Jag väntar och väntar…

Egentligen så avskyr jag att söka jobb. För det är ett evigt väntande. Först på att dom alls ska höra av sig, sen på intervjun, sen på att dom ska höra av sig igen… jag väntar och jag väntar.
Med ett lätt illamående och en hård klump i magen. Duger jag?
Dög jag? Sa jag något bra? Sa jag något DUMT? Men GUD, varför svarade jag så...? Rannsakan, tvivlet, analyserna. Allt plockas isär, smulas söner till minsta atom. Ord, fraser, hummanden, nickningar och tystnaden… Den är värst. När dom blir så där tysta, konfundersamma och tomma i blicken. Allt spelas upp i huvudet, om och om igen. Det spolas, fram och tillbaka. Jag smakar på orden. Känner mig så liten. Förstår inte varför dom kallade mig på intervju? Funderar på om jag gjorde bort mig när jag var glad och positiv.
Jag kanske skulle ha varit mer allvarsam, stål i blicken och allvar i rösten? Visat jävlar anamma och pekat med hela handen? Men är det en sån chef jag skulle vara? Nä… inte egentligen...

Jag vill ha det här jobbet. Det verkar jätteintressant och roligt.
Stort och hemsk, men spännande på samma gång. Jag kommer bli SÅ besviken om jag inte får det. Trots att jag vet att dom jag konkurrerar med säkert är 15 år äldre och har 20 års erfarenhet.

”Du är väldigt ung” sa hon… jaha tänkte jag?
”Det beror väl på vem man jämför med” sa jag.
”Medelåldern på den här myndigheten är hög” sa hon.
”Det är därför dom behöver mig” sa jag.

För kaxig? För självsäker? Nä, bara jag. Med glimten i ögat. Men får en chef ha glimten i ögat? Jag vet inte. Och nu väntar jag, och väntar och väntar. I think I’m going loco.