En läxa lärd...

Tänk att alla händelser i ens liv liksom hänger ihop som ett pärlhalsband. Går snöret av så far alla pärlorna iväg åt alla håll. Oundvikligen så rasslar dom iväg allihopa, ut över golvet, in under soffan. Desperat försöker man förhindra sönderfallet, man kämpar desperat för att stoppa flödet… men det blir bara värre. Och ALDRIG att man lyckas hitta på allihopa. Glöm det!

Lite så känns det just nu. Kaos och oreda. Vad hade jag egentligen i väskan? All bröte som man bär runt på varje dag, utan att tänka på det, utan att reflektera det minsta. Och vad hade jag egentligen i plånboken? Vad hade jag för kort…? Det stör mig hur ur balans jag blir när saker försvinner. Hur virrig jag känner mig. Allt som måste införskaffas på nytt.

Alla nycklar. Hur blir det med huset? Måste vi byta lås hemma? Tänk om dom kommer när vi är borta och länsar hela huset? ”Nyckelinbrott ersätter vi inte”, som kvinnan på försäkringsbolaget snorkigt upplyste mig om igår. ”Nähä, för det trodde jag verkligen”….
”Hej och välkommen. Ta det ni vill ha. Försäkringsbolaget betalar och vi vill ändå köpa nytt” Pucko!

Jag har sovit skit i natt. Gått igenom väskan om och om igen. Tänkt på sakerna som jag faktiskt skiter i och på sakerna som jag tyckte om. Som jag vill ha tillbaka. Jävla pundare!
Så får man inte säga, för dom var inga pundare. Men jag blir så less. Det fanns inget i min väska som dom kan använda ändå. För allt är spärrat. Det är inte värt ett skit. Jag undrar om dom så här i efterhand tycker att det var värt risken? Jag vet att ni skiter i det… men fan vad ni förstör för folk. Ni kommer inte få några julklappar av tomten i år. Det ska jag se till!

Jag ska i alla fall sluta använda väskan som mitt kontor. Det har dom lärt mig. Jag ska sluta med kort på mina barn i plånboken. Lägga alla viktiga kvitton i en burk hemma. Skita i alla klubbkort som bara tar upp en massa plats. Det är ändå så sällan som man får nått riktigt bra erbjudande. Vad är 10 procents rabatt liksom? Det kan jag fan leva utan. Jag ska aldrig ha en massa pengar i plånboken. Och aldrig, aldrig mer ställa ner väskan på golvet. I got the message!

Jasså, är det så det känns?

Jag verkar ha EN trogen läsare här. Vilket är skitkul! Men det känns lite konstigt att bara ha en medmänniska som orkar kommentera. Jag kanske ska börja vända mig direkt till henne. Hon verkar go och trevlig. Då blir det som att skriva brev. Bloggbrev. Får mig att tänka på när jag var liten och samlade på brevpapper. Hade flera pärmar som bångnade under alla rosa, blommiga ark som en gång i tiden även doftat gott av parfym. Att få ett handskrivet brev i brevlådan, det var lyckan på jorden. Magiskt. Så spännande att huden knottrade sig utmed ryggen. Jag hade många brevkompisar som barn. Undra vad dom gör idag? Hur deras liv ser ut. Hon som alltid skrev på papper med blommor. Eller hon som gillade hästar, bruna hästar. Vad blev det av henne?

Here it goes...

Kära Tingeltangel
Jag hatar människor vissa dagar. Riktigt så att det osar ur varenda por jag bär på. Speciellt idag. Jag har blivit rånad. Mitt på ljusa dagen. I en affär. Av två tjejer. Det enda som fattades var att dom inte var påtända och inte hotade med kniv. Ska man skratta eller gråta? Hur sjukt är inte detta? Dom tog min väska. Och sen sprang dom. Med allt. Plånbok, pengar, körkort, kontokort, nycklar hem, till bilen, till jobbet, till cykel.

Allt mitt smink som jag hade i en liten necessär. Inga dyra grejer förvisso. Men kolla själv vad du har i din sminkväska. Hälften av det som skramlar runt där tänker man inte ens på att man har, även om man använder det varje dag. Jag har inte ens en maskara kvar. Och min pincett är borta. Jävla apor!

Fan vad jobbigt detta är. Det tar sån tid att fixa nya grejer. Att spärra korten och telefonen. På polisen där jag måste ta nytt id- kort, sitter det 400 personer och trängs för att få ett nytt pass. Det tar en halv dag bara det! Polisen jobbar så att svetten lackar, men vad hjälper det när 400 pass ska utfärdas och det bara är två konstaplar som jobbar? Jag skulle hinna sticka en tröja medan jag satt där. Ja iallafall en grytlapp, om någon visar mig hur man gör.

Jag har inga pengar för jag kan inte gå till automaten och jag kan inte gå till banken för jag har inget legg. Nu vill jag fan bara skrika! Min fina väska…. korten på mina barn. Alla jobbpapper! Alla telefonnummer till folk som jag inte kan i huvudet, utan blint litat på mobilen för att komma ihåg. Nu får jag skylla mig själv, för tanken har slagit mig flera gånger att det inte är så smart att bara spara alla nummer i mobilen. Inte smart... men praktiskt.

Jag misstänker att dom såg när jag tog ut pengar. Lurpassade liksom. Följde efter. Och så var jag dum nog att ställa väskan vid fötterna när jag skulle köpa en ny maskara. Dom är snabba dom där människorna. Jobbar i team. Som reptiler smyger dom fram, tjoff ut med tungan och väskan är deras.

Jag ska börja propagera för övervakningskameror. I varenda hörn av världen. Jesus vad det skulle underlätta saker och ting. Och vad lite folk som skulle råka illa ut. Har man inget att dölja och är reko och sköter sitt så har man väl inget att vara skraj för?
"Identitetskränkande" flämtar nån på bakre raden nu. Jag hör allt! Var tyst och sitt ner i båten, säger jag. Det finns viktigare saker att hetsa upp sig för. Hur kränkt har inte jag blivit idag då? Hade det funnits kameror så skulle jag fått reda på vem det var, kunnat klämma åt dom. För det är DOM som gjort fel, men dom kommer aldrig åka dit för det finns inga bevis. Nu kommer jag gå runt med väskan klämd mot kroppen resten av mitt liv. Klamra mig fast vid den som en livrädd pensionär. Tragiskt! Och det gör mig förbannad!

Det spretar...

Det känns lite som att min blogg spretar. Den har ett liv utan riktning och mening. Dom flesta har ett mål med sitt bloggande. Dom skriver om något specifikt, ett intresse, en mani. Jag har många saker som intresserar mig, saker som jag tycker om. Men ingen mani. Inget som jag känner att jag skulle kunna skriva spaltmetrar om, dag ut och dag in.

Det verkar vara på modet att skriva om inredning just nu. Och trädgård. Vilket är jättetrevligt och himla mysigt. Men allt känns redan skrivet. Jag har inget mer att tillägga. Vill dessutom inte visa upp mitt hem för kreti och pleti eftersom det här är Internet och mitt hem är min borg. Högst privat.

Borde kanske skriva om extrem sporter? Om hur adrenalinet pumpar, hur kroppen pressas till dess absoluta yttersta? Om hur skavsåren ruttnar, blodet sprutar och hjärnskakningarna som avlöser varandra? Det vore ju skitkul! Men… vad vet jag om extremsporter? Jag cyklar till jobbet. That’s it!

Så vad återstår då? Jag hade lovat mig själv att aldrig ta upp detta. Svurit på att aldrig nämna hans namn. Men nu gör jag det ändå… Alex Schulman.

Vad är grejen? Han verkar sjukt populär. Jag har aldrig riktigt fattat varför? Han skriver bara en massa fula ord. Beter sig som en 12- åring och tycker att det är coolt att skriva om hur han kaxar upp sig mot p-lisorna i Stockholm. Anekdoter som för övrigt mest är påhittade. Vem som helst kan hitta på.

Förstår inte hur Aftonbladet kan betala honom det dom gör? En människa på 30+ som tycker det är roligt att kalla folk för ”bajsmänniska”? What’s up with that? En man som skrattar åt sina egna skämt? Jag ryser…

Jag måste fundera…

Brev till Mille...

Det är så synd om våra mördare här i Sverige. Dom far verkligen illa. Lider i det tysta. Ignoreras och hånas. Spott och spä får dom ta emot. Dom får säkert ingen mat heller. Och inte får dom röka på sitt rum och så måste dom sova i jättesmala sängar. Fy satan alltså. Det är så synd om dom att jag blir alldeles tårögd. Jag menar… bara för att man begått ett mord eller två, så betyder ju inte det att man är en dålig människa. Eller hur?

Anna Linds mördare Mijailo Mijailovic ska ha drabbats av ett livshotande tillstånd på Kumlaanstalten. Enligt en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd fick han i vintras en blodpropp i lungorna. Oj då, säger jag.

Mijailovic påstår att han var nära att dö i januari och anklagar nu läkarna vid anstalten för att ha ignorerat hans livshotande tillstånd. Mijailovic säger vidare att han fick tjata för att anstaltens läkare skulle ta honom på allvar. Oj då, säger jag. Det var inte bra.

Stackars lille Mille! Har dom varit dumma mot dig? Du får nog anmäla dom för nått.

För inte kan det väl vara så att dom satt och hoppades att proppen skulle få dig att falla död ner? Nä, det kan jag verkligen inte tro. Du som är så snäll och go. Social och trevlig. En verklig medmänniska. Någon man skulle vända sig till när man var i nöd.

Jag för egen del har hela tiden trott att Anna Lind sprang på din kniv på egen hand. Du stod ju liksom bara där. Stackare. Ett offer. Med blodpropp.

Génevekonventionen har säkert nått i sina stadgar som du kan anmäla dom för. Ring Peter Ahltin... eller ännu bättre... Stadsministern. Han gör många besök på diverse platser nu för tiden. Han har säkert tid att ta en sväng förbi dig. Han har ju mycket att säga till om. Kan säkert tillsätta en utredning eller nått.

Och du, ta hand om dig! Det vore SÅ synd om du fick en blodpropp till. Kramiz!

Var är mamma när hon behövs som bäst?

Alltså jag har sagt det förut, men det tål att upprepas. Tom Cruise är läskig. På gränsen till helt störd. Egentligen så finner jag inga ord för hur creepy han faktiskt är. Måste säga att det är med avsmak och skräck jag ser på medan han förvandlar lilla söta Katie till en TANT.
Redan från början så kändes deras förhållande rent incestiöst. Han hoppade i soffor och hon satt i tv och sa” Det känns helt fantastiskt. Han var min stora idol när jag var liten. Jag hade hela mitt rum tapetserat med planscher på honom”… Som hennes morsa skulle jag ha skrikit i ren panik.

Tompa har alldeles för mycket makt, för många fingrar med i spelet och styr Katies tillvaro med järnhand. Minns att jag kände samma sak när han var gift med Nicole. ”Det där kommer aldrig sluta väl”, tänkte jag. Och det gjorde det ju inte. Men om ni tänker efter… hur mycket till karriär hade hon egentligen under tiden hon var gift med äcklet? Obefintlig, på gränsen till snustorr. Vad hände när hon bröt sig loss? Hon steg som en stjärna på himlen.

Katie ser numera ut som hon är 40 år. Blek, stel och överstylad. Förmodligen en kombination av Toms vakande öga, scientologkyrkan och nya bästisen Victoria B. Och frågan är varför man vill se ut som Victoria? Kall, högfärdig och klädd i kläder som bara är snygga på ett podium?

Häromdagen försvann hårsvallet också. Katie blir mer och mer en kopia av Victoria. Det är läskigt att se. Och jag säger det igen… Det här kan bara sluta illa. Hon är numera ett av Toms projekt, ett barn som behöver vägledning. I familjelivet, karriären och klädvalet. Slår vad om att det är han som lägger fram hennes kläder på kvällen. Så att hon inte ska bli förvirrad stackaren och ta fel byxor. Men hon ser inte klok ut. Obekväm. Som ett barn som traskar omkring i för stora skor. Mer och mer kommer han begränsa hennes liv som en fri och stolt kvinna. Hon kommer sluta som en bebismaskin. Mark my words.

Happy Midsummer you all!

Nu är det midsommar. Med allt vad det innebär. Nyhetstorkan är så påtaglig att det riktigt dammar om tidningarna som jag tvingas plöja igenom varje dag. Fascinerande hur mycket skit som papperstidningarna verkligen väljer att trycka. Ingen gallring verkar förekomma.

Redaktionscheferna skriker i panik till sina underhuggare: ”Mera material, mera, mera”. Det spelar liksom ingen större roll vad det handlar om och hur dåligt det är. Alla sidor ska fyllas. Små notiser om någon som snott en cykel kläms in. På allvar.

Minsta sak har man vridit 500 varv på för att hitta en vinkel, en krok, NÅTT som kan lyftas fram och agera nyhetsvärde. I morse tog det mindre än 2 minuter att bläddra igenom morgontidningen. Som etta (största nyheten för dagen) så hade dom fläkt upp dödsskjutningen av en polis i Nyköping. Öh, va? Det är 30 mil till Nyköping härifrån. Inte direkt LOKALA nyheter.

Förstår inte... måste man verkligen trycka 36 sidor? Om man bara har bra material till 32, räcker inte det då? Eller får man inte göra så? Fy fan för att vara högsta hönset på en morgontidning.

Hur som helst... nu ska jag åka hem till mina barn. Äta jordgubbar. Vi ska få fint väder. Säger dom. Den som lever får se. Hos mina föräldrar ska det ösregna. Dom ska ha 15 personer på middag i sitt sommarhus vid Vänern. Lycka till! That's all I have to say. Hoppas inte att det regnar på alla er andra också. Ha det fint!

Så en dag händer det...

Min dotter går. Helt plötsligt så bestämde hon sig för att det var dags att prova. Hela 14 steg hann hon vingla iväg i morse, innan hon insåg att ingen höll i och att det faktiskt var en bra bit ner till golvet. Då satte hon sig. Vadderingen bak i rumpan tog emot och hon log brett. ”Vad coolt!” verkade hon tänka. ”Är det så här man gör när man går?”

Det märkliga är att hon hela sitt korta lilla liv har varit ganska lat och stillsam. Som Ferdinand på något sätt. Hon har ätit och ätit, och suttit still. Som en tjock Budda. Bekväm och hemskt nöjd med tillvaron. Inte haft några som helst planer på att börja krypa ens. Men när hon väl kom på tricket, så började hon krypa över en natt. Och fort gick det. Som en oljad blixt for hon fram över golvet och upp och ner ur soffor och sängar. Skriker numera förtvivlat när hon inte hinner med oss andra ut och in i olika rum.

Nu har hon börjat gå lite förundrat och trevande och det är nästan så att jag bävar lite. Jag kommer få löpa gatlopp hela sommaren. För nu blir det åka av. Det blir inte mycket till semester.

Om jag hade pengar....

Var på konstutställning genom jobbet igår.

Svävade därifrån med ett saligt leende på läpparna.

Hade inte tid att stanna kvar och dröja vid alla vackra föremål eftersom jag var där på ett jobb. Skynda, skynda... alltid bråttom, deadline, deadline. Stressad och upp i varv, med svetten klibbande utmed ryggen.

Men så plötsligt så var han bara där. Bertil Vallien. Denne fantastiske man. Mångskapare och kreatör, med hela färgspektrat intakt och en fantasi som spränger alla gränser. Vilka vackra saker. Nästan så att man ryser. Svårt att ta in att det är glas man tittar på. Svårt att förstå hur han kan se redan INNAN han börjat blanda materialen, precis hur vackert det kommer att bli. Svårt att låta bli att sträcka fram handen för att försiktigt känna lite, peta på det blanka och allt det skrovliga. Skirt och tungt på samma gång. Det hårda och lite fula, blandas med lätthet med färg och sinnlighet. He's the man Bertil! Det är bara så...

Måste gå dit igen. På egen hand. Och sukta. För om jag hade pengar... Tänk han har liksom saker utställda på The Met i New York. Hur coolt är inte DET? Ibland blir man stolt för att man är svensk.

Så enkelt är det. (foto: Göran Örtegren)

Busskuren...

Väntade på bussen en kväll. Busskuren var sönderslagen. Någon hade roat sig med att sparka loss en gigantisk soptunna för att sen slänga den genom busskurens ena vägg. Kreativa ungar. Det var glas överallt. Jag var tvungen att sopa av bänken innan jag kunde sätta mig. Läste någonstans för ett tag sen att det kostar kommunen 15000 kronor varje gång dom måste åka ut och laga såna här busskurer. Vet inte om summan stämmer, det låter hemskt mycket?! Att dom orkar förresten. Att dom ids. Varför inte bygga allt i stål? Och armeringsjärn. Billigt. Håller länge. Och jävligt svårt att vandalisera. Förstår inte vad det är för fel på dagens ungar? Och vart fan är deras föräldrar?

Är det bara jag som tycker att dagens ungar är så mycket vuxnare än när vi själva var barn? Det är numera omöjligt att se hur gamla dom är. Det går inte ens att gissa, för man gissar alltid 5 år åt fel håll. 12 years old, going on 35. Så angelägna om att vara som dom vuxna. Vara sexig med små minimala toppar som knappt täcker magen och brösten som knappt börjat växa? Ungarna i området där jag bor är ute och drar benen planlöst efter sig till sent, sent på kvällarna. Vad ska en 12- åring ute och ränna på byn för när klockan sen länge passerat 22? En vanlig onsdag liksom? När dom går i skolan? Och det här är ju inte unikt för ungarna just här... tycker att dom är ute och ränner lite var stans mest hela tiden. Och gör en massa skit.

Nu låter det som jag drar alla ungar över en kam, så är inte fallet. Jag bara konstaterar helt krasst att vissa föräldrar har noll koll på sina ungar idag. Sitter hemma och tror att lille Kalle är hos David och spelar tv- spel, när dom i själva verket sparkar sönder stans busskurer. Dream on för fan! Det är dags att vakna nu och faktiskt fråga vart ungen ska, vad dom ska göra och sätta en tidsgräns för när det ska vara färdig lekt. Det handlar inte om att vara taskig, utan att visa vad som är ok. Ett ömsesidigt utbyte av förtroende. Kommer du hem när jag säger att du ska vara hemma, så får du vara ute i morgon också. Annars kan du stanna på ditt rum.

För någons unge är det ju uppenbarligen som sparkar sönder stans busskurer. Men det är inte din unge va? Är du säker?

Panik!

Ok... jag bor norr om Uppsala. Det betyder inte att jag bor norr om trädgränsen. När jag tittar ut från mitt köksfönster så ser jag samma landskap som jag ser när jag är i Stockholm, Göteborg eller för all del Örebro. Så långt ögat når, så ser jag inga förtvinade och förkrympta minibjörkar. Träd som kämpar på i cirka 100 centimeter och sen drar en avgrundsdjup suck och bestämmer sig för att dom inte orkar kämpa någor mer mot det karga landskapet och bristen på både näring och vatten. Det finns inga såna träd här. Alla björkar är liksom normalstora här där jag bor. Jaha? tänker ni. Det var ju intressant att veta liksom. Vad är poängen?

Jo, det ska jag berätta... Jag är så DÖDENS less på alla klädaffärer i denna stad. Inget roligt, inget nytt... bara plain, plain, plain. Bara dom stora kedjorna som alla säljer i stort sett samma skit. Jag saknar dom små boutiquerna, människorna som vågar sälja lite tuffa, roliga saker. Kläder som inte producerats i en miljon upplagor. Kläder som har lite identitet, lite individualism. Finns inte här. Och nu börjar jag fundera på om det inte är så att ingen vågar satsa här. Ingen tar chansen. Fattar inte varför??? För om det är nått som den här staden, vid havet har så är det följande: Storebrors komplex!

Alla i min stad vill se ut som dom gör i Stockholm. Alla lägger ner mycket pengar på sitt yttre och alla reser gärna till Stockholm för att shoppa. Dessutom är folk patetiska nog att klä upp sig när dom ska gå på stan en lördag förmiddag. Man kan riktigt se hur dom kämpat framför spegeln i två timmar innan dom lämnar hemmets trygga vrå. För att inte tala om hur dom ser ut när dom går på krogen. Jesus! Det har blivit en tävling. Vem är mest uppklädd, vem har dyrast outfit, vem visar mest bröst utan att det blir tacky. Jag är inflyttad. Kommer från en stad med samma komplex och jag fascineras över hur viktig ytan har blivit för människor. Det har väl alltid varit viktigt, men nu är det nästan maniskt. Gud förbjude att man använder samma topp två gånger. Det dåliga självförtroendet och den naggade självkänslan mår kanske lite bättre om man går klädd i Gucci?

Hur som helst. Till problemet. Jag ska på bröllop. Det är mindre än 3 veckor kvar. Jag har inget att ta på mig. Så nu börjar jag få panik. VART ska jag hitta KLÄNNINGEN? Ska jag verkligen behöva bege mig till hufvudstaden? Kan ingen inse hur mycket folk handlar i den här stan? Att alla vill ha det senaste, coolaste och fräckaste? Kan inte en klänning bara ramla från himlen, rakt i min famn? Jag begär inte så mycket...

Så om ni vet någon cool butik på nätet som säljer klänningar så är det läge att börja snacka nu. Tänk bröllop, tänk flärd och tänk kvinnligt. Dock inte balklänning. Too stiff. För mycket student. Och alldeles för uppklätt. HJÄLP!

Saker som jag är rätt dålig på...

- Sälja in mig själv på ett bra sätt.
- Bli intervjuad. Jag är van vid att alltid vara den som ställer
frågorna.
- Övertyga intervjuaren om att jag faktiskt är rätt person för jobbet.

Nippon...

Det är varmt ute. Termometern kämpar sakta och segt upp mot 33 dallrande grader. Det är så varmt ute att luften bränner mot huden. Man kan liksom nästan ta på den. Och även om man viftar runt i den med handen, så är det fortsatt lika varmt. Som att stoppa handen i en ugn. Men nu kan vi vara ute i alla fall. Det är underbart att regnet tagit en vilopaus.

Då dyker genast nästa problem upp. Vi bor i hus. Myrorna har flyttat in. Mina sambo får krupp på dom. Min son tittar mest på myrorna när dom kommer promenerande, sen stampar han på dom, lägger dom i en burk och ställer burken på köksbordet. Säger sen stolt och lite triumferande: ”Mamma jag ska spara dom. Hur många har jag dödat” Och så måste jag räkna dom. ”Fyra" sa jag i morse.
”Är det mycket?” kontrade han då…

Som sagt, min sambo är inte överdrivet förtjust. Men det är inte så många. Han får det att låta som att hela stacken har flyttat in och trampar runt i vårt vardagsrum. Jag har kanske sett 10 stycken på lika många dagar. Men nu har sambon köpt NIPPON. Det är starka grejer det, kära vänner. Ungefär lika stolt som sonen uttryckte sig, sa min sambo idag: ”Nu ska vi bli av med myrorna. Jag har köpt Nippon hjärtat. Det tar dom med sig ner i boet och det dödar ALLIHOPA”…

Då fick jag dåligt samvete. På riktigt. Sa lite lamt: ”Ja vad bra, men måste vi verkligen döda en hel jävla koloni, bara för att vi har 10 myror i vardagsrummet?” Min sambo stirrade tomt på mig. Rynkade på ögonbrynen och sa: ”Jag förstår inte vad du menar? Hur ska vi annars göra?” Jag upprepade, mycket långsamt… ”Måste vi döda en hel koloni? Det känns så olustigt” Insåg med ens hur löjlig han tyckte att jag var. Och bara för det så vägrar han nu att tala om vart den där jävla Nippon burken står. Så om det finns någon där ute som läst på förpackningen… vart ska burken stå? Jag ska inte slänga den… bara kolla på den. Jag lovar!

Sommaren är kort...

Min vovve

Så kom då äntligen solen. Värmen sprider sig sakta, sakta i själen, lindar sin långa svans runt hjärtat och kurrar förtjust. Jag står och kisar, ovan med ljuset och inser med ens hur fint det är att leva.

Hur det lilla verkligen gör allt värt möda. Jag andas… djupa, långa andetag ända ner till fötterna. Tänker stilla: ”Out shit, in good, out shit, in good”… ler fånigt för mig själv.

Tänk om man kunde samla dessa ögonblick i en burk för att kunna ta fram dom vid ett senare tillfälle. För att påminna sig om vilka fantastiska dagar man faktiskt kan ha. Vilken tur jag har som får leva här, som får uppleva Sverige från sin bästa sida. Tänk så många människor som missar ett Sverige på sommaren. Vad synd det är om dom. Faktiskt. Dom är verkligen fattiga på grund av det.

Fast å andra sidan. Lever man på Hawaii så lever man verkligen i ett paradis. På första parkett dessutom. Har ni inte varit där...? ÅK! Himlen på jorden. Without a doubt!