Dra mig baklänges på en gammal trähäst... nu blir det åka av...

And then finally it happens… drygt ett år efter att jag fick lilltjejen och ett antal sökta jobb senare, så slår ketchupeffekten till. Bara så där. Det rasslade till och så började dom plötsligt höra av sig från alla håll och kanter. På fredag ska jag på intervju. Till ett stort företag som hjälper oss att tala om vart vi är någonstans. Lät lite kryptiskt va? Det är ett direktörsjobb. Sjukt va? Jag direktör? Låter som ett skämt… jag känner mig som en stor bluff och snart blir jag avslöjad. Känner mig som ett litet barn med alldeles för stora skor. Jag vet inget om hur man är chef. Jag vet hur en BRA chef ska vara. Men det är inte riktigt samma sak va?? Min syrra sa igår: ”Vet du, det är säkert mycket lättare än vad man tror, det här med att vara chef. Bara du är hård men rättvis, så går det säkert jättebra”… Allt jag vet om chefskap är att om personalen är engagerad och motiverad så är det ett tecken på att chefen är bra. Nu måste jag läsa på så att jag verkar skitsmart. Som om jag vet svaret på livets alla stora frågor...