När allt ställs på sin spets...

Det finns ingen Gud. Har förvisso sagt förut att jag inte är religiös av mig. Andlig och djup i sinnet stundom kanske, men inte religiös. Men nu är jag djupt förtvivlad och galet vansinnig på en Gud som jag inte ens tror på. Att säga att allt händer för att det finns en mening med det är för mig det djupaste, djupaste bullshit. Det finns ingen sån norm. Ibland händer skit. Det bara ÄR så. Det har ingen mening, och ingen rättvisa och definitivt ingen orsak.

I min närhet finns en liten pojke. Han är fem år gammal. Han är hemskt sjuk och kommer inte att klara sig. Så är det bara. Det är sjukt jävla orättvist och jag blir så förtvivlad. Vill så gärna hjälpa. Vill så förtvivlat gärna ta bort det.

Men hur slåss man mot cancer i hjärnan när läkarna har gjort allt dom kan? När dom pumpat en liten pojke full med cellgifter och kortison? När hans hjärna inte kan ta mer strålning för då blir han en grönsak?

Vad säger man när en liten pojke som har benen full med spring, vaknar en morgon och inte kan prata längre? Man skriker i förtvivlan och vill bara döda…

Det finns inga ord. Man sjunker ner i ett mörker som är så kompakt att man knappt kan andas. Man sitter tyst, biter sig i läppen och spärrar upp ögonen av rädsla för att blinka. För blinkar man, kommer tårarna. Och då finns det en risk att dom aldrig tar slut.

Allt är så jävla orättvis och det finns ingen jävla Gud!! Den Gud som ni talar om som barmhärtig och god, ger inte en liten pojke cancer. Inte i min värld. Inte en chans.