Man ska ha husvagn...

Ok... jag är ingen husvagnsmänniska.

Barndomens husbilssemestrar tog lite död på glamouren. För många människor på alldeles för liten yta. Tänker inte berätta hur det verkligen gick till i min familj. Ni får gissa själv. Mycket tjafs- that's all I'm saying.

Förstår inte tjusningen med att åka till samma camping på Öland, år ut och år in. Slåss med sina medmänniskor för att hävda rätten till plats 32. "Där har vi fan stått i 22 år, det vore väl själva fan om vi skulle behöva byta NU?"

Alltid på tryggt avstånd från den sunkiga toaletten som inte sett vare sig en mopp eller målarfärg på dryga 15 år. Spindelnät i taket. Myntautomat i duschen. DET var en höjdare... Mammas stressade röst: "Johanna du måste skynda dig nu för jag har bara två kronor. Din syster måste få tvätta sig också"

Fulla finnar och flyktiga lekkamrater. Och så regnet. Det kan gå mig på nerverna i vanliga fall. Hemma i mitt stora fina hus. Kan inte riktigt se det framför mig. Jag, min sävlige sambo, överaktive 4- åring och så lilltjejen som måste ha fått apgener, i en husvagn. Dottern klättrar på allt. Och hoppar. " åppa, åppa" är nya favvisordet.

MEN... jag kan ändå tycka att det är lite charmigt. Småmysigt. I en vecka eller så. Om jag inte måste äga åbäket själv. Inte behöver anstränga mig så mycket. Inte måste känna tvång att åka till Sälen mitt i vintern eftersom husvagnshelvetet måste ut på vägarna. Den kostade ju iallafall 300 000 kronor.

Samtidigt... hade jag en husvagn som ovan så skulle jag kunna tänka mig att åka långt och länge.

Bara att inse... vi är alla svennar. Innerst inne. Det är bara det att det är så jävla jobbigt att behöva erkänna det.