Har fått ett ”nej tack” på ett av jobben jag sökt. Hjärtat sjönk ner i magen. Började plötsligt frysa när jag insåg att jag inte fick komma på intervju till ett väldigt bagatellartat jobb i jämförelse med intervjun som jag faktiskt var på i förra veckan.
Just detta jobb hade 173 personer sökt. Ansvarig rekryterare bantade ner det till 20 intressanta personer, 8 kallades på intervju. Inte jag. Men jag är med på listan över dom 20 mest intressanta personerna. Yihaa!! Fantastiskt! Vad kul! Jag blir alldeles yr av lycka. NOT! Känns som värsta B- laget, reservplanen om dom 8 dom faktiskt kallar, inte håller måttet.
Samma känsla som när man alltid valdes absolut sist på gympan, aldrig fick vara med och leka Ryska Posten, aldrig fick pussas på det sunkiga discot i gympasalen i 7:an, vetskapen om hur ute man var för att man inte hade långa blonda flätor med rosa, blanka band. Tänk att man fortfarande kan bli så liten, trots att man fyllt 32 år. Underlig känsla. Ratad. Men man förstod aldrig riktigt varför?
Fascinerande hur självförtroendet som bott i magen ett tag nu, plötsligt tvärdyker som måsarna en varm sommardag. Vilken makt dom har dessa rekryterare. Mina vänner säger nu unisont: ”Det var inget att ha i alla fall”, ”Att dom inte tog dig är ju deras förlust, töntar”, ”Det dyker upp något bättre”, ”Du var säkert överkvalificerad”.
Kampanjen trösta den deppiga journalisten har således inletts. Jag vet att dom bara menar väl. Men är det inte konstigt precis hur LITE man vill höra just dom orden när man sitter och försöker smälta en ratning från högre instans? Vad förväntas man göra, svara? Man drar lite lamt på munnen, rycker på axlarna och kraxar fram nått i stil med: ”Ja ni har säkert rätt… men det känns bara så trist”. Då ler dom medlidsamt, lägger huvudet på sned och hummar.
Varför hummar man i ett sånt läge?
Just detta jobb hade 173 personer sökt. Ansvarig rekryterare bantade ner det till 20 intressanta personer, 8 kallades på intervju. Inte jag. Men jag är med på listan över dom 20 mest intressanta personerna. Yihaa!! Fantastiskt! Vad kul! Jag blir alldeles yr av lycka. NOT! Känns som värsta B- laget, reservplanen om dom 8 dom faktiskt kallar, inte håller måttet.
Samma känsla som när man alltid valdes absolut sist på gympan, aldrig fick vara med och leka Ryska Posten, aldrig fick pussas på det sunkiga discot i gympasalen i 7:an, vetskapen om hur ute man var för att man inte hade långa blonda flätor med rosa, blanka band. Tänk att man fortfarande kan bli så liten, trots att man fyllt 32 år. Underlig känsla. Ratad. Men man förstod aldrig riktigt varför?
Fascinerande hur självförtroendet som bott i magen ett tag nu, plötsligt tvärdyker som måsarna en varm sommardag. Vilken makt dom har dessa rekryterare. Mina vänner säger nu unisont: ”Det var inget att ha i alla fall”, ”Att dom inte tog dig är ju deras förlust, töntar”, ”Det dyker upp något bättre”, ”Du var säkert överkvalificerad”.
Kampanjen trösta den deppiga journalisten har således inletts. Jag vet att dom bara menar väl. Men är det inte konstigt precis hur LITE man vill höra just dom orden när man sitter och försöker smälta en ratning från högre instans? Vad förväntas man göra, svara? Man drar lite lamt på munnen, rycker på axlarna och kraxar fram nått i stil med: ”Ja ni har säkert rätt… men det känns bara så trist”. Då ler dom medlidsamt, lägger huvudet på sned och hummar.
Varför hummar man i ett sånt läge?
Ta fram spriten för fan så att jag kan dränka mina sorger. Jag kan i alla fall låtsas. Men alla vet ju att sorger flyter, så det spelar nog ingen roll hur mycket sprit jag häller över det här.
Varför är det alltid så när man vill ha någonting så gärna? Varför känns det som att det man längtar så hett efter alltid finns precis utom räckhåll? Man kan nästan ta på det, men bara nästan…
Varför är det alltid så när man vill ha någonting så gärna? Varför känns det som att det man längtar så hett efter alltid finns precis utom räckhåll? Man kan nästan ta på det, men bara nästan…
1 kommentar:
love yá....
Skicka en kommentar