Moment 22...

Jag har en nära väninna som är ett stort fan av livsåskådningen ”det du förmedlar ut mot världen är det du får tillbaka”. Ok… jag har funderat jäkligt mycket på det den sista tiden. Om man alltid är glad och positiv så ska världen alltså le tillbaka mot en och komma med en massa positiva överraskningar? Eller har jag missuppfattat nått? Hur som helst…

Jag är inte en person som bara sitter och gnäller och klagar över livets alla jävligheter. Jo… alltså gnäller kan jag ju göra, men jag är inte en person som gnäller utan att försöka göra nått åt det. Jag är liksom en kvinna som ror med alla jävla åror som finns för att försöka komma någonstans, för att försöka hålla näsan ovanför vattenytan, för att försöka överleva ytterligare en överjävlig dag på jobbet.

Således… jag har velat byta jobb i typ tre år nu. Jag har ett jobb på en arbetsplats där jag aldrig får möjlighet att visa vad jag går för. Får aldrig chansen att växa och utvecklas. Alla chanser ges till män med motiveringen från högre instans ”vi tyckte att det blev bäst så här”… Vi är ett gäng kvinnor som trycks ner, hålls tillbaka, kritiseras inför en hel redaktion och hotas med både det ena och det andra om vi inte sitter tysta och gör som vi blir tillsagda.

Samtal har förts med både fack och arbetsgivare. Utan så mycket resultat. Efter en tid är vi tillbaka i samma gamla hjulspår. Det senaste är nu att det kommer öppnas upp nya tjänster till årsskiftet. Var på en helt absurd intervju i veckan. Efter 5 minuter hade han konstaterat att jag inte var erfaren nog och att han inte tänkte ge mig en chans. ”Jag jobbar inte så”, som han sa. ”Jag ger inte folk chanser”… Du ger inte kvinnor en chans menar du, tänkte jag trött.

Har aldrig känt mig så kränkt och förödmjukad i hela mitt liv. Grinade i ett helt dygn. Som en hysterisk och ytterst labil psykpatient. Nu är jag mest arg. Varför kallar man en person på intervju enbart för att säga” du har ingen arbetsledande erfarenhet och det ligger dig JÄTTEMYCKET i fatet”…?

Vad jag funderar på nu är hur detta kan ha blivit ett moment 22? Jag förstår inte att mina aktiva försök att lämna det här skitstället aldrig får en lösning? Varför någon annan inte ser min potential och ger mig en chans? Eller har jag blivit så desperat att det lyser igenom? Har jag blivit så bitter och sårad att så fort jag öppnar munnen så puffar svart rök ut? Och är det i så fall den svarta röken som gör att jag inte får ett annat jobb?

I alla tider har män anställt män på den här arbetsplatsen. Vi kvinnor är där för att göra grovgörat, männen gör det viktiga och intressanta. Kvinnor som vill utvecklas, lära sig, klättra… hålls ner med alla tillgängliga medel.

Jag söker andra jobb, jag försöker tänka positivt… men möts bara av en grå betongvägg på jobbet. En inrättning där det är lågt i tak, där beröm och uppmuntran lyser med sin frånvaro och där män som hotar sina kvinnliga kolleger, straffas genom att bli befodrade.

Det låter helt absurt, jag vet. Det är helt absurt, men det är min vardag. Det händer faktiskt. Och jag tvivlar på att min arbetsplats är unik.

För är det normalt att kvinnor har ont i magen, äter sömntabletter för att kunna sova, gråter på jobbet och går i samtal hos psykolog för att klara av arbetsdagen?