Nej tack...

Har fått ett ”nej tack” på ett av jobben jag sökt. Hjärtat sjönk ner i magen. Började plötsligt frysa när jag insåg att jag inte fick komma på intervju till ett väldigt bagatellartat jobb i jämförelse med intervjun som jag faktiskt var på i förra veckan.

Just detta jobb hade 173 personer sökt. Ansvarig rekryterare bantade ner det till 20 intressanta personer, 8 kallades på intervju. Inte jag. Men jag är med på listan över dom 20 mest intressanta personerna. Yihaa!! Fantastiskt! Vad kul! Jag blir alldeles yr av lycka. NOT! Känns som värsta B- laget, reservplanen om dom 8 dom faktiskt kallar, inte håller måttet.

Samma känsla som när man alltid valdes absolut sist på gympan, aldrig fick vara med och leka Ryska Posten, aldrig fick pussas på det sunkiga discot i gympasalen i 7:an, vetskapen om hur ute man var för att man inte hade långa blonda flätor med rosa, blanka band. Tänk att man fortfarande kan bli så liten, trots att man fyllt 32 år. Underlig känsla. Ratad. Men man förstod aldrig riktigt varför?

Fascinerande hur självförtroendet som bott i magen ett tag nu, plötsligt tvärdyker som måsarna en varm sommardag. Vilken makt dom har dessa rekryterare. Mina vänner säger nu unisont: ”Det var inget att ha i alla fall”, ”Att dom inte tog dig är ju deras förlust, töntar”, ”Det dyker upp något bättre”, ”Du var säkert överkvalificerad”.

Kampanjen trösta den deppiga journalisten har således inletts. Jag vet att dom bara menar väl. Men är det inte konstigt precis hur LITE man vill höra just dom orden när man sitter och försöker smälta en ratning från högre instans? Vad förväntas man göra, svara? Man drar lite lamt på munnen, rycker på axlarna och kraxar fram nått i stil med: ”Ja ni har säkert rätt… men det känns bara så trist”. Då ler dom medlidsamt, lägger huvudet på sned och hummar.
Varför hummar man i ett sånt läge?

Ta fram spriten för fan så att jag kan dränka mina sorger. Jag kan i alla fall låtsas. Men alla vet ju att sorger flyter, så det spelar nog ingen roll hur mycket sprit jag häller över det här.

Varför är det alltid så när man vill ha någonting så gärna? Varför känns det som att det man längtar så hett efter alltid finns precis utom räckhåll? Man kan nästan ta på det, men bara nästan…

Otur...

En del har tur. Vissa människor har liksom extra tur. Och så har vi dom som har hela himlen på sin sida. Jag menar... kolla in bilen? Föraren blev igår överkörd av en bandvagn. Ni vet ett stort, tungt militärfordon med larvfötter. Bilen är totalt platt och föraren klarade sig. Undkom med bara ett skrubbsår. Helt otroligt! Det var helt klart inte hans/hennes tur att dö just nu. Kan man få ett tydligare tecken på det?

Undra vad försäkringsbolaget säger? Händer nog inte varje dag att kunder blir överkörd av en bandvagn. Går det ens på försäkringen? Hoppas det... annars så får man väl kalla det otur då...
(foto: Tomas Leprince)

Jag väntar och väntar…

Egentligen så avskyr jag att söka jobb. För det är ett evigt väntande. Först på att dom alls ska höra av sig, sen på intervjun, sen på att dom ska höra av sig igen… jag väntar och jag väntar.
Med ett lätt illamående och en hård klump i magen. Duger jag?
Dög jag? Sa jag något bra? Sa jag något DUMT? Men GUD, varför svarade jag så...? Rannsakan, tvivlet, analyserna. Allt plockas isär, smulas söner till minsta atom. Ord, fraser, hummanden, nickningar och tystnaden… Den är värst. När dom blir så där tysta, konfundersamma och tomma i blicken. Allt spelas upp i huvudet, om och om igen. Det spolas, fram och tillbaka. Jag smakar på orden. Känner mig så liten. Förstår inte varför dom kallade mig på intervju? Funderar på om jag gjorde bort mig när jag var glad och positiv.
Jag kanske skulle ha varit mer allvarsam, stål i blicken och allvar i rösten? Visat jävlar anamma och pekat med hela handen? Men är det en sån chef jag skulle vara? Nä… inte egentligen...

Jag vill ha det här jobbet. Det verkar jätteintressant och roligt.
Stort och hemsk, men spännande på samma gång. Jag kommer bli SÅ besviken om jag inte får det. Trots att jag vet att dom jag konkurrerar med säkert är 15 år äldre och har 20 års erfarenhet.

”Du är väldigt ung” sa hon… jaha tänkte jag?
”Det beror väl på vem man jämför med” sa jag.
”Medelåldern på den här myndigheten är hög” sa hon.
”Det är därför dom behöver mig” sa jag.

För kaxig? För självsäker? Nä, bara jag. Med glimten i ögat. Men får en chef ha glimten i ögat? Jag vet inte. Och nu väntar jag, och väntar och väntar. I think I’m going loco.

Hit längtar jag idag...

Privata bilder från Phuket, Thailand.

Rain keeps falling on my head...

Regnet fortsätter att strila…
Ett sånt där irriterande ”sprayflaske”regn. Ett regn som gör att allt blir dyblött på några minuter, men är stört omöjligt att skydda sig emot. För det tar sig in överallt, lägger sig som en kall, tunn hinna på allt. Det kryper in i märgen och slår sina läskigt kalla klor runt en. Så att man fryser och huttrar hela tiden. Känns som att det regnat i 3 veckor nu, men jag tror att det bara är 4 dagar sen som Gudarna la en tung, grå handduk över världen. Men det känns som mer, som en hel evighet. Jag är trött… jämt. Känns ständigt som om ögonen hänger som en ful rullgardin. Får liksom inte upp dom ordentligt. Är lika trött när jag vaknar, som när jag gick och la mig. Det blåser storm. Björkarna ligger slickade utmed marken ute på tomten och vi har tvingats förankra varenda litet fruktträd som vi hoppas så innerligt på. Annars skulle dom lätta och försvinna bort. Eller brytas sönder som tandpetare. Tjopp tjopp! Allt förstört.

Ungarna är kinkiga och rastlösa. Min 3- åring traskar efter mig som en osalig ande. Följer efter mig från rum till rum, står och hänger på toaletten när jag kissar. Och pratar och pratar. Han är aldrig tyst.
Fascinerande det där, att dom har så mycket att säga hela tiden.
Det surrar i huvudet av allt hans prat. Han frågar och undrar, funderar, analyserar och kommenterar och frågar igen… mamma, mamma, mamma….

Gud, låt det sluta regna nu. Så att vi kan gå ut och vara ute. För det här håller på att göra mig galen. Jag som älskar att vara ute… förstår barnens rastlöshet för det kryper i kroppen på mig med. Att sitta instängd tär på den allra tålmodigaste av människor. Kommer att tänka på Orups gamla låt ”Regn hos mig”… och inser att han måste ha skrivit den under en sån här dag. För det stämmer verkligen… på radion sa dom igår kväll att det skulle kunna bli 25 grader varmt på vissa håll på Gotland idag. Känns som en helt annan värld, overkligt. Här är det knappt 8 grader.

Och så kommer den där känslan krypande igen, känslan som jag alltid får när det är sånt här väder. Jag är född på fel plats, i fel land. Varma vindar är min melodi. För min del fick det gärna vara sommar i Sverige jämt. Ok, kanske inte jämt. Det kan få vara höst en månad, vår ett par stycken, vinter- alltså RIKTIG vinter under julen och sportlovet och sen RESTEN sommar. Jag undrar vart man skriver för att föra fram dom önskemålen?

Konsten att skvallra...

Det finns en egenskap hos människor som jag tycker ganska illa om. Det är konsten att snacka skit. Eller skvallra. På mitt nuvarande jobb, så har det genom åren hänt en hel del saker. Det gör det ju liksom på alla arbetsplatser och utan att gå in på vad som hänt så kan jag bara säga att det är nog inget som förmodligen inte utspelat sig även på din arbetsplats. Fast… det beror lite på vart man jobbar kanske. Saken är den att jag är totalt ointresserad av just skvaller. I alla fall skvaller vars enda funktion är att kasta skit på någon annan. På mitt jobb har det hänt en massa smarriga saker genom åren, men det har jag klurat ut först ett halvår efter att det har hänt och det sen länge är passerat och glömt. ”Men herregud, visste inte du det?”, är nått som jag ständigt får höra. Jag är väl för onyfiken? Har människor i min omgivning som vet ALLT om folk. När någon bråkat med sin partner, om någon har struliga ungar, när någon har taskig ekonomi, när någon varit på toan och skitit. Jag blir illa berörd av sånt.

Jag blir irriterad på människor som i en och samma mening kan säga saker som: ”Jag vet att hon är typ min ALLRA bästa vän, men hon är så…..”. Jag kan jag inte låta bli att tänka: ”Om du nu sitter här och spyr ur dig såna här taskiga saker om din allra bästa vän, vad fan säger du då inte om mig till kreti och pleti, så fort jag vänder ryggen till?”. Jag ryser vid blotta tanken. Varför gör folk så? Vad är det som gör att man utan att blinka kan sälja ut en människa som man påstår sig hålla av?

Det tråkiga är att jag blivit lite vaksam. Jag är i grunden en öppen och ärlig person, men jag har börjat vakta min tunga, väger mina ord. Säger inte vad som helst, till vem som helst. För jag vet att det sprider sig som en löpeld över bygden. Saker som jag sagt i förtroende blir plötsligt allmän egendom. Det tisslas och tasslas. Därför uppskattar jag min familj och nära vänner enormt. Dom är en ständig källa till skratt, uppriktighet och framför allt förtroende. Jag vet att jag kan säga vad som helst till dom och det stannar där.

So… without further ado…

Älska dom du kan.
Rör vid dom du kan nå ut till.
Låt dom andra gå....

Skämmes för fan!

Var på Plantagen igår. Första soliga dagen på typ 3 veckor här. Det var KAOS. En miljon människor hade bestämt sig för att köpa fula hängkrukor med skrikande röda och lila blommor i. Jag skulle bara ha ett träd. Står i kassan. DÅ som en blixt från en klar himmel lyckades en kvinna förstöra resten av min fina söndag. Även den här dan, känner jag nu när jag ska berätta.

Hon står i kassan bredvid mig, köper morsdagsblommor. Har en liten, blond pojke med sig som gråter förtvivlat. Han kan ha varit runt 3 år. Söt som socker, men så förtvivlat ledsen. Inget konstigt med det tycker man ju. Ungar gråter hela tiden känns det som ibland. Kvinnan såg ut att komma från något land i öster och pratade för mig, på ett helt obegripligt språk, med pojken. Plötsligt så ger hon honom en örfil och sliter tag i hans arm. Hon skriker så att spottet riktigt fräser. Under loppet av 5 minuter så hinner hon sen slå honom två gånger till. En gång över munnen och sen över huvudet så att han tappar sin lilla keps. Det gick som stötar genom kroppen på mig. Började må fysiskt illa och ville bara kliva fram, ta henne i armen och vråla: Vad fan gör du? Man får inte slå barn. Är du inte klok på en enda fläck?

Men jag stod så jäkla dumt till, i en kassa bredvid och när jag såg på folk runt omkring så verkade dom totalt oberörda. Det gjorde mig vansinnig. Jag bad kassörskan skynda sig för jag ville hinna tala om för kvinnan vad jag tycker om människor som henne. Men jag hann inte upp henne på parkeringen heller. Dom åkte precis när jag kom ut.

Man slår inte barn. Punkt! Det spelar ingen roll hur trött och less man är, man slår inte barn. Inte ens om dom tjatat om glass i tre dygn. Det finns inga ursäkter. Jag grät i bilen hem. Den kvinnan är den lille pojkens hjälte. Tryggheten och kärleken i livet. Vad har hon för rätt att ta det ifrån honom? Vad har hon för rätt att slå honom på det där viset? Skämmes för fan!

Skrev en lång insändare till vår morgontidning här. Kanske läser hon det. Kanske läser någon som vet vem hon är. Ser jag henne igen så ska hon fan få.

Lova mig att ni markerar när ni ser någon slå sina barn? Lova att ni lämnar det där jävla trädet i kassan och vrålar till henne så att hennes fula, gula sönderblekta testar, kallat hår, står rakt upp. Jag gjorde inte det, för jag blev så chockad och paff. Men aldrig mer. Jag skäms! Jag borde ha gjort det, jag borde ha slagit armarna om den där pojken. Visat medmänsklighet. Men… jag hade ju ett jävla träd att betala. Gud så jag skäms!

Inget oväntat alls...

Foto: PETER WIXTRÖM

Tänk att kvällsblaskorna går på det. Igen och igen. För hur mycket intresse kan det egentligen finnas i Linda Rosing? Är inte hon bara en trasig, tragisk människa som man borde undvika att vräka ut i tidningarna? Nu har hon gjort slut med Fadde- igen. För tredje gången.

Den här gången ringde hon tidningarna, som kom och fotade när hon tog av sig ringen och sa: ”Jag vill inte känna mig nedtryckt längre. Nu vill jag göra porr”… Öh, va? Inte för att jag blir förvånad, snarare tvärtom… det var bara en tidsfråga. Men alla dessa uttalanden i media då? Om att hon inte vill att hennes barn ska skämmas för henne? Att hon vill vara en bra morsa till sina barn. En bra morsa ringer inte till Aftonbladet så fort det är en fnurra i privatlivet. En bra morsa talar inte ut om att hon nu vill stå på egna ben och menar med det att porr är rätta vägen att gå.

Jag kan riktigt höra hur dom sitter och garvar åt henne på Aftonbladets redaktion och fnissar över vilken pantad loser hon är. Det är så vansinnigt sorgligt. Jag undrar hur gammal hon är egentligen? Hon måste ha slutat att utvecklas mentalt efter 14 års ålder. För om man tycker att det är coolt att ringa till Aftonbladet när man gör slut med pojkvännen och berättar att man ska visa muffen i folks mobiltelefoner, då borde man fan gå om grundskolan. Ta en kurs i självkänsla. Och göra upp med sina föräldrar, en gång för alla.

För när man har testat allt som Linda har gjort, och avslutningsnumret blir porr... då ska man nog stanna upp en stund och fråga sig vad fan man egentligen håller på med. Om man tycker att modellvärlden är hård och kall, så är det nog som ett söndagsskoleläger jämför med vad hon nu kliver in i. Lycka till Linda! Verkligen! Du är bortom all räddning, tyvärr!

Dream on girl...

Måste bara säga att mäklarfirman Lagerlings i Stockholm är helt fantastisk. Eller inte firman i sig kanske, men den är säkert kanon och toppen på alla sätt och vis… men nu syftar jag mest på hemmen dom säljer. Vilka våningar, för man får ju inte säga lägenheter. Det är inte tillräckligt fint att säga lägenhet. Man ska säga vååååning, lite posh så där. Men faktum kvarstår. Dom säljer hem som jag själv skulle vilja bo i. Som jag kanske, i ett riktigt desperat och lätt överilat ögonblick skulle MÖRDA för. Om jag hade obegränsat med pengar, if money wasn’t an issue, en hemhjälp som plockade och dammade dygnets alla timmar, så skulle jag också kunna bo i ett hem som ser ut som något taget ur ett riktigt dyrt och glassigt magasin. Med kuddar i sofforna som är sydda av tyg som kostar 900 kronor metern.

Men… nu har jag småbarn. Barn som kissar i sängen, river ut 500 plastpåsar ur ett skåp, men aldrig stoppar tillbaka dom, barn som målar på väggarna och lämnar smutsiga avtryck på fönstren, barn som spiller i soffan trots att jag sagt att dom inte får sitta där, barn som sprider saker över ett helt hus så att det ser ut som att någonting har exploderat. Mina fina barn…

Fan vad snyggt en del har och jag blir så jäkla avundssjuk… och då bor jag ändå i ett helt nybyggt hus. Fick det precis som jag ville ha det. Men det var DÅ, nu har det gått två år. Dags att göra om… min sambo kommer bli galen. Fröken rastlös… det är jag det.

Vågar inte lägga in några bilder, för då blir jag väl stämd. Men om ni är nyfikna så gå in och kika. Det är en upplevelse att få se hur man kunde bo om man hade 30 – 40 miljoner som låg och skräpade någonstans.

Vilken låt var nr. 1.....

Vilken låt låg på plats nr. 1 på Billboard Listan när du föddes?
I USA alltså... Det är lite kul att kolla... För mig var det "Have You Never Been Mellow" med Olivia Newton-John. Måste säga att jag aldrig i hela mitt liv hört den... men den måste ha varit helt out standing... iallafall då...

http://www.joshhosler.biz/NumberOneInHistory/SelectMonth.htm

Ha en fin dag!

Dra mig baklänges på en gammal trähäst... nu blir det åka av...

And then finally it happens… drygt ett år efter att jag fick lilltjejen och ett antal sökta jobb senare, så slår ketchupeffekten till. Bara så där. Det rasslade till och så började dom plötsligt höra av sig från alla håll och kanter. På fredag ska jag på intervju. Till ett stort företag som hjälper oss att tala om vart vi är någonstans. Lät lite kryptiskt va? Det är ett direktörsjobb. Sjukt va? Jag direktör? Låter som ett skämt… jag känner mig som en stor bluff och snart blir jag avslöjad. Känner mig som ett litet barn med alldeles för stora skor. Jag vet inget om hur man är chef. Jag vet hur en BRA chef ska vara. Men det är inte riktigt samma sak va?? Min syrra sa igår: ”Vet du, det är säkert mycket lättare än vad man tror, det här med att vara chef. Bara du är hård men rättvis, så går det säkert jättebra”… Allt jag vet om chefskap är att om personalen är engagerad och motiverad så är det ett tecken på att chefen är bra. Nu måste jag läsa på så att jag verkar skitsmart. Som om jag vet svaret på livets alla stora frågor...

Jag ska köpa en GPS….

...och montera den på min son. Herregud vad det skulle underlätta mitt liv. Han stannar sällan på ett och samma ställe mer än 10 minuter, drar rastlöst omkring som en liten nomad. Ungarna på gatan går som ett följe lämlar, in och ut ur husen. Med en GPS så skulle jag slippa leta efter ungen varje gång det skulle ätas, sovas, kissas etc. Nu far jag runt som ett skollat troll och spanar, ropar och knackar på hos grannar. Allt blir så mycket svårare eftersom jag dessutom måste springa runt med en bebis på armen. Nä, ingen hade sett honom idag. När jag väl gav upp så kom han knallande nerför gatan…

Var har du varit?
Omkring…
Vaddå omkring?
På gatan…
Nä, för jag har letat efter dig vännen…
Jag var hos T.
Vem är det?
En pojke som bor där uppe…(ungen vispar vagt med armen i en vid cirkel)
Var har du kepsen då?
Kepsen? Vet inte…
Vet inte?
Nä mamma, jag har faktiskt ingen aning… du får leta…

Dagens tönt...

Ok… dagens tönt är Irma Rosenberg. Vet ni vem hon är? Hon är vice riksbankschef vid Sveriges Riksbank. Vi har en valutareserv i Sverige som består av 159 ton rent guld. Valutareserven uppgår till ca 195 miljarder kronor, varav ca 22 miljarder är guld. Det förvaras på hemlig ort. Ok, det köper man ju, eller hur? På en direkt fråga om Irma inte skulle vilja SE allt detta guld så svarar kvinnan ungefär så här: ”Nä, det behöver jag inte. Jag har viktigare saker för mig”…

Men hallå? Om det finns ett jävla asberg med GULD någonstans och man var CHEF- skulle man inte vilja SE det? Hur coolt vore inte det? JAG skulle vilja se det. TA på det… Hur tråkig får man bli? Dagens tips till Irma- gå en charmkurs, bjud på dig själv and above all… LIVE A LITTLE!

Jag ger upp....

Har totalt förälskat mig i det nya klänningsmodet från Japan. Boho Chic. Lite bohemiskt, hippie inspirerat babydoll mode. Love it! Så söta klänningar. Finns i en uppsjö av färger, mönster och varianter. Problemet är att dom är små... japanskorna är små, så även klänningarna. Det står one size på vissa, small/medium på dom flesta. Hur ska jag kunna klämma mig i nått sånt? Jag kommer ser ut som en jätte med för små kläder. Som en kassler, med skinnet putande ut genom det röda vinylnätet. Hemskt!

Tänkte att dom skulle passa bra på sommarens bröllop eftersom dom är lagom "festliga" och dessutom rätt billiga. Men jag får nog ge upp. För jag inser ju att jag inte kommer krympa från 180 cm till 155 och kilona kommer inte rasa från ## (det har ni INTE med att göra) till 45 liksom. Jag kommer aldrig kunna pressa mig i nått som det står 34/36 på. Den storleken hade jag inte ens när jag var 12 år. Men ändå så kan jag inte låta bli att sukta lite.

OHMYGOD!

Idag har jag tonat håret. Jag hittade FLERA gråa hårstrån för ett tag sen när jag tvättat håret och fick panik. Dom måste bort tänkte jag, men insåg efter ett tag att det var rätt lönlöst att försöka ta bort dom med en pincett. Jag höll på att bli skallig på kuppen. Nä… inte riktigt så illa kanske. Hur som helst… jag tonade håret. Och det blev mörkt. Jättemörkt… typ nästan svart. Inte bra. Nu ser jag mest ut som en tonåring som krisar.

Min väninna sa snällt: ”Men det är snyggt. Faktiskt! Ser jättebra ut mot dina stora blå ögon. Du ser ut som hon som läser nyheterna på SVT. Hon är ju ASSNYGG!” (Lisbeth Åkerman)

Jag håller inte riktigt med henne. Men hon är gullig som försöker förhindra mig från att bryta ihop som en tonåring. Kommer ni ihåg Plupp? Den där lille figuren som levde i lappländska fjällen. Han hade blått hår…? SÅ ser jag ut… fast mitt hår är svart… nästan…

Dagen då smockan hängde i luften...

Ok, jag har sagt det förut, men det tål att upprepas. Inte mycket som verkligen irriterar mig numera, men det finns gränser för vad man pallar med utan att bli totalt mental. Så galen att man bara vill skrika och slåss. Hade en sådan dag på IKEA igår. Var där för att inhandla knoppar till handdukarna i badrummet. Hade med mig min väninna T och mina barn. So far so good. Redan i bilen dit börjar äldsta ungen tjata om bollhavet och jag svarade: ”Men du, förra gången vi var där fick vi hämta dig efter 12 minuter. Du tyckte ju inte att det var kul.” Exakt 12 minuter är vad det verkar ta att förflytta sig så långt bort från bollhavet man kan komma, men ändå fortfarande befinna sig på IKEA. Grymt irriterande att tvingas gå hela vägen tillbaka redan efter 12 minuter. Att behöva tränga sig emellan kundvagnar, barnvagnar, lastpallar och allt annat skit som JÄMT står i vägen i herr Kamprads Mecka.

Men killen stod på sig:” Jag VILL vara i bollhavet mamma. Jag ska inte ropa på dig. Jag looooovar” Sagt och gjort, vi tjeckade in honom i bollhavet. Det är lite så det känns faktiskt. Man fyller i lappar och får stämplar och en klämma som visar att jag minsann äger ungen som har en hund på handen. Så att man inte får med sig någon annans unge hem sen. Gud förbjude att det hände, det vore ju jättehemskt!! Denna gång tog det hela 15 minuter innan det rasslade till i högtalarna och en snorkig kvinna meddelade att ”J minsann vill att mamma kommer”…

När jag så kommer dit så har jag glömt KLÄMMAN med hundsymbolen. Kvinnan bakom disken upplyser mig drygt och snorkigt att: ”Du måste ha KLÄMMAN, annars får du inte hämta ut honom.” ”Men snälla du sa jag, han sitter ju där på bänken, jag kan ju TA på honom, han vinkar och det är exakt 15 minuter sen jag pratade med dig sist. Kan jag inte lämna klämman när vi går UT?” Kvinnan himlar med ögonen åt mig, samtidigt som hon petar naglarna, och säger: ”Det spelar ingen roll. Du måste ha klämman”.

Just DÅ, i det ögonblicket kände jag mig som 4 år. Totalt till intet gjord. Och då blir jag förbannad. Så jag stegade iväg genom hela jävla IKEA igen och hämtade klämman. Drämde den i disken och slet upp ungen från bänken. Då säger kvinnan: ”Du måste sätta på honom skorna innanför grinden”… Jag svarade med all önskvärd tydlighet: ”Du, jag sätter på honom skorna vart fan jag vill. Om han så ska gå hem utan skor, så är det nått som JAG rår över, inte du”.

Sen önskade jag henne en trevlig helg.

Man kan ju tänka sig att min sopiga dag på IKEA slutade där, men icke. I rask takt fick jag sen avverka ytterligare ett fenomen som jag fullkomligt hatar. Och det är folk som inte kan köra bil. Påstår inte att jag vare sig kan eller brukar köra som bröderna Schumacher, men jag kan åtminstone trafikreglerna och visar både respekt och vanligt folkvett i trafiken. Dom flesta gör inte det idag märkte jag igår.

Det var fullkomligt kaos på parkeringen. Vet inte om det berodde på det dåliga vädret eller för att det är långhelg. Men hela min kommun, grannkommunen och halva Dalarna var där igår. Och ingen, jag menar verkligen INGEN tänkte släppa ut mig från parkeringen. Minst 30 bilar åkte förbi, utan att stanna till för att släppa ut mig, vilket jag personligen alltid försöker göra, utan dom tog på sig skygglappar hela bunten och stampade gasen i botten. I detta läge så skulle min pappa säga: ”Du måste vara lite aggressiv hjärtat, kör ut en bit, kläm dig före”… Men jag insåg snart att det bara skulle resultera i en uppskrapad sida på bilen och en vansinnig sambo. Så jag sket i det och blev stående. Bakom mig växte kön och till sist var hela parkeringen blockerad, med sedvanliga tutningar till följd. När jag väl kom ut så var jag så förbannad att jag lätt skulle ha kunnat sparka in tänderna på någon. Men det gör man ju inte för man är ju tjej, snäll och timid och dessutom så har jag inte tid att avtjäna straff för misshandel. Jag har ju två barn för fan.

Vet med mig att alla fula ord som mina barn kommer häva ur sig hädanefter kommer direkt från mig. Speciellt ”din feta jävla kossa”… inget jag är stolt över, men det funkar inte lika bra att säga ”det råder ett visst kaos här” när hjärna är helt svart…

Jag saknar....

... min mamma. Hon har glömt sina tofflor här i min hall. Jag tänker på henne varje gång jag tittar på dom. Min mamma är toppen, fast att hon är en finne i röven ibland. Men det är ju precis så mamma ska vara. Snäll, men påstridig... och lite envis. Omtänksam och givmild.
Jag saknar dig!

Hallå?

Funderar på en sak... är det NÅN som läser min blogg? Kan ju inte vara det för jag får inte en enda kommentar. Nått måste ni ju tycka och tänka? Jag bara undrar..?

Har läst bloggar som har massor med kommentarer... bloggar skrivna av vanliga dödliga precis som jag. Bloggar som handlar om vardagliga saker dom också. Men dom kanske känner en hel hög med människor som också bloggar? Det kanske är skillnaden...

Ni får gärna skriva... det skulle vara kul, för då vet jag liksom att jag inte bara sitter och pratar för mig själv. För det vore lite patetiskt faktiskt... lite sorgligt på nått sätt.

Älskade blomma...

Jag älskar blommor. Är hemskt svag för det. Favoriten är orkidéer. Tätt följt av tulpaner, ranunkler och gerbera. Inte nödvändigtvis i nämnd ordning. Det är nått tidlöst över dessa blommor, skört och sinnligt. Väldigt kvinnliga blommor på något sätt. Är inte vidare förtjust i rosor. Känns hemskt 80- tal, brist på fantasti.
Och så tycker jag att dom dör så vansinnigt fort. Dagen efter att man fått dom så slokar dom. Ytterligare en dag på bordet så ser dom ut som eterneller.

Jag ska börja göra som min gamle chef. En man som närmar sig 40 med stora kliv. Singel och hemskt intresserad av vackra saker. Han köpte alltid blommor till sig själv. Varje fredag innan han gick hem från jobbet. Oftast höga, pampiga, vita liljor. Dom skulle han ha i sin stora golvvas. Det tyckte jag var så coolt. Att en man kunde köpa blommor till sig själv. Bara därför att. Och helt utan att tycka att det kändes fånigt. Han äger en antikaffär i Stockholm nu för tiden. Jag ska baske mig hälsa på honom en vacker dag. Måste ta reda på vart den är bara...

Karaoke ger mig rysningar...

Kom på en sak till. Jag tycker inte om karaoke. Så… nu var det sagt. Jag hatar karaoke. Och Sing Star. Varje gång jag försiktigt hintar till mina vänner att ”karaoke är inte min grej”… så tittar alla förfärat på mig och fattar inte ett skit. Hur kan man inte ÄLSKA karaoke? Men nu är det så. Inte ens efter 22 flaskor vin och i en djup permanent koma, kommer jag att gilla karaoke. Det kryper i skinnet på mig bara jag tänker på det. Det är inte det minsta kul, bara förnedrande. I alla fall för dom stackare som egentligen inte vill, men ändå ställer sig där och hummar, hostar, gapskriker och väser fram ”Like a virgin”… till alla kompisars hysteriska skratt.
Så ni kan sluta bjuda mig nu. Till era Sing Star kvällar. Jag sågar mig hellre i låret med en rostig bågfil. Kalla mig trist. I don’t care. Jag bjuder på mig själv på andra sätt. Varje dag. Och jag behöver inte sjunga för att ha kul. Det spelar ingen roll vad Caroline af Ugglas säger, alla kan inte sjunga och definitivt inte jag. Så, nu hukar jag mig bland bänkarna för nu kommer säkert skottsalvorna. Eller så kommer halva bekantskapskretsen börja ignorera mig. Men det är säkert ingen som läser min blogg, så det är lugnt…

Livsval...

Av ingen speciell anledning så funderar jag ibland på hur det kunde ha varit om jag valt annorlunda i mitt liv. Varför jag fegade ur och flyttade hem från USA tex.? Var jag hade varit idag och med vem om jag stannat kvar? Det är inte så att jag ångrar mig, inte alls. För då hade jag inte haft mina två jättefina ungar. Och inte haft dom härliga människor som jag idag har i mitt liv. Människor som jag inte fått träffa om jag INTE åkt hem. Men ibland undrar man ju liksom… hur det kunde ha varit.

Funderar på låtar också just nu. Har fått i uppdrag att tänka ut riktigt bra låtar till ett av bröllopen jag ska gå på. Det är skitsvårt. Vad är det som säger att ANDRA tycker om samma låtar som mig? Jag har alltid haft lite nischad smak. Eller som min syrra sagt vid ett flertal tillfällen genom åren: ”Du gillar ju bara sån där KONSTIG musik.” Vet inte riktigt vad hon menar, men det måste vara att jag inte börjar rådigga varje gång dom spelar Per Gessle eller Marie Serneholt på radion. Men när tankarna cirkulerar kring bröllop så blir det mest romantiska låtar, smäktande ballader, lite vemod och så rosa lull lull. Jag kan inte hjälpa det. Har svårt att tänka krogen, tidigt 90- tal och disco i såna här sammanhang. Och det var ju just under det tidiga 90- talet som jag clubbade mest. Det var därför jag och min kompis Karin gick ut. För att dansa. Det är SÅN musik jag gillar. Jag måste hitta på den på nått sått, någonstans. Men jag kommer inte på en enda låt. Det suger! Måste börja käka vitaminer eller nått… jag börjar bli allvarligt dement…

Arbetslös...

Det är svårt att få jobb idag. Läste i tidningen för ett tag sen om en kille som sökt 800 jobb. Han hade varit arbetslös i 14 år när han till sist fick jobb. Han var precis som vem som helst... men 800 jobb? Det är ju sjukt! Så man får ju göra allt man kan. För att sticka ut alltså.

What's your Visual DNA?

Read my VisualDNA™ Get your own VisualDNA™

Så här är tydligen jag.... det stämmer till viss del faktiskt. Hur är du?

Dålig förlorare...

Är generande och rörande överens med Alex Schulman (Aftonbladet). Nu lägger vi ner Eurovision Song Contest. Ok, jag hade fel… mannen med folie på huvudet vann inte. Men han kom på en stark andra plats. Det säger ganska mycket. Vi i norra Europa, läs Skandinavien och framför allt SVERIGE, har inte en chans längre i den här tävlingen. Man måste ha jävligt många grannar för att kunna vinna numera. Grannar som alla pratar snabbt och hårt och dricker mycket vodka. När röstningen kom igång så rasslade det liksom bara till och så var truckflatan från Serbien i topp nästan på en gång. Jag har inget mot homosexuella, men jag anser inte att just denna arena är rätt forum för att propagera och köra sitt upp – till – kamp- nummer… och så har det liksom blivit nu. Alla länder kör sin folkdans till rytmerna av jättekonstiga instrument. Det lallas och trallas som aldrig förr och ingen fattar ett skit. Tacka vet jag Johnny Logan. Hold me now är fortfarande asbra.

Hur som helst. Ola Salo blev sur. En riktigt dålig förlorare. Precis som Carola. I told you so. Dom smet från festen eftersom den var skit. Nu får vi kvala in igen. Det blir lätt så när man är kaxig och tror att man kommer segla in på en första plats hur lätt som helst. Det var samma sak med Carola… dryg och överspänd. Och bara skit hade hon att säga om Lordi förra året. Dåliga förlorare är dom allihopa.

Det enda som var bra i år var kommentatorerna. Luuk rules! Men till nästa år kanske dom ska se till att sätta dit någon som gillar den här tävlingen. För han var inte så snäll lille Luuk. Men vad bryr jag mig, nästa år ska jag inte titta. Jag lovar! Enough is enough!

Vad vet jag..?

Alltså jag är ingen musikkritiker. Vet inte mycket om vad som är bra musik. Men när man inte kunde tro att det kunde bli värre, så blev det det. Årets Eurovision Song Contest är nog det sämsta jag sett på flera år. Nä inte NOG, det ÄR det sämsta jag sett. Inget bidrag kunde jag hetsa upp mig över. Inte det minsta. Och så här innan det ens är över så kan jag säga att jag tror inte att The Ark vinner. Jag tror på Ukraina. Inte för att dom var bra. Tvärtom. Dom vinner bara för att dom är konstigast. Miss Doubtfire med folie på huvudet möter Dame Edna liksom. Kan det bli konstigare? Kan det bli sämre? Knappast… men ju konstigare det är, desto bättre…

The Ark har jag aldrig gillat… och nu är låten totalt sönderspelad på radions alla reklamkanaler och jag vill bara spy varje gång MQ försöker kränga kläder med en hysteriskt ålande Ola i för tighta byxor och fiskfjäll över en likblek bringa. Men det är väl jag som är för gammal för att fatta grejen. För tråkig för att förstå det STORA med The Ark. Men hur kan man kalla sig bisexuell när man aldrig haft sex med en man? DET fattar inte jag? Det är ju som att säga att jag föredrar rödvin framför vitt, men jag har aldrig druckit rötjut? Det går ju inte ihop. Men det är väl så att det är lite coolt att vara bisexuell... då är man lite annorlunda, sticker ut. Och allt som sticker ut är ju häftigt. Och snacka går ju.... (bild från Expressen.se)

Otrevlige House...

Måste bara säga att jag älskar House. En helt vansinnig serie med en helt galet otrevlig man. Men GUD så befriande. Tänk att kunna vara så där otrevlig med människor, helt ohämmat, och det får inga större allvarligare konsekvenser?! Han är hysteriskt rolig, men samtidigt allvarlig med ett stort mått av sarkasm. Min humor i ett nötskal. Inte för att jag själv skulle kunna vara så där otrevlig mot folk, men ibland önskar jag att jag kunde. Att jag vågade och fullständigt sket i vilka konsekvenser det skulle få. Vad befriande det skulle vara. I alla fall vissa dagar då man redan när man vaknar, svingar benen över sängkanten och sätter ner fötterna på ett iskallt golv, känner… ”idag kommer bli en skitdag, det känner jag på mig”…

Samma sak som när man ljuger. Eller släpper ur sig en MINIMAL vit lögn. Jag vågar inte det, för det slår alltid tillbaka med vulkanstyrka. Så jag är ärlig jämt, alldeles för ärlig. Jag hittade en 500 kronors sedel på en toalett på Lisseberg för många, många år sen. Vad tänkte jag egentligen när jag tog upp den från golvet och räckte över den till hon som satt i – här- betalar- vi – för - att- gå – på – toaletten - luckan??? Jo, jag ville vara snäll mot den som tappat sedeln och kanske skulle komma tillbaka för att leta alternativt FRÅGA efter sina pengar. Redan när toalettdörren slog mig i huvudet på väg ut så insåg jag ju hur puckat DET var. Men är man ärlig så är man…

Jag har ljugit, därför vet jag att det aldrig funkar…. Har ett praktexemplar… lämnade sonen tidigare på dagis för att få sova lite innan jobbet (konstiga jobbtider) och när jag sen kliver på bussen för att åka till jobbet så sitter hela min sons dagis där. En liten flicka skriker då ”Titta där kommer ju Js mamma”…. Då vill man bara dö…

Så sen dess kör jag inte ens med vita små pytte lögner… för det funkar aldrig, inte för mig i alla fall…Jag måste ha gjort nått sjukt hemskt i mitt förra liv för att förtjäna att bli påkommen för såna bagateller…

Pink

I mitt nästa liv vill jag vara som Pink. Eller som Grynet. Ta ingen skit. Pink är cool. Hon har personlighet och karaktär. Går sin egen väg. Såg en intervju med henne på Oprah för ett tag sen. Och jag blev lite förvånad faktiskt. Pink är smart, har ett hjärta av guld och så är hon stark. I anden liksom. Dessutom är hon vacker på sitt speciella, lite egna vis så där. Hon sticker ut och tar plats. Sånt gillar jag. I mitt nästa liv vill jag vara Pink. Or someone just like her.

Bröllop...

Ok… jag är bjuden till två bröllop i sommar. Har redan börjat stressa upp mig för det. Man ska klä upp sig, vara fin liksom. Kanske finare än man någonsin varit. MEN man får inte klä sig bättre än bruden, inte överglänsa henne på något sätt. Och i det ena fallet så måste jag tyvärr säga att det inte är så svårt. Att klä sig bättre än bruden alltså.

Så nu far jag runt som en sönderstressad gris mellan butikerna i stan… och surfar på Internet som en galning. På jakt efter den perfekta stassen. Den ultimata klänningen. Hade med min sambo en sväng men det var ju totalt lönlöst. ”För kort, för lång, för mycket mönster, SILVER???, tråkig, plain, städrock etc”… Adjektiven haglade över mig. Kom han med några egna förslag? Nä, för han vet inte som han själv säger. Alltså är han ett värdelöst smakråd.

En av tjejerna som ska gifta sig var här och grillade i helgen… supergullig tjej. Hon sa helt enkelt: ”Jo men visst kan man ha jeans på bröllop. I alla fall på mitt.” Och min sambo han bara LOG. Ja det är ju lätt för honom. Men jeans? Nä, där går nog gränsen för vad jag kommer släppa iväg honom i. Jag har nu drygt två månader att jaga runt på. Min sambo kommer öppna garderoben ett par timmar innan vi ska åka, och helt enkelt ta det som hänger närmast.

Sen måste jag säga att det här med vänner är speciellt. Har insett att jag har helt fantastiska sådana. Människor som gör mig jätteglad, som är närvarande och som alltid finns till hands.
Så till alla mina vänner, ni vet vem ni är, tack för att ni finns. Tack för att jag få ha er i mitt liv. Ni gör det så vansinnigt mycket lättare att leva. Tack Therese för att du är så bra på att peppa mig. Att du säger att jag visst kan. Nu sitter jag i trädtopparna en stund och tittar ut över världen. Ingenting är omöjligt.