Jag och mina ovanor.

Snodde denna idé från en kompisbloggare. Ovanor. Jag har några sådana jag med. Och vanor. Men det är nog mest ovanor faktiskt.

Jag sätter mig alltid mitt i soffan när jag tittar på tv. Varför vet jag inte? Det bara blir så. Dessutom så sitter jag mitt i en skarv mellan två dynor, men det verkar inte bekomma mig så mycket. Min sambo stör sig enormt på detta. Han måste dessutom kommentera det faktum att jag sitter mitt i soffan- varje kväll.

Jag drick alldeles för mycket te. Flera liter om dagen måste det uppgå till om jag skulle börja mäta mängden te som jag faktiskt häver i mig. Dricker dessutom i muggar som är stora som mindre hinkar. Vilket alltid resulterar i att det hinner bli kallt innan jag fått i mig allt. Och då lämnar jag muggen lite varstans, aldrig urdrucken. Min sambo stör sig på detta och gnäller.

Jag flyttar alltid ner duschmunstycket nästan längst ner på ”pinnen” när jag duschar. Vill ha vattnet nära inpå, inte regnandes från himlen liksom. Dessutom har jag så varmt vatten att dom nog kokade kläder i dessa temperaturer förr i tiden. Min sambo gastar om detta av och till. Dock inte jämt.

Jag hör inte dåligt, men har en ovana att lite för ofta säga ”va?” till folk som jag samtalar med. Detta stör jag mig enormt på. För ibland säger jag ”va” av ren reflex och direkt när jag sagt det så tar jag in och HÖR vad den andra personen säger. Vilket resulterar i att personen upprepar sig, trots att jag redan hörde första gången. Helt sjukt!

Biter på tumnageln när jag blir stressad och nervös. Vilket blivit sorgligt ofta den senaste tiden med tanke på hur struligt och jobbigt det varit på jobbet. Men det är begränsat till att enbart innefatta tummen, vilket är högst märkligt.

Jag tycker inte om att prata i telefon. Har ingen aning om varför? Min familj har i många år tjatat om att jag aldrig ringer, att jag inget har att säga, att jag blir så konstig i telefon, att jag inte tycker om dom och att jag inte bryr mig, för jag säger ju aldrig nått intressant och kul, har aldrig nått att berätta…Men det är bara så. Jag känner mig obekväm när jag inte ser personen framför mig, när jag inte kan använda minspel och gester för att föra ett intressant samtal. Sen är det ju också så att det inte händer särdeles mycket i mitt liv. Jag jobbar heltid och har två småbarn. Det är rätt mycket Svensson Svensson liksom. Jag pratar mycket hellre öga mot öga… så nu vet ni det. Gåtan är löst, problem solved!

Tröstar mig varje dag med att enligt Dr. Phil så kan man inte bara ”göra sig av” med en dålig vana/ovana. Av naturen så byter man alltid en vana mot någon annan. Det är därför som så många rökare börjar snusa istället. Och sen är dom fast i det träsket, istället för ciggen. Så jag vet faktiskt inte vad jag skulle börja med för knäppa grejer om jag nu plötsligt skulle lägga av med mina fixa idéer?