Karaoke ger mig rysningar...

Kom på en sak till. Jag tycker inte om karaoke. Så… nu var det sagt. Jag hatar karaoke. Och Sing Star. Varje gång jag försiktigt hintar till mina vänner att ”karaoke är inte min grej”… så tittar alla förfärat på mig och fattar inte ett skit. Hur kan man inte ÄLSKA karaoke? Men nu är det så. Inte ens efter 22 flaskor vin och i en djup permanent koma, kommer jag att gilla karaoke. Det kryper i skinnet på mig bara jag tänker på det. Det är inte det minsta kul, bara förnedrande. I alla fall för dom stackare som egentligen inte vill, men ändå ställer sig där och hummar, hostar, gapskriker och väser fram ”Like a virgin”… till alla kompisars hysteriska skratt.
Så ni kan sluta bjuda mig nu. Till era Sing Star kvällar. Jag sågar mig hellre i låret med en rostig bågfil. Kalla mig trist. I don’t care. Jag bjuder på mig själv på andra sätt. Varje dag. Och jag behöver inte sjunga för att ha kul. Det spelar ingen roll vad Caroline af Ugglas säger, alla kan inte sjunga och definitivt inte jag. Så, nu hukar jag mig bland bänkarna för nu kommer säkert skottsalvorna. Eller så kommer halva bekantskapskretsen börja ignorera mig. Men det är säkert ingen som läser min blogg, så det är lugnt…