Otrevlige House...

Måste bara säga att jag älskar House. En helt vansinnig serie med en helt galet otrevlig man. Men GUD så befriande. Tänk att kunna vara så där otrevlig med människor, helt ohämmat, och det får inga större allvarligare konsekvenser?! Han är hysteriskt rolig, men samtidigt allvarlig med ett stort mått av sarkasm. Min humor i ett nötskal. Inte för att jag själv skulle kunna vara så där otrevlig mot folk, men ibland önskar jag att jag kunde. Att jag vågade och fullständigt sket i vilka konsekvenser det skulle få. Vad befriande det skulle vara. I alla fall vissa dagar då man redan när man vaknar, svingar benen över sängkanten och sätter ner fötterna på ett iskallt golv, känner… ”idag kommer bli en skitdag, det känner jag på mig”…

Samma sak som när man ljuger. Eller släpper ur sig en MINIMAL vit lögn. Jag vågar inte det, för det slår alltid tillbaka med vulkanstyrka. Så jag är ärlig jämt, alldeles för ärlig. Jag hittade en 500 kronors sedel på en toalett på Lisseberg för många, många år sen. Vad tänkte jag egentligen när jag tog upp den från golvet och räckte över den till hon som satt i – här- betalar- vi – för - att- gå – på – toaletten - luckan??? Jo, jag ville vara snäll mot den som tappat sedeln och kanske skulle komma tillbaka för att leta alternativt FRÅGA efter sina pengar. Redan när toalettdörren slog mig i huvudet på väg ut så insåg jag ju hur puckat DET var. Men är man ärlig så är man…

Jag har ljugit, därför vet jag att det aldrig funkar…. Har ett praktexemplar… lämnade sonen tidigare på dagis för att få sova lite innan jobbet (konstiga jobbtider) och när jag sen kliver på bussen för att åka till jobbet så sitter hela min sons dagis där. En liten flicka skriker då ”Titta där kommer ju Js mamma”…. Då vill man bara dö…

Så sen dess kör jag inte ens med vita små pytte lögner… för det funkar aldrig, inte för mig i alla fall…Jag måste ha gjort nått sjukt hemskt i mitt förra liv för att förtjäna att bli påkommen för såna bagateller…