jag med. Och vanor. Men det är nog mest ovanor faktiskt.

Jag sätter mig alltid mitt i soffan när jag tittar på tv. Varför vet jag inte? Det bara blir så. Dessutom så sitter jag mitt i en skarv mellan två dynor, men det verkar inte bekomma mig så mycket. Min sambo stör sig enormt på detta. Han måste dessutom kommentera det faktum att jag sitter mitt i soffan- varje kväll.

Jag drick alldeles för mycket te. Flera liter om dagen måste det uppgå till om jag skulle börja mäta mängden te som jag faktiskt häver i mig. Dricker dessutom i muggar som är stora som mindre hinkar. Vilket alltid resulterar i att det hinner bli kallt innan jag fått i mig allt. Och då lämnar jag muggen lite varstans, aldrig urdrucken. Min sambo stör sig på detta och gnäller.

Jag flyttar alltid ner duschmunstycket nästan längst ner på ”pinnen” när jag duschar. Vill ha vattnet nära inpå, inte regnandes från himlen liksom. Dessutom har jag så varmt vatten att dom nog kokade kläder i dessa temperaturer förr i tiden. Min sambo gastar om detta av och till. Dock inte jämt.

Jag hör inte dåligt, men har en ovana att lite för ofta säga ”va?” till folk som jag samtalar med. Detta stör jag mig enormt på. För ibland säger jag ”va” av ren reflex och direkt när jag sagt det så tar jag in och HÖR vad den andra personen säger. Vilket resulterar i att personen upprepar sig, trots att jag redan hörde första gången. Helt sjukt!

Biter på tumnageln när jag blir stressad och nervös. Vilket blivit sorgligt ofta den senaste tiden med tanke på hur struligt och jobbigt det varit på jobbet. Men det är begränsat till att enbart innefatta tummen, vilket är högst märkligt.

Jag tycker inte om att prata i telefon. Har ingen aning om varför? Min familj har i många år tjatat om att jag aldrig ringer, att jag inget har att säga, att jag blir så konstig i telefon, att jag inte tycker om dom och att jag inte bryr mig, för jag säger ju aldrig nått intressant och kul, har aldrig nått att berätta…Men det är bara så. Jag känner mig obekväm när jag inte ser personen framför mig, när jag inte kan använda minspel och gester för att föra ett intressant samtal. Sen är det ju också så att det inte händer särdeles mycket i mitt liv. Jag jobbar heltid och har två småbarn. Det är rätt mycket Svensson Svensson liksom. Jag pratar mycket hellre öga mot öga… så nu vet ni det. Gåtan är löst, problem solved!

Tröstar mig varje dag med att enligt Dr. Phil så kan man inte bara ”göra sig av” med en dålig vana/ovana. Av naturen så byter man alltid en vana mot någon annan. Det är därför som så många rökare börjar snusa istället. Och sen är dom fast i det träsket, istället för ciggen. Så jag vet faktiskt inte vad jag skulle börja med för knäppa grejer om jag nu plötsligt skulle lägga av med mina fixa idéer?

Men alltså.... allvarligt?

Hur är detta möjligt? Svenska folket har röstat… den 18 september så går Kristallen-galan av stapeln i SVT. Och Sveriges bästa kvinnliga programledare är tydligen Josefin Sundström? Hur är detta möjligt? Hur gick det till? Josefin Sundström?

SVTs kandidater har röstats fram av besökarna på svt.se genom en webbomröstning. Men det måste ju vara någon som röstat på Josefin hur många gånger som helst… hon är ju ett skämt? Det måste vara fel…? Vad hände med alla andra superduktiga kvinnliga programledare…?

Knappen måste ha hakat upp sig? Sidan blivit hackad av Alex Schulman- Josefins dyngtrista kompisbloggare? Jag kräver att omröstningen ska göras om... det finns ingen möjlighet att svenska folket verkligen tycker att Josefin är bäst i Sverige, i tv-rutan, som programledare idag?

Jag kommer aldrig glömma i tidernas begynnelse när jag jobbade på en kommersiell radiokanal och Josefin herself- ringde och försökte tjata sig till en intervju så att hon och hennes tjejpolare i gruppen Ai skulle få lite promo. Kommer ni ihåg dom? Nä, jag tänkte väl det. Det gick inget vidare för dom.... Därav hennes försök att TJATA sig till att få medverka i radion.

Hon är läskig. Så är det bara.

Konsten att förstöra ett perfekt ögonblick...

Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas….
Jag slutar aldrig att förundras över hur mycket korkade människor det faktiskt finns. Var på en anställningsintervju i måndags. Faktiskt en rätt intressant tjänst… jag kanske inte hjular av lycka, men ett helt ok jobb. Intervjun gick galant.

Tills… mannen som ska bli någons nye chef säger…”Vi fick in ett 70-tal ansökningar. Vi valde att ta in fem på intervju. En av tjejerna som sökt är höggravid. Om vi tycker att hon är bättre än dig, hur ställer du dig då till ett vikariat?”

Vad säger man? Har det brunnit i huvudet på dig? Nä, så säger man inte… man säger nått käckt och inställsamt eftersom man sitter i den absurda situation som man faktiskt gör. Man ler stort och säger ”Oja… oja… självklart”…. Sen går man hem, ringer till alla man känner och talar om vilken idiot man just sprungit på.

Kunde han fått mig att känna mig mer värdelös? Kunde han fått mig att känna mig mer som en medlem ur ett B-lag. Nä, jag tror inte det…

Vill jag jobba för en person som häver ur sig såna saker? Nä. Vill jag jobba på ett ställe där jag inte ansågs duga för en fast tjänst, men jag skulle funka ok för ett vikariat? I brist på annat typ... Nä. Vill jag ha en tjänst och sitta där och veta att jag jobbar för en tjej som aldrig ens varit där? Nä.

Och det tänker jag tala om för dom om dom ringer igen. Så det så!

Vardagslyx....

Nu är det höst... idag har det regnat som en syndaflod här. Det riktigt studsade från gatan. Björkarna gjorde verkligen sitt yttersta för att försöka stå pall mot vindarna som ven runt husen på gatan. Barnen tryckte fascinerat näsan mot rutan och ojjade och stirrade....

Höst. Lite deppigt... men lyxigt värre. Höst i vår familj betyder kantareller, älgkött, svartvinbärssaft och lingon.

Kunde varit värre- eller hur?

Ha det fint!

Vad skulle jag göra utan kanelbullarna..?

Någon mer än jag som får totalt spunk på omständiga människor? Människor som måste stå en kvart framför godishyllan på ICA när dom ska köpa en chokladbit? Människor som verkligen måste ha i benen det dom inte har i huvudet? Som kan gå fram och tillbaka i korridoren på jobbet med ett papper i handen och helt förvirrat irra ut och in ur sitt rum hundraelva gånger eftersom dom verkar ha filmjölk i huvudet.

I natt låg jag och lyssnade på min sambo som var uppe med lilltjejen. Han är bra på mycket min sambo, men det finns saker som gör mig galen. I natt skulle jag kunnat slita huvudet av honom. Hon skrek i högan sky, men det var tydligare viktigare att gå och kissa först. Hon fick ligga kvar och skrika i sängen och väckte ju då sin bror. Great!

1. Han är omständlig. Lite som Alfsons. ”Jag ska bara”. Hela familjen kan vara klar och står och väntar vid ytterdörren. Fullt påklädda, varma och irriterade. Då måste han antingen gå på toaletten, hämta en tröja eller börjar leta efter ett annat par skor.

2. Han kan inte smyga. Han påstår att jag har fel, men det har jag inte. Han kan inte smyga. Han stampar med fötterna, slamrar i köket, spolar på toaletten så att man tror att den ska explodera.

3. Han är oerhört långsam. Han kan inte skynda sig. Om så en atombomb skulle smälla på gatan utanför, så skulle han först bädda sängarna innan vi flydde fältet.

MEN…. mina vänner. Det finns massor som han är bra på. Så jäkla bra att jag börjat fundera på om han bara gör det för att psyka ner mig. För att få mig att känna mig mindervärdig och totalt misslyckad. Lat och värdelös. Han kan allt. Baka tårtor, bygga hus, ta hand om barn, måla och tapetsera, anlägga trädgårdar, odla, plantera häck, laga brakmiddagar, byta bajsblöjor, baka bullar och småkakor, steka pannkakor och ta hand om 4-åringar som nästan slagit sig helt fördärvade…

Vad skulle jag göra utan honom? Vem skulle baka mina bullar tex?
Jag skulle ju avlida utan kanelbullarna ju.