Jasså, är det så det känns?

Jag verkar ha EN trogen läsare här. Vilket är skitkul! Men det känns lite konstigt att bara ha en medmänniska som orkar kommentera. Jag kanske ska börja vända mig direkt till henne. Hon verkar go och trevlig. Då blir det som att skriva brev. Bloggbrev. Får mig att tänka på när jag var liten och samlade på brevpapper. Hade flera pärmar som bångnade under alla rosa, blommiga ark som en gång i tiden även doftat gott av parfym. Att få ett handskrivet brev i brevlådan, det var lyckan på jorden. Magiskt. Så spännande att huden knottrade sig utmed ryggen. Jag hade många brevkompisar som barn. Undra vad dom gör idag? Hur deras liv ser ut. Hon som alltid skrev på papper med blommor. Eller hon som gillade hästar, bruna hästar. Vad blev det av henne?

Here it goes...

Kära Tingeltangel
Jag hatar människor vissa dagar. Riktigt så att det osar ur varenda por jag bär på. Speciellt idag. Jag har blivit rånad. Mitt på ljusa dagen. I en affär. Av två tjejer. Det enda som fattades var att dom inte var påtända och inte hotade med kniv. Ska man skratta eller gråta? Hur sjukt är inte detta? Dom tog min väska. Och sen sprang dom. Med allt. Plånbok, pengar, körkort, kontokort, nycklar hem, till bilen, till jobbet, till cykel.

Allt mitt smink som jag hade i en liten necessär. Inga dyra grejer förvisso. Men kolla själv vad du har i din sminkväska. Hälften av det som skramlar runt där tänker man inte ens på att man har, även om man använder det varje dag. Jag har inte ens en maskara kvar. Och min pincett är borta. Jävla apor!

Fan vad jobbigt detta är. Det tar sån tid att fixa nya grejer. Att spärra korten och telefonen. På polisen där jag måste ta nytt id- kort, sitter det 400 personer och trängs för att få ett nytt pass. Det tar en halv dag bara det! Polisen jobbar så att svetten lackar, men vad hjälper det när 400 pass ska utfärdas och det bara är två konstaplar som jobbar? Jag skulle hinna sticka en tröja medan jag satt där. Ja iallafall en grytlapp, om någon visar mig hur man gör.

Jag har inga pengar för jag kan inte gå till automaten och jag kan inte gå till banken för jag har inget legg. Nu vill jag fan bara skrika! Min fina väska…. korten på mina barn. Alla jobbpapper! Alla telefonnummer till folk som jag inte kan i huvudet, utan blint litat på mobilen för att komma ihåg. Nu får jag skylla mig själv, för tanken har slagit mig flera gånger att det inte är så smart att bara spara alla nummer i mobilen. Inte smart... men praktiskt.

Jag misstänker att dom såg när jag tog ut pengar. Lurpassade liksom. Följde efter. Och så var jag dum nog att ställa väskan vid fötterna när jag skulle köpa en ny maskara. Dom är snabba dom där människorna. Jobbar i team. Som reptiler smyger dom fram, tjoff ut med tungan och väskan är deras.

Jag ska börja propagera för övervakningskameror. I varenda hörn av världen. Jesus vad det skulle underlätta saker och ting. Och vad lite folk som skulle råka illa ut. Har man inget att dölja och är reko och sköter sitt så har man väl inget att vara skraj för?
"Identitetskränkande" flämtar nån på bakre raden nu. Jag hör allt! Var tyst och sitt ner i båten, säger jag. Det finns viktigare saker att hetsa upp sig för. Hur kränkt har inte jag blivit idag då? Hade det funnits kameror så skulle jag fått reda på vem det var, kunnat klämma åt dom. För det är DOM som gjort fel, men dom kommer aldrig åka dit för det finns inga bevis. Nu kommer jag gå runt med väskan klämd mot kroppen resten av mitt liv. Klamra mig fast vid den som en livrädd pensionär. Tragiskt! Och det gör mig förbannad!