Så en dag händer det...

Min dotter går. Helt plötsligt så bestämde hon sig för att det var dags att prova. Hela 14 steg hann hon vingla iväg i morse, innan hon insåg att ingen höll i och att det faktiskt var en bra bit ner till golvet. Då satte hon sig. Vadderingen bak i rumpan tog emot och hon log brett. ”Vad coolt!” verkade hon tänka. ”Är det så här man gör när man går?”

Det märkliga är att hon hela sitt korta lilla liv har varit ganska lat och stillsam. Som Ferdinand på något sätt. Hon har ätit och ätit, och suttit still. Som en tjock Budda. Bekväm och hemskt nöjd med tillvaron. Inte haft några som helst planer på att börja krypa ens. Men när hon väl kom på tricket, så började hon krypa över en natt. Och fort gick det. Som en oljad blixt for hon fram över golvet och upp och ner ur soffor och sängar. Skriker numera förtvivlat när hon inte hinner med oss andra ut och in i olika rum.

Nu har hon börjat gå lite förundrat och trevande och det är nästan så att jag bävar lite. Jag kommer få löpa gatlopp hela sommaren. För nu blir det åka av. Det blir inte mycket till semester.