Äntligen. Sista timmarna på jobbet. Knäppte av datorn, svepte glöggen och gick hem. Har nog aldrig längtat efter julen så mycket som i år. Måste leta fram ett gammalt bilbatteri och koppla in mig så att jag får laddas riktigt ordentligt under ledigheten och får tillbaka energin.
Har funderat mycket över den här bloggen och dess existens. Vad jag skriver om och varför. Det har ju mest blivit ett virrvarr av privata reflektioner, funderingar och hinder på vägen. Jag har väl resonerat som så att man får ta det jag skriver för vad det är. Min vardag och mina funderingar kring det. Inte speciellt spännande alla gånger. Jag skriver inget politiskt och inget kontroversiellt. Man behöver inte läsa.
Det är därför som jag inte förstår hur ett inlägg om varför jag inte skriver vykort, kan göra någon så förbannad att han/hon känner sig tvingad att skriva rätt så läskiga påhopp. Jag står för det jag skriver här. Jag kommer i fortsättningen radera dom inlägg som skrivs anonymt. Har ni nått att säga mig så gör gärna det, men stå för det ni skriver, då kan vi ha en dialog.
Den dagen som jag slutar skriva här, så kommer det vara för att jag lessnat, för att orden tagit slut. Inte för att någon försöker skrämma mig.
21 december 2007
19 december 2007
Till helgen ska jag...
Ta in granen och klä den med mina barn. Hoppas inte ALLA kulorna går sönder.
Slå in julklappar.
Dricka vin med Agnes.
Göra dajm.
Storhandla.
Fundera på vart alla som kommer till jul ska sova. Vi har ett stort hus och mycket golvyta, men det är inget hotell om ni förstår vad jag menar. Vi har inte 12 sängar so to speak.
Leta fram mitt pass. Det är ju skitviktigt.
Slå in julklappar.
Dricka vin med Agnes.
Göra dajm.
Storhandla.
Fundera på vart alla som kommer till jul ska sova. Vi har ett stort hus och mycket golvyta, men det är inget hotell om ni förstår vad jag menar. Vi har inte 12 sängar so to speak.
Leta fram mitt pass. Det är ju skitviktigt.
Björn i ide....
Shit vad jag känner mig seg och ineffektiv på jobbet just nu. Seg som smörkola i huvudet. Det går lååååångsamt det mesta. Känner mig okoncentrerad och oengagerad. Lyssnar inte på folk och säger va, va, va, hundra gånger om dagen. Har aldrig längtat efter att få vara ledig så mycket som nu.
Har funderat på det här med julkort. Skickar inga. Inte för att jag inte vill och kan, men för att jag är så lat. Jag ids inte. Skickar inte ens vykort när jag är utomlands. Och varför skicka julkort till människor som man träffar daglidags? Jag fattar grejen med att skicka till folk som man sällan träffar eller människor som bor långt, långt bort… men till grannen? Eller svägerskan? Känns så fånigt? Men nu har julkorten börjat trilla in hemma och då får jag lite dåligt samvete… borde jag kanske i alla fall…? Men nä, alla som jag känner, tycker om och umgås med har jag redan önskat en god jul…. Och ett riktigt maffigt 2008 också för den delen. Jag hoppas att det bästa av det bästa kommer styra kosan er väg. Att ha er omkring mig betyder allt.
Har funderat på det här med julkort. Skickar inga. Inte för att jag inte vill och kan, men för att jag är så lat. Jag ids inte. Skickar inte ens vykort när jag är utomlands. Och varför skicka julkort till människor som man träffar daglidags? Jag fattar grejen med att skicka till folk som man sällan träffar eller människor som bor långt, långt bort… men till grannen? Eller svägerskan? Känns så fånigt? Men nu har julkorten börjat trilla in hemma och då får jag lite dåligt samvete… borde jag kanske i alla fall…? Men nä, alla som jag känner, tycker om och umgås med har jag redan önskat en god jul…. Och ett riktigt maffigt 2008 också för den delen. Jag hoppas att det bästa av det bästa kommer styra kosan er väg. Att ha er omkring mig betyder allt.
Narnia
8 minusgrader. Det kunde lika gärna vara 38 minus. Så känns det. Tungt att andas och rått, rått, rått. Kylan kryper sakta uppför benen och lamslår låren. Världen ser konstig ut. Overklig.
Vi har inte en flinga snö, men världen är täckt av någon konstig frost som ser ut som tunga, oformliga kristaller. Kommer att tänka på Narnia. Ungefär så ser det ut. Evig vinter. Frostiga kristaller har tryckts upp ur gatubrunnarna och bildar långa rör som flikar sig likt kronbladen på rosor. Ser helt sjukt ut, men ändå vackert. Granarna är tunga av isiga kristaller och nått frostigt vitt puder som gör att dom ser ut som sådana där fula jularrangemang som man kan köpa nedsprejade med nått vitt skit. Det ser så skumt ut. Jag bara väntar på att drottningen Vita Häxan ska komma farande. Grym och elak. Peka på mig med sin långa piska.
Jag har aldrig sett något sånt här förut. Känns lite läskigt. För det känns inte normalt. Det är fint att titta på, men man börjar ju onekligen fundera på vad som håller på att hända med miljön. Måste nog se "En obehaglig sanning" en gång till.... fan vad den är bra...
Vi har inte en flinga snö, men världen är täckt av någon konstig frost som ser ut som tunga, oformliga kristaller. Kommer att tänka på Narnia. Ungefär så ser det ut. Evig vinter. Frostiga kristaller har tryckts upp ur gatubrunnarna och bildar långa rör som flikar sig likt kronbladen på rosor. Ser helt sjukt ut, men ändå vackert. Granarna är tunga av isiga kristaller och nått frostigt vitt puder som gör att dom ser ut som sådana där fula jularrangemang som man kan köpa nedsprejade med nått vitt skit. Det ser så skumt ut. Jag bara väntar på att drottningen Vita Häxan ska komma farande. Grym och elak. Peka på mig med sin långa piska.
Jag har aldrig sett något sånt här förut. Känns lite läskigt. För det känns inte normalt. Det är fint att titta på, men man börjar ju onekligen fundera på vad som håller på att hända med miljön. Måste nog se "En obehaglig sanning" en gång till.... fan vad den är bra...
18 december 2007
Nedräkning...
Nedräkningen har börjat. Värmen sprider sig sakta i min totalt utarbetade kropp. Fan vad trött jag är. Allt går på rutin. Till och med när jag ler. Jag minns hur man gör, men det ligger inget större engagemang bakom. Vet vid vilka tillfällen jag BORDE le och får liksom påminna hjärnan om hur man gör. Känns helt sjukt!
Jag måste onekligen vara en av dom ynkliga människor som påverkas nått grymt av en dålig sommar. Hade vi någon sommar? Hade vi solsken? Jag minns inte… minns bara regnet som strilade. Kläderna som blev liggandes i lådan och solskyddet som aldrig behövdes appliceras.
Det ska bli så skönt med jul och ledighet. I 12 dagar ska jag bara äta, sova, mysa med min familj, vara med kompisar och ta det lugnt. Startskott- lördagens årliga julfest med kompisar och barn.
Ser faktiskt fram emot nästa år… känns som det kommer bli ett intressant år. Många barn på gång. Det rasslade bara till i bekantskapskretsen och så började magarna växa till höger och vänster. Känns lite underligt. Alla har blivit så vuxna och ansvarstagande. Känns roligt, men samtidigt lite konstigt. Svårt att förklara, men först finns inget barn, och sen så finns det. Så stort och förunderligt, samtidigt så självklart.
Jag måste onekligen vara en av dom ynkliga människor som påverkas nått grymt av en dålig sommar. Hade vi någon sommar? Hade vi solsken? Jag minns inte… minns bara regnet som strilade. Kläderna som blev liggandes i lådan och solskyddet som aldrig behövdes appliceras.
Det ska bli så skönt med jul och ledighet. I 12 dagar ska jag bara äta, sova, mysa med min familj, vara med kompisar och ta det lugnt. Startskott- lördagens årliga julfest med kompisar och barn.
Ser faktiskt fram emot nästa år… känns som det kommer bli ett intressant år. Många barn på gång. Det rasslade bara till i bekantskapskretsen och så började magarna växa till höger och vänster. Känns lite underligt. Alla har blivit så vuxna och ansvarstagande. Känns roligt, men samtidigt lite konstigt. Svårt att förklara, men först finns inget barn, och sen så finns det. Så stort och förunderligt, samtidigt så självklart.
16 december 2007
Helgen som gått…
Granexpedition med familjen. Tjusigt exemplar har huggits på familjens mark. Ber om ursäkt om det var på farbror Sörens sida. Svårt att vara riktigt säker när man är flera hundra meter in i en stor skog. Fin var den i alla fall.
Gjorde illa ryggen. Så nu har jag skitont. Går som en gammal tant. Lätt framåt lutad och klagande.
4- åringen var på kalas. Stor lycka när present skulle inhandlas.
Hade skumt samtal med mamman till en av sonens lekkamrater. Hon har tydligen bestämt att hennes son inte får leka med min 4- åring. Efter en incident i somras. Barnen kastade sten. Inte bra. Jag håller med henne till 145%. Helt oacceptabelt. Det är inte lek. Men borde det inte räcka med en tillrättavisning och en ordentlig förklaring? Ett halvår senare så anser hon fortfarande att dom inte bör leka med varandra. Dessa killar är inga ligister… busiga som pojkar är, men herregud… nu får dom inte leka med varandra alls. Punkt!
Bakade lussebullar och minttryffel.
Nu är det så kallt här hos oss att hunden vägrar gå ut. Hon är lite speciell och egen i vanliga fall, men nu lägger hon sig ner redan i hallen. Knappt att vi får ut henne för att kissa, långpromenader kan man glömma. När hon var liten och vi skulle gå ut när det var kallt, så började hon darra redan i hallen, vid ett par tillfällen bestämde hon sig dessutom för att kissa i hissen på väg ner. Hon passar således rätt bra i vår familj. Mycket personlighet och bestämd.
Gjorde illa ryggen. Så nu har jag skitont. Går som en gammal tant. Lätt framåt lutad och klagande.
4- åringen var på kalas. Stor lycka när present skulle inhandlas.
Hade skumt samtal med mamman till en av sonens lekkamrater. Hon har tydligen bestämt att hennes son inte får leka med min 4- åring. Efter en incident i somras. Barnen kastade sten. Inte bra. Jag håller med henne till 145%. Helt oacceptabelt. Det är inte lek. Men borde det inte räcka med en tillrättavisning och en ordentlig förklaring? Ett halvår senare så anser hon fortfarande att dom inte bör leka med varandra. Dessa killar är inga ligister… busiga som pojkar är, men herregud… nu får dom inte leka med varandra alls. Punkt!
Bakade lussebullar och minttryffel.
Nu är det så kallt här hos oss att hunden vägrar gå ut. Hon är lite speciell och egen i vanliga fall, men nu lägger hon sig ner redan i hallen. Knappt att vi får ut henne för att kissa, långpromenader kan man glömma. När hon var liten och vi skulle gå ut när det var kallt, så började hon darra redan i hallen, vid ett par tillfällen bestämde hon sig dessutom för att kissa i hissen på väg ner. Hon passar således rätt bra i vår familj. Mycket personlighet och bestämd.
Reflektioner och lite planer...
Det äckligaste jag vet just nu är kvinnor som sparar ut tånaglarna för att kunna göra fransk manikyr. Ryser bara jag tänker på det. Tånaglar ska vara kortklippta och välvårdade. That’s it!
Sen funderar jag på om NÅGON verkligen köper och sover i vattensäng nu för tiden? Känns så 80-tal och Miami Vice.
Sen har jag insett att min pappa har rätt. Det är inte förrän man bygger sitt tredje hus som man vet EXAKT hur man vill ha det. Planerar redan för fullt och gör minnesanteckningar i huvudet.
Sent tycker jag det är trist med människor som ljuger mig rakt i ansiktet och så får jag höra sanningen från annat håll. Varit några incidenter nu under året… hoppas jag slipper den skiter nästa år.
Jag vill öppna heminredningsbutik. Kombinerat med en asduktig florist. Någon som vill hänga på? Det saknas nått i den här stan till kolmila. Dessutom borde NÅN fatta att det även behövs en saluhall, men vem fan lyssnar på mig? Jag har tjatat om det i flera år.
Jag måste flytta, kan inte se mig själv bo på månen dom nästkommande 50 åren. Nä det är inte ens ett alternativ. Så nu fick ni nått att skvallra om alla smygläsare. Stora grejer på gång här. Barn, miljoner, flytt och inredningsbutik. Tissel tassel! Ska bara komma på ett riktigt bra koncept som inte redan finns i 2000 butiker….
Sen funderar jag på om NÅGON verkligen köper och sover i vattensäng nu för tiden? Känns så 80-tal och Miami Vice.
Sen har jag insett att min pappa har rätt. Det är inte förrän man bygger sitt tredje hus som man vet EXAKT hur man vill ha det. Planerar redan för fullt och gör minnesanteckningar i huvudet.
Sent tycker jag det är trist med människor som ljuger mig rakt i ansiktet och så får jag höra sanningen från annat håll. Varit några incidenter nu under året… hoppas jag slipper den skiter nästa år.
Jag vill öppna heminredningsbutik. Kombinerat med en asduktig florist. Någon som vill hänga på? Det saknas nått i den här stan till kolmila. Dessutom borde NÅN fatta att det även behövs en saluhall, men vem fan lyssnar på mig? Jag har tjatat om det i flera år.
Jag måste flytta, kan inte se mig själv bo på månen dom nästkommande 50 åren. Nä det är inte ens ett alternativ. Så nu fick ni nått att skvallra om alla smygläsare. Stora grejer på gång här. Barn, miljoner, flytt och inredningsbutik. Tissel tassel! Ska bara komma på ett riktigt bra koncept som inte redan finns i 2000 butiker….
14 december 2007
Julens goda gärning...
Foto: Torbjörn AnderssonHar ni läst artikeln i Expressen idag om kvinnan Sohelai i Irak som måste sälja sin 4 månader gamla dotter på den svarta barnmarknaden för att kunna överleva? Om inte… snälla gör det. Flickan är till salu för 6000 kronor- till vem som helst som kan betala. Köp några färre julklappar till varandra i år och hjälp dessa kvinnor att överleva tillsammans med sina barn.
Den svenska organisationen Kvinna till Kvinna hjälper kvinnor i konfliktområden och har tät kontakt med kvinnoorganisationer i Irak. De försöker hjälpa kvinnor som lever under hedersrelaterade dödshot, misshandlas eller tvingas till prostitution. De driver också frågor om mänskliga rättigheter på kvinnofängelserna och om rätten att bära vilka kläder man vill.
Sätt in pengar på Kvinna till Kvinnas konto: pg 90 18 00-3
Den svenska organisationen Kvinna till Kvinna hjälper kvinnor i konfliktområden och har tät kontakt med kvinnoorganisationer i Irak. De försöker hjälpa kvinnor som lever under hedersrelaterade dödshot, misshandlas eller tvingas till prostitution. De driver också frågor om mänskliga rättigheter på kvinnofängelserna och om rätten att bära vilka kläder man vill.
Sätt in pengar på Kvinna till Kvinnas konto: pg 90 18 00-3
Märk inbetalningen: Kvinnor i Irak
www.kvinnatillkvinna.se
www.kvinnatillkvinna.se
11 december 2007
En redig kvinna med beslutsångest...
Ok, idag har jag varit en god kvinna. En redig sådan. Började dagen med att göra frukost åt barnen. Sen dagissvängen. Gick med hunden i skogen. Plockade mossa till mina jularrangemang. Om man nu kan kalla det det. Jag skulle vilja bli florist. Tror jag ska skola om mig. Storhandlade eftersom sambon ringde mig på jobbet sent, sent igår kväll och sa lite anklagande: ”Vi har ingen mat. Vi har inget att äta. Barnen svälter. Fixa” Gjorde jularrangemang med varierad nöjdhet från min sida. Vissa JÄTTEBRA…. Andra mindre bra. Jag måste känna på detta ett tag och kanske göra om. Dammsög. Gick med hunden igen. Åt lunch. Och nu sitter jag här och berättar en massa saker för en massa människor som kanske inte ens bryr sig.
På tal om det så har jag haft en utomkroppslig upplevelse tror jag. Satt här på jobbet och plötsligt så ser jag allt liksom lite utifrån och in. Och jag tänkte: ”Jaha, här sitter jag och tror att det jag gör är viktigt. Att det spelar en viktig roll i ett större sammanhang. Att det har en betydelse. Att det jag gör just nu påverkar världen i ett större, lite mer komplext sammanhang. Och nu ska jag snart in i sändning… vad surrealistiskt. Absurt!”
Det fick mig att tänka lite… och eftersom jag är så rastlös av naturen och grymt otålig så funderar jag på jobb. Vad vill jag? Har svårt att se framför mig att jag ska jobba i 30 år till. Vad ska jag göra i 30 år? Jag som vill upp i graderna redan nu. Det blir lite konstigt. Måste ha tålamod. Slita som en hund, som mina föräldrar säger. Alla unga människors lott tydligen. Att slita som en hund i flera år, innan BELÖNINGEN kommer. Om man inte har en rik farsa förståss, då kommer väl belöningen på en gång.
Så många planer, så många funderingar. Skiftar var eviga dag. Inga direkta planer, bara lösryckta fragment av planer. Det kommer jag inte långt med.
På tal om det så har jag haft en utomkroppslig upplevelse tror jag. Satt här på jobbet och plötsligt så ser jag allt liksom lite utifrån och in. Och jag tänkte: ”Jaha, här sitter jag och tror att det jag gör är viktigt. Att det spelar en viktig roll i ett större sammanhang. Att det har en betydelse. Att det jag gör just nu påverkar världen i ett större, lite mer komplext sammanhang. Och nu ska jag snart in i sändning… vad surrealistiskt. Absurt!”
Det fick mig att tänka lite… och eftersom jag är så rastlös av naturen och grymt otålig så funderar jag på jobb. Vad vill jag? Har svårt att se framför mig att jag ska jobba i 30 år till. Vad ska jag göra i 30 år? Jag som vill upp i graderna redan nu. Det blir lite konstigt. Måste ha tålamod. Slita som en hund, som mina föräldrar säger. Alla unga människors lott tydligen. Att slita som en hund i flera år, innan BELÖNINGEN kommer. Om man inte har en rik farsa förståss, då kommer väl belöningen på en gång.
Så många planer, så många funderingar. Skiftar var eviga dag. Inga direkta planer, bara lösryckta fragment av planer. Det kommer jag inte långt med.
04 december 2007
Hur svårt ska det vara?
Ok... nu blir jag snart galen. Är frustrerad som ett litet barn som inte får godis på en onsdag och som inte förstår VARFÖR? Jag har hittat detta hus. Vill ha, vill ha, vill HA! Så enkelt är det.
Jag kan inte sluta tänka på det, det har blivit en mani. Jag känner mig enormt frustrerad över att det danska företaget Walther & Co valt att enbart ha ett telefonnummer på sin hemsida? Va? Ingen mail? Och genom deras hemsida får privatpersoner inte handla... bara SÅ puckat!
Hur ska jag få tag på detta hus? Någon som vet? Ni inredningstokiga människor? Finns detta i Stockholm månne? Isåfall var?
Jag kommer gråta krokodiltårar under hela julen om jag inte får tag på detta... så fint, så fint....
03 december 2007
Vilken dag....
Måndagmorgon. Börjar i kaos med två ungar som uppenbarligen vaknat på helt fel sida idag. Skrik, slagsmål, gråt och matkastning. Lackade ur totalt. Men fick iväg dom till dagis. Där 4- åringen bestämde sig för att bada i en 50 cm djup vattenpöl på gården. Med overallen. Dyblöt ända in på kalsongerna. Slås återigen av hur snabb han är. Det tog inte mer än 4 minuter. Fick klä på honom allt som låg i ombyteslådan och regnkläder. Svetten lackade…. Hade 4 kvinnliga pedagoger som stod och lyssnad på hur pedagogisk och positiv jag är med mina barn. ;) Shit vad jag behöver vara ledig nu….
Sen kom nästa jävla grej. Åmselemördaren benådas och kommer att släppas ut i sommarsolen nästa sommar. Helt ofattbart! Vart fan är världen på väg? Han sköt ihjäl tre människor på en kyrkogård 1988. Avrättade dom för en jävla cykels skull. Han ska fan inte benådas. Han ska få torka bort på en anstallt någonstans där han varken får uppleve vare sig sommar, sol eller kvinnor igen. Han ska inte ut. Det är inte rätt. Han är en mördare och såna borde inte få vandra på gatorna.
Sen kom nästa jävla grej. Åmselemördaren benådas och kommer att släppas ut i sommarsolen nästa sommar. Helt ofattbart! Vart fan är världen på väg? Han sköt ihjäl tre människor på en kyrkogård 1988. Avrättade dom för en jävla cykels skull. Han ska fan inte benådas. Han ska få torka bort på en anstallt någonstans där han varken får uppleve vare sig sommar, sol eller kvinnor igen. Han ska inte ut. Det är inte rätt. Han är en mördare och såna borde inte få vandra på gatorna.
28 november 2007
Plötsligt.... så händer det...
Bra känsla i magen. Jobb på gång. Kanske, kanske. Hoppas, hoppas. Åh vad jag vill ha!
Ser ljuset i tunneln. Får nästan svindel…. Saligt leende. Hoppas….vågar knappt andas.
Tänk om, tänk OM? Gud, vad kul det skulle vara.....
Ser ljuset i tunneln. Får nästan svindel…. Saligt leende. Hoppas….vågar knappt andas.
Tänk om, tänk OM? Gud, vad kul det skulle vara.....
27 november 2007
I julklapp vill jag ha…
Ett nytt jobb
En MP3- spelare
En Odd Molly tröja
Julpynt- äger inget mer än tre tovade tomtar. Yes it’s true, och ohyggligt pinsamt!
Tycker inte jag har så höga krav. Dessutom så har jag varit snäll i år. Faktiskt!
Nån som känner nån som känner nån som har behov av en multikompetent journalist som kan multitaska?
En MP3- spelare
En Odd Molly tröja
Julpynt- äger inget mer än tre tovade tomtar. Yes it’s true, och ohyggligt pinsamt!
Tycker inte jag har så höga krav. Dessutom så har jag varit snäll i år. Faktiskt!
Nån som känner nån som känner nån som har behov av en multikompetent journalist som kan multitaska?
PMS
Sur och irriterad
Uppsvälld som en blåval
Ont i magen
Hungrig, men inte på mat
Trött
Torr i hyn
Det är underbart att vara kvinna.
Uppsvälld som en blåval
Ont i magen
Hungrig, men inte på mat
Trött
Torr i hyn
Det är underbart att vara kvinna.
25 november 2007
Sälj din skit....
Var på loppis med syrran i helgen. Alltså det var vi som sålde. Hon hade städat ur alla skrymslen och vrån och tömt hela huset på prylar som hon sen länge slutat använda. Skit helt enkelt. Nog för att man kan hitta riktiga guldkorn på loppisar, men det mesta är ju ändå någons skit. Som någon annan till slut köper, bara priset är det rätta. Fascinerande. Helt klart!
Men det lustiga är hur snåla folk blir. Trots att nått är nere i fem kronor så ska dom ändå pruta ner det till tre. Helt galet… folk handlar fast dom inte ens vill ha det. Bara för att det är billigt.
En del verkade ha som mål att köpa hela familjens julklappar för under hundra spänn.
Allt säljer. Det är det som är så otroligt. När man står och tummar på något och tänker ”ja men inte vill någon ha det här skräpet”…. Så tänk om, för JO, det är just det dom vill.
Alla borde stå på loppis en gång om året. Så att skiten kommer i omlopp. Om inte annat för att i alla fall få plats att köpa nytt skräp att ställa hemma i skåpen.
Om du plockar ner grejer i en stor låda och ställer undan det i ett år och inte har saknat nått av det när du plockar fram lådan igen, så kan du sälja det. Du har ingen användning för det längre… så idag slår jag ett slag för loppisen.
Men det lustiga är hur snåla folk blir. Trots att nått är nere i fem kronor så ska dom ändå pruta ner det till tre. Helt galet… folk handlar fast dom inte ens vill ha det. Bara för att det är billigt.
En del verkade ha som mål att köpa hela familjens julklappar för under hundra spänn.
Allt säljer. Det är det som är så otroligt. När man står och tummar på något och tänker ”ja men inte vill någon ha det här skräpet”…. Så tänk om, för JO, det är just det dom vill.
Alla borde stå på loppis en gång om året. Så att skiten kommer i omlopp. Om inte annat för att i alla fall få plats att köpa nytt skräp att ställa hemma i skåpen.
Om du plockar ner grejer i en stor låda och ställer undan det i ett år och inte har saknat nått av det när du plockar fram lådan igen, så kan du sälja det. Du har ingen användning för det längre… så idag slår jag ett slag för loppisen.
23 november 2007
Våga hata Amanda!
Jag gillar inte Idol. Tycker att det är ett rakt igenom ganska töntigt och uselt program. Dom flesta kan inte sjunga och dom som kan röstas ut. Men tidernas största skämt måste nog ändå vara att Amanda är kvar. Avsnitt efter avsnitt. Va, va, VA? Fattar igenting... Hon far runt som en hysterisk Cortney Love och stampar runt som en yrkesmilitär. Ett två, ett två... upp och ner med skatebenen... Väser och fräser med sitt så sjukt omodernt sönderblonderade hår på ända. Hon kan inte sjunga. Punkt! Och varje gång förundras jag över att hon får vara kvar. Hon kan inte sjunga, men hon vill synas.... och DET mina vänner kan man tjäna pengar på. Mumma!
Nu kommer så uppgifter om att om Amanda vinner så ska hon få extra mycket tid till att spela in sin skiva. Dom ska ta på sig silkesvantarna så att hon inte sabbar hela produktionen. Så att det blir en så bra skiva det bara går. Allt för att skivbolaget ska tjäna så mycket pengar det bara går, bara för att DOM bestämt att hon är en stjärna. En rådiamant. Vilket otroligt skämt! Men inse.... hon kan ju inte sjunga för helvete.....
21 november 2007
Beslutsångest...
Det är detaljerna som gör hemmet säger min mamma. Är benägen att fullkomligt hålla med. Jag tycker om rött. Nu har jag beslutsångest. Vilken ska jag ta? Det lutar mer åt den ena. Det gör det alltid med mig. I'm a big fan of simplicity. Så då kanske ni kan gissa vilken jag tycker bäst om. Men det är ändå ett beslut som måste tas.
Sen vill jag bara ta tillfället i akt till alla er som sitter där ute och förösker lägga band på er. Jag har en inredningshysterik granne. Hon hängde upp både julstjärnor och ljusslingor i enar framför huset i FÖRRA veckan. Så hon vann. Skönt. Då slipper jag skämmas och ha en massa folk snackandes om mig. Så det är kanske fritt fram nu då att flippa ut totalt? Men nä... jag tänker nog försöka stå emot ett tag till....
20 november 2007
Världens sämsta....
Två sjuka barn. 40 grader och diarré. Lekledare i två dagar. Inte min grej. Känner mig som världshistoriens sämsta mamma. Har inte tålamod att sitta 8 timmar om dagen på golvet i barnens rum och leka med borgen, läsa böcker, lägga pussel, ploppa grodor i en hink och kamma dockor. Känner mig så otroligt rastlös. Kan inte ens gå på toaletten utan att dom skriker att jag inte får gå därifrån. Vill bara skrika rakt ut…
Nu kommer ni säkert gnägga nått om att ”varför skaffar barn om man inte pallar att ta hand om dom”..? Det handlar inte om det…. Jag tar skitbra hand om mina barn. Så DET så. Men jag pallar inte riktigt med att hela tiden sitta bredvid och prata med två dockor vars underbyxor halkar av hela tiden. SÅ tråkigt….
Nu kommer ni säkert gnägga nått om att ”varför skaffar barn om man inte pallar att ta hand om dom”..? Det handlar inte om det…. Jag tar skitbra hand om mina barn. Så DET så. Men jag pallar inte riktigt med att hela tiden sitta bredvid och prata med två dockor vars underbyxor halkar av hela tiden. SÅ tråkigt….
18 november 2007
Vänner...
Hur har ni det med vänner? Har ni haft människor i er närhet som ni förlorat kontakten med? Som ni saknar? Ni vet… det rinner ut i sanden och så en vacker dag så inser man att vardagen tagit så mycket tid att det blev lite tid över till att försöka hålla kontakten med alla som ni verkligen skulle velat haft tid med? Sen har det gått så lång tid att man inte riktigt vet hur man ska återuppta kontakten igen…?
Jag har flera människor som jag saknar idag. Som jag funderar mycket över. Men som jag känner att jag gjorde allt för att försöka hålla fast vid. Människor som inte orkade försöka hålla relationen vid liv. Har haft flera relationer som bara dött ut eftersom det mot slutet var en envägskommunikation. Det vill säga, det var jag som höll kontakten. Till slut så gav jag upp. Känns så himla trist. Men vad ska man göra?
Sen har vi ju dom som enbart vill och kan umgås på sina villkor och när dom har lust. Dom har jag också tappat kontakten med. Människor som man nästan måste ringa och boka en tid med, tre veckor i förväg för att en fika ska passa in. Känns inte så angeläget att försöka hålla liv i såna relationer. Men det har tagit mig ett bra tag att inse att det är lönlöst, och att jag måste våga släppa taget.
Nått som känns väldigt trist just nu är att grannarna flyttat. En kvinna som jag umgåtts med, hennes barn har lekt med mina… nu är huset tömt. Dom tog sina saker, låste dörren och for. Sa inte ens hej då. Det känns märkligt måste jag säga. Men men… om det känns bra för dom så är det väl så.
Alla ni där ute som jag faktiskt har en relation till idag. Ni som faktiskt finns där varje dag, utan vare sig krav eller villkor- ni vet vem ni är. Tack för att ni finns. Jag är så glad som har er i mitt liv. Jag är stolt över att fått lära känna er och jag lär mig en massa av er varje dag.
Lyssna till ditt hjärta, det viskar tyst till dig, så lyssna noga!
Jag har flera människor som jag saknar idag. Som jag funderar mycket över. Men som jag känner att jag gjorde allt för att försöka hålla fast vid. Människor som inte orkade försöka hålla relationen vid liv. Har haft flera relationer som bara dött ut eftersom det mot slutet var en envägskommunikation. Det vill säga, det var jag som höll kontakten. Till slut så gav jag upp. Känns så himla trist. Men vad ska man göra?
Sen har vi ju dom som enbart vill och kan umgås på sina villkor och när dom har lust. Dom har jag också tappat kontakten med. Människor som man nästan måste ringa och boka en tid med, tre veckor i förväg för att en fika ska passa in. Känns inte så angeläget att försöka hålla liv i såna relationer. Men det har tagit mig ett bra tag att inse att det är lönlöst, och att jag måste våga släppa taget.
Nått som känns väldigt trist just nu är att grannarna flyttat. En kvinna som jag umgåtts med, hennes barn har lekt med mina… nu är huset tömt. Dom tog sina saker, låste dörren och for. Sa inte ens hej då. Det känns märkligt måste jag säga. Men men… om det känns bra för dom så är det väl så.
Alla ni där ute som jag faktiskt har en relation till idag. Ni som faktiskt finns där varje dag, utan vare sig krav eller villkor- ni vet vem ni är. Tack för att ni finns. Jag är så glad som har er i mitt liv. Jag är stolt över att fått lära känna er och jag lär mig en massa av er varje dag.
Lyssna till ditt hjärta, det viskar tyst till dig, så lyssna noga!
17 november 2007
Begär...
Det kom smygande... suget. Jag kämpade emot. I minst en vecka. Sen gav jag upp och rusade iväg och köpte saffran. Sen bakade vi med barnen. Lussebullar.
Jag VET! Det är SÅ himla fånigt. Och alldeles för tidigt. Men nu har vi hela frysen full med sjukt goda lussekatter. Känns så lyxigt.
Ett tips är att ha mandelmassa i. Och göra som vanliga bullar- blir asgott. Men vanliga är ändå min favvis. Lägg saffranet i rom ett dygn innan ni ska använda det. Smakar mycket, mycket mer. Och ha kesella i degen. Blir kanon! Så... det var mitt jultips. Lite i förtid.
16 november 2007
For your information only...
Mina vinterstövlar har gått sönder. Hela sulan lossnade och nu läcker det in smältvatten. Så nu sitter jag här på jobbet i mina Jolly Jumpers (ridstövlar). Det känns så där.
Jag gillar inte vintern. Finns bara fula skor. Borde köpa ett par praktiska skor så att jag kan leka med mina barn ute. Men samtidigt så vill jag vara snygg och piffig. Den kombinationen går inte ihop och därför måste jag köpa två par skor. Och det är dyrt…
Jag gillar inte vintern. Finns bara fula skor. Borde köpa ett par praktiska skor så att jag kan leka med mina barn ute. Men samtidigt så vill jag vara snygg och piffig. Den kombinationen går inte ihop och därför måste jag köpa två par skor. Och det är dyrt…
15 november 2007
Att vara sig själv nog....
Jag har funderat mycket kring det här med att ”vara sig själv nog” som många säger. Känner många som alltid sätter sig själv i första rummet, men även andra och tredje. Kanske ibland så kommer en partner eller eventuella barn på tredje plats. Men annars så är det en ganska rak och jämn transportsträcka för själva jaget…
Vet inte om jag är ovanligt naiv..? Men jag måste nog säga att jag själv kommer på en stark tredje eller kanske till och med en fjärde plats i min värld. Först kommer mina barn… sen kommer min sambo och så övrig familj/släkt och vänner. Fast ska man vara krass så kanske man kan slå ihop alla före mig till en klump och då kommer jag ju på andra plats. Det både låter och KÄNNS lite bättre…
Hur som helst. Det förvånar mig och sårar faktiskt att alla så kategoriskt tänker på sig själva- i alla sammanhang. Vi har ett praktexempel i familjen nu. Min sambos familj har valt att fira jul på hemmaplan, istället för med oss. Det är ”enklare” att fira med grannen, än att åka fyra mil för att fira med sin egen bror/son. I alla år har det varit vi som fått åka, men när vi sätter ner foten så blir det så här. Varför är det enbart vi som ska bjuda till och ”go that extra mile” när det kommer till att anpassa sig och ställa upp? Varför är det bara vi som ska anstränga oss och fara land och rike kring? Och vad är det so säger att man måste fira jul på samma ställe varje år?
Och hur kan man säga så? Det blir enklare att vara hemma…? På julafton? Det handlar om lathet, ren och skär lättja. Och jag kan tyvärr inte säga att jag är förvånad. Men det är inte mitt problem. Och det är jag glad för. Min mamma skulle aldrig säga så till mig. Min syrra skulle aldrig komma och säga att det bli enklare att fira med dom som bor rakt över gatan.
Min sambo är grymt besviken. Och den besvikelsen går djupt just nu. Jag ser det på honom, hör det i hans röst. Ska bli intressant att se hur han ska tackla det här.
Vet inte om jag är ovanligt naiv..? Men jag måste nog säga att jag själv kommer på en stark tredje eller kanske till och med en fjärde plats i min värld. Först kommer mina barn… sen kommer min sambo och så övrig familj/släkt och vänner. Fast ska man vara krass så kanske man kan slå ihop alla före mig till en klump och då kommer jag ju på andra plats. Det både låter och KÄNNS lite bättre…
Hur som helst. Det förvånar mig och sårar faktiskt att alla så kategoriskt tänker på sig själva- i alla sammanhang. Vi har ett praktexempel i familjen nu. Min sambos familj har valt att fira jul på hemmaplan, istället för med oss. Det är ”enklare” att fira med grannen, än att åka fyra mil för att fira med sin egen bror/son. I alla år har det varit vi som fått åka, men när vi sätter ner foten så blir det så här. Varför är det enbart vi som ska bjuda till och ”go that extra mile” när det kommer till att anpassa sig och ställa upp? Varför är det bara vi som ska anstränga oss och fara land och rike kring? Och vad är det so säger att man måste fira jul på samma ställe varje år?
Och hur kan man säga så? Det blir enklare att vara hemma…? På julafton? Det handlar om lathet, ren och skär lättja. Och jag kan tyvärr inte säga att jag är förvånad. Men det är inte mitt problem. Och det är jag glad för. Min mamma skulle aldrig säga så till mig. Min syrra skulle aldrig komma och säga att det bli enklare att fira med dom som bor rakt över gatan.
Min sambo är grymt besviken. Och den besvikelsen går djupt just nu. Jag ser det på honom, hör det i hans röst. Ska bli intressant att se hur han ska tackla det här.
Spolarvätska...
Renar. Vilka fantastiska djur. Alltså inte intelligensmässigt kanske, men visst 17 blir man glad av dom. Har idag varit på rensläpp. Renarna i norra Jämtland svälter vintertid och därför fraktas dom söderöver. Till oss. Inte till min bakgård precis, men till skogarna i norra Hälsingland.
Så idag har jag kört bil. Som fan. Dit gick det bra, men hem var ett helvete. Kolsvart, en miljon mötande bilar, snömodd och NOLL spolarvätska. Inser ni att efter att ha legat bakom 200 olika långtradare och vispat med vindrutetorkarna i ren desperation så blir det inte rent? Inte utan spolarvätska. Det blir bara värre, mycket värre… som en mjölkig hinna. Då är det verkligen en hit att åka i mörker och möta en miljon bilar. Man ser inte ett jävla skit alltså!
Men det blir som en mani till slut. Man vevar på med vindrutetorkarna ändå. I hopp om ett mirakel. Jag hoppades hela tiden att det skulle börja regna. Tänkte flera gånger att jag skulle stanna och spotta på rutan. Låter sjukt, men jag var desperat. Men man får ju inte stanna på en motorväg…
Jag höll på att få panik. Grät nästan dom sista 10 milen hem. Satt och spände ögonen i dom vita vägmarkeringarna för att jag inte skulle köra in i vajerräcket. Fasen så läskigt det var! Och vad fort alla idioter kör.
Men som sagt…. Vilka fina renar. Och vad stämningsfullt det var. Vinter, snö, skog och så renar i full galopp. Det var bara tomten som fattades. Fick så oändligt mycket fina bilder…
Så idag har jag kört bil. Som fan. Dit gick det bra, men hem var ett helvete. Kolsvart, en miljon mötande bilar, snömodd och NOLL spolarvätska. Inser ni att efter att ha legat bakom 200 olika långtradare och vispat med vindrutetorkarna i ren desperation så blir det inte rent? Inte utan spolarvätska. Det blir bara värre, mycket värre… som en mjölkig hinna. Då är det verkligen en hit att åka i mörker och möta en miljon bilar. Man ser inte ett jävla skit alltså!
Men det blir som en mani till slut. Man vevar på med vindrutetorkarna ändå. I hopp om ett mirakel. Jag hoppades hela tiden att det skulle börja regna. Tänkte flera gånger att jag skulle stanna och spotta på rutan. Låter sjukt, men jag var desperat. Men man får ju inte stanna på en motorväg…
Jag höll på att få panik. Grät nästan dom sista 10 milen hem. Satt och spände ögonen i dom vita vägmarkeringarna för att jag inte skulle köra in i vajerräcket. Fasen så läskigt det var! Och vad fort alla idioter kör.
Men som sagt…. Vilka fina renar. Och vad stämningsfullt det var. Vinter, snö, skog och så renar i full galopp. Det var bara tomten som fattades. Fick så oändligt mycket fina bilder…
12 november 2007
Livets stora frågor....
.... har jag funderat kring idag....
Hur får jag min 18 månader gamla dotter att öppna munnen när vi ska borsta tänderna?
Hur får jag (och min sambo) ett jobb i USA så att vi kan flytta dit?
Och vart hittar jag snygga (icke IKEA) julgranskulor som inte kostar 50 spänn styck?
Ja, det var väl det som upptagit mina tankar under dagen.... förslag och tips mottages tacksamt!
Hur får jag min 18 månader gamla dotter att öppna munnen när vi ska borsta tänderna?
Hur får jag (och min sambo) ett jobb i USA så att vi kan flytta dit?
Och vart hittar jag snygga (icke IKEA) julgranskulor som inte kostar 50 spänn styck?
Ja, det var väl det som upptagit mina tankar under dagen.... förslag och tips mottages tacksamt!
11 november 2007
Guldkant...
Förra året när den här årstiden kom krypande som Stora Morran i mumintrollet så blev jag helt anti. Fick aldrig någon julstämning. Kunde inte brytt mig mindre om julstjärnor, ljusdekorerade fula enar och julklappar. Allt kändes bara fel och julklappsköpen var bara så tråkiga och fantasilösa. Jag hade ingen lust. Jag är inte den typen som skulle kunna tänka mig att åka två veckor till Thailand över jul och nyår. Men förra året hade jag gjort vad som helst för att slippa skiten.
Det kom ingen snö förrän veckan innan jul. Vilket i mitt fall bidrar hemskt mycket till om julstämningen ska infinna sig eller inte. Dessutom kände jag en enorm stress över att det alltid är vi (min familj) som ska packa hela klanen, med packning, presenter, mat och annat jox och fara land och rike kring…. Det är liksom inte kul. Det är bara bökigt, ett ton grejer ska med och alltid glömmer man nått och så ungar som antingen grinar, tjatar eller tjurar.
Så i år beslutade vi att vi ska vara hemma. Hos oss. Vi åker inte en meter. Dom som vill, är varmt välkomna att fira med oss. Men vi är hos oss. Punkt. Och det är så skönt. Och i samband med det beslutet så infann sig plötsligt julstämningen. Lite tidigt jag vet. Men nu får jag till skillnad från förra året, hejda mig så att jag inte redan nu rusar iväg och sätter upp julstjärnor. Jag har redan fått lite mani på ljus. Skulle kunna värma upp hela huset med alla ljus. Men vi sparar ju lite energi, för vi släcker hemskt mycket lampor har jag märkt. Och det är ju bra.
Har under flera månader haft det hemskt tufft på jobbet. Och har fått kämpa för att inte bara lägga mig ner och ge upp. Varje dag har liksom bara gått ut på att överleva. Jag har inte varit speciellt glad, inte heller särskilt snäll alla dagar. Men det blir väl så när den plats på jorden som man hatar allra mest, är den plats där man måste tillbringa större delen av sin vakna tid.
Men… dom två stor ororsmolnen på jobbet har sagt upp sig. Med bara några dagars mellanrum så meddelade dessa två herrar att dom går vidare i livet. Och det känns som om en stor sten bara löstes upp och försvann ur mitt bröst. Det känns som att jag kan andas igen. Och mitt i allt så känns det som om att det bara kan bli bra nu. Vad som än händer, så kan det bara bli bättre.
Och… min sambo kom och sa… ”I mellandagarna åker vi tre dagar till Tallin. Det är jättemysigt och julmarknaden på Rådhusplatsen håller på hela december ut”.
Precis vad jag behöver. Jag ser jättemycket fram emot det…..
Idag har jag lärt mig att om jag är ute och kör bil och skulle krocka med ett mufflonfår… så måste jag ringa polisen. Vad är det? Aldrig hört talas om? Hur ser dom ut? Vad ÄR det för något? Jag får ta det säkra före det osäkra och ringa polisen vad jag än kör på tror jag... ;)
Det kom ingen snö förrän veckan innan jul. Vilket i mitt fall bidrar hemskt mycket till om julstämningen ska infinna sig eller inte. Dessutom kände jag en enorm stress över att det alltid är vi (min familj) som ska packa hela klanen, med packning, presenter, mat och annat jox och fara land och rike kring…. Det är liksom inte kul. Det är bara bökigt, ett ton grejer ska med och alltid glömmer man nått och så ungar som antingen grinar, tjatar eller tjurar.
Så i år beslutade vi att vi ska vara hemma. Hos oss. Vi åker inte en meter. Dom som vill, är varmt välkomna att fira med oss. Men vi är hos oss. Punkt. Och det är så skönt. Och i samband med det beslutet så infann sig plötsligt julstämningen. Lite tidigt jag vet. Men nu får jag till skillnad från förra året, hejda mig så att jag inte redan nu rusar iväg och sätter upp julstjärnor. Jag har redan fått lite mani på ljus. Skulle kunna värma upp hela huset med alla ljus. Men vi sparar ju lite energi, för vi släcker hemskt mycket lampor har jag märkt. Och det är ju bra.
Har under flera månader haft det hemskt tufft på jobbet. Och har fått kämpa för att inte bara lägga mig ner och ge upp. Varje dag har liksom bara gått ut på att överleva. Jag har inte varit speciellt glad, inte heller särskilt snäll alla dagar. Men det blir väl så när den plats på jorden som man hatar allra mest, är den plats där man måste tillbringa större delen av sin vakna tid.
Men… dom två stor ororsmolnen på jobbet har sagt upp sig. Med bara några dagars mellanrum så meddelade dessa två herrar att dom går vidare i livet. Och det känns som om en stor sten bara löstes upp och försvann ur mitt bröst. Det känns som att jag kan andas igen. Och mitt i allt så känns det som om att det bara kan bli bra nu. Vad som än händer, så kan det bara bli bättre.
Och… min sambo kom och sa… ”I mellandagarna åker vi tre dagar till Tallin. Det är jättemysigt och julmarknaden på Rådhusplatsen håller på hela december ut”.
Precis vad jag behöver. Jag ser jättemycket fram emot det…..
Idag har jag lärt mig att om jag är ute och kör bil och skulle krocka med ett mufflonfår… så måste jag ringa polisen. Vad är det? Aldrig hört talas om? Hur ser dom ut? Vad ÄR det för något? Jag får ta det säkra före det osäkra och ringa polisen vad jag än kör på tror jag... ;)
07 november 2007
Vita helvete....
Snön är här. På allvar. Med den infann sig den ljuva tystnaden, men också det stora vemodet. Jag har så sjukt konstiga arbetstider att det känns som att jag aldrig riktigt vaknar. Får aldrig sova tillräckligt mycket. Ögonen hänger på halv stång. Som en dålig rullgardin som stretar emot och vägrar att låta sig dras upp. Filmjölk i huvudet. Det skvallpar framme i pannloben. Kan inte riktigt koncentrera mig.
Har plockat fram så mycket stearinljus hemma att jag får gå brandvakt istället för att njuta av dess vackra sken. Jag har ju småbarn. En liten tjej som ”ojjar och wowar” sig över både det vita ute och ljusen inne. Kan inte låta bli att pilla, bara liiiiite, jag ska vara försiktig…. Blåsa, blåsa…. Det är ju varmt”
Ovanpå detta kylan… och mörkret. Jag är precis som min far född i fel land. Känslan av att inte höra hemma i kalla Norden blir bara tydligare med åren. Det bor nog en liten Carmencita i min kropp. En liten donna som konstant längtar till havet, solen och dom varma vindarna.
Har många gånger kommit på min far med att stå och blänga ut genom fönstret, med tom blick och håglös hållning. Som en tyst protest mot det vita helvete som öser ner utanför fönstret. Till min stora förvåning faktiskt. Eftersom han är född och uppvuxen långt, långt uppe i norra Sverige. Han borde ju vara van tänker jag. Men van, nä det blir man aldrig. Inte enligt min far i alla fall.
Samma visa varje år. Snön tar oss på sängen. Trots att vi vet att nu är det snart dags. Vi plockar fram vinterdäcken redan i september, men ändå så blir dom liggandes i ett hörn av garaget. Väntandes på snöovädret. Som alltid infinner sig när det är som minst lämpligt.
Men… mitt i allt detta. Jag har fått äran att återuppta ridningen. En stor lyx i vardagen just nu. Att i total tystnad, mitt i skogen och med enbart naturen som sällskap, få sätta av i galopp på en slirig vinterväg. Kallt som fan, men glädjen är total.
Har plockat fram så mycket stearinljus hemma att jag får gå brandvakt istället för att njuta av dess vackra sken. Jag har ju småbarn. En liten tjej som ”ojjar och wowar” sig över både det vita ute och ljusen inne. Kan inte låta bli att pilla, bara liiiiite, jag ska vara försiktig…. Blåsa, blåsa…. Det är ju varmt”
Ovanpå detta kylan… och mörkret. Jag är precis som min far född i fel land. Känslan av att inte höra hemma i kalla Norden blir bara tydligare med åren. Det bor nog en liten Carmencita i min kropp. En liten donna som konstant längtar till havet, solen och dom varma vindarna.
Har många gånger kommit på min far med att stå och blänga ut genom fönstret, med tom blick och håglös hållning. Som en tyst protest mot det vita helvete som öser ner utanför fönstret. Till min stora förvåning faktiskt. Eftersom han är född och uppvuxen långt, långt uppe i norra Sverige. Han borde ju vara van tänker jag. Men van, nä det blir man aldrig. Inte enligt min far i alla fall.
Samma visa varje år. Snön tar oss på sängen. Trots att vi vet att nu är det snart dags. Vi plockar fram vinterdäcken redan i september, men ändå så blir dom liggandes i ett hörn av garaget. Väntandes på snöovädret. Som alltid infinner sig när det är som minst lämpligt.
Men… mitt i allt detta. Jag har fått äran att återuppta ridningen. En stor lyx i vardagen just nu. Att i total tystnad, mitt i skogen och med enbart naturen som sällskap, få sätta av i galopp på en slirig vinterväg. Kallt som fan, men glädjen är total.
29 oktober 2007
And I'm back...
Det var ett tag sen sist. Och nu stirrar verkligen sidan upp på mig. Hånflinar. ”Vad kan du rimligtvis ha att berätta, som någon skulle bry sig det minsta om”…?
Men som sagt…. Det gäller att ta tjuren vid hornen, sluta sitta och trycka i en skyttegrav. Det blir bara värre ju längre man väntar. Som att rycka bort ett plåster. Det gör lika jävla ont att dra fort som långsamt. MEN…. Det går åtminstone fort när man drar fort. Ja ni fattar vad jag menar….
Så nu sitter jag här. Har inte så mycket att berätta faktiskt. Jag har mest jobbat skiten ur mig, varit heltidsmorsa och haft en sjuk sambo som legat i fosterställning på soffan hemma och mumlat osammanhängande i sina feberdimmor. Döende… sjukare än sjukast…. Beredd att ge upp jordelivet. För en febertopp på 37,9 grader är värre än döden. Men en alvedon skulle han inte ta…..nä det ska ju till att lidas ordentligt innan man verkligen faller för trycket att medicinera sig. Tabletter är ju så omanligt....
Min 4 åring kissade i sängen. Var tvungen att hitta en ny madrass NU. Åkte till IKEA på egen hand för jag inbillar mig att det går fortare om jag får kasta mig in själv, än med två ungar i släptåg. Dessutom är det JUL på IKEA sen en dryg månad tillbaka. Detta innebär att dom har 2 miljoner kulörta kulor som min 17 månader gamla dotter fullkomligt skulle älska SÖNDER. Kändes inte så lockande. Dessutom så har jag inte råd att betala för trasiga kulor, som jag inte ens skulle vilja ha om dom var HELA.
Ringer min mamma för att höra om det verkligen var på IKEA hon köpte nya madrasser.
Får då höra att jag är taskig som lämnar sambon ensam hemma med två barn. Han är ju sjuk stackarn. Visst ja, jag tänkte inte på det. Vad självisk jag är som rusar runt på IKEA i en halvtimme för att hitta nått som min son kan sova på. Får genast dåligt samvete och åker hem. Utan madrass. För den glömde jag naturligtvis i mitt djupaste samvetskval. Så nu sover sonen PÅ min sjuka sambo nattetid. Jag undrar vad han tycker om det? Bättre så?
Men som sagt…. Det gäller att ta tjuren vid hornen, sluta sitta och trycka i en skyttegrav. Det blir bara värre ju längre man väntar. Som att rycka bort ett plåster. Det gör lika jävla ont att dra fort som långsamt. MEN…. Det går åtminstone fort när man drar fort. Ja ni fattar vad jag menar….
Så nu sitter jag här. Har inte så mycket att berätta faktiskt. Jag har mest jobbat skiten ur mig, varit heltidsmorsa och haft en sjuk sambo som legat i fosterställning på soffan hemma och mumlat osammanhängande i sina feberdimmor. Döende… sjukare än sjukast…. Beredd att ge upp jordelivet. För en febertopp på 37,9 grader är värre än döden. Men en alvedon skulle han inte ta…..nä det ska ju till att lidas ordentligt innan man verkligen faller för trycket att medicinera sig. Tabletter är ju så omanligt....
Min 4 åring kissade i sängen. Var tvungen att hitta en ny madrass NU. Åkte till IKEA på egen hand för jag inbillar mig att det går fortare om jag får kasta mig in själv, än med två ungar i släptåg. Dessutom är det JUL på IKEA sen en dryg månad tillbaka. Detta innebär att dom har 2 miljoner kulörta kulor som min 17 månader gamla dotter fullkomligt skulle älska SÖNDER. Kändes inte så lockande. Dessutom så har jag inte råd att betala för trasiga kulor, som jag inte ens skulle vilja ha om dom var HELA.
Ringer min mamma för att höra om det verkligen var på IKEA hon köpte nya madrasser.
Får då höra att jag är taskig som lämnar sambon ensam hemma med två barn. Han är ju sjuk stackarn. Visst ja, jag tänkte inte på det. Vad självisk jag är som rusar runt på IKEA i en halvtimme för att hitta nått som min son kan sova på. Får genast dåligt samvete och åker hem. Utan madrass. För den glömde jag naturligtvis i mitt djupaste samvetskval. Så nu sover sonen PÅ min sjuka sambo nattetid. Jag undrar vad han tycker om det? Bättre så?
16 oktober 2007
Up yours!
Det är en seger för alla kvinnor. Fyra år för grov våldtäkt fick dom. Stureplansprofilerna. Två män som väljer att grovt förgripa sig på en 19- årig kvinna som skriker i förtvivlan. Efteråt säger dom att dom inte förstod, att dom inte fattade att hon inte ville, att dom inte hörde när hon sa nej.
Nu har dom fått sitt straff. Rättsväsendet har äntligen valt att markera att det här inte är ok. Att det får konsekvenser när man tvingar en annan människa till vaginalt, analt och även oralt sex. Det är en seger i den meningen att dom äntligen har valt att tro på en ung kvinna. Men det är även en seger på så sätt att detta blir en milstople. Och kanske kan det resultera i ringar på vattnet. En kraftig markering från samhällets sida. Nu får det vara nog.
Sex är till för alla, oavsett kön och färg. Men det ska vara på allas villkor. Inte en part som bestämmer sig för att tvinga, hota och slå en annan för att visa sin makt. För att kränka.
Idag är jag glad. Himmelskt glad. Glad för en ung kvinna som fått upprättelse, men också glad för att jag känner att jag ser en ljusning. Ett hopp. Att när nått sånt här händer igen, så kanske foderluckan smäller igen på en gång. Bakom en, två eller flera förvånade män som trodde att dom skulle kunna vakna skrattandes efter en helkväll på stan.
Ni trodde ni var balla. Ni trodde ni var safe. Ni har skrattat med era polare för ni trodde att ni skulle slippa undan. Men ni hade fel. Och det är så jävla, jävla skönt. Flera generationer kvinnor i Sverige drar nu en djup suck… och ett brett leende sprids sakta hos var och en av oss. Hon vann! Och i och med det så vann även vi.
Ha det så trevligt på kåken. Nu är det slut med bubbeldrickat.
Nu har dom fått sitt straff. Rättsväsendet har äntligen valt att markera att det här inte är ok. Att det får konsekvenser när man tvingar en annan människa till vaginalt, analt och även oralt sex. Det är en seger i den meningen att dom äntligen har valt att tro på en ung kvinna. Men det är även en seger på så sätt att detta blir en milstople. Och kanske kan det resultera i ringar på vattnet. En kraftig markering från samhällets sida. Nu får det vara nog.
Sex är till för alla, oavsett kön och färg. Men det ska vara på allas villkor. Inte en part som bestämmer sig för att tvinga, hota och slå en annan för att visa sin makt. För att kränka.
Idag är jag glad. Himmelskt glad. Glad för en ung kvinna som fått upprättelse, men också glad för att jag känner att jag ser en ljusning. Ett hopp. Att när nått sånt här händer igen, så kanske foderluckan smäller igen på en gång. Bakom en, två eller flera förvånade män som trodde att dom skulle kunna vakna skrattandes efter en helkväll på stan.
Ni trodde ni var balla. Ni trodde ni var safe. Ni har skrattat med era polare för ni trodde att ni skulle slippa undan. Men ni hade fel. Och det är så jävla, jävla skönt. Flera generationer kvinnor i Sverige drar nu en djup suck… och ett brett leende sprids sakta hos var och en av oss. Hon vann! Och i och med det så vann även vi.
Ha det så trevligt på kåken. Nu är det slut med bubbeldrickat.
14 oktober 2007
Tjejfest...
Hade tjejfest i helgen. Inget konstigt med det. Men grejen med alkohol är ju att man aldrig tar några direkt bra och genomtänkta beslut när man druckit. Men jag måste säga att det inte alltid stämmer. Jag och mina väninnor har nu beslutat följande… visserligen med vin i kroppen… men vi tog till och med i hand så seriöst och på fullaste allvar var det. Vi beslutade att sluta köpa presenter till varandra när vi fyller år. Nu är det slut med blomruskor, presentkort och annat trams. Vi kommer numera att sätta in pengar på Cancerfonden. När var och en fyller år så ska vi istället skänka pengar till forskningen. Så att vi kanske hittar ett botemedel och slipper få bröstcancer.
Härmed utmanar jag er som läser detta att ta samma beslut. För era medsystrar och era tuttars skull. Ha det gott!
Härmed utmanar jag er som läser detta att ta samma beslut. För era medsystrar och era tuttars skull. Ha det gott!
13 oktober 2007
Undrens tid är inte förbi...
Jag har bott i USA. Levt med ickesvenskar och hört hur dom resonerar om saker och ting. Livet i stort och "the land of glory" i synnerhet. Jag var med när Bill Clinton var lite för närgången och jag hörde vad mina vänner svor om när George Bush vann valet över Al Gore. Dom har ett väldigt konstigt valsystem i USA. Som inte bara förvirrar alla utomsocknes, utan även gemene amerikan. Be mig inte förklara för jag kan inte. Det är en enda soppa.
MEN... nu vill jag precis som Gert Fylking gjort i många år... skrika "äntligen"... beslutet har förvisso inget med USA och det amerikanska folket att göra, utan snarare om Nobel, Norge och europerer med huvudet på skaft. Al Gore har fått Nobels Fredspris. Först blev jag förvånad... tänkte "men vad har han gjort för freden"... han är ju miljökonsult? En medelålders man som insett det politiskt korrekta i att flacka runt och säga till oss att sopsortera, släcka lampor, lämna bilen hemma och skänka pengar till utrotningshotade isbjörnar. Jag fattade inte grejen? Förstod inte hur dom resonerat? Men nu... nu sitter jag här och småflinar och nickar och tänker: "Fan vad bra... ja jävlar du... det var smart"....
För visst är det lite irnoisk? Gore tävlade en gång i tiden om att bli president i en supermakt, mot en av världens kanske mest hatade man just nu. Bush. Han förlorade valet mot en man som drog igång ett av världshistoriens (kommer gå dit iallafall) vidrigaste krig. Han förlorade med typ 500 röster, om äns det, och nu har han fått Nobelpriset.
Undra vad Bush tänkte när han fick beskedet? Hur han sov igår kväll? Jag skrattar när jag tänker på det... för visst är det helt galet ironiskt...? Bush- dina dagar är räknade. You're going DOWN!
Sen kan jag inte låta bli att fundera över hur det skulle varit om USA fått Gore som president istället? Många som måste känna att dom röstade fel idag... Tragiskt vilken nitlott USA drog när dom valde Bush till president. Jag är hemskt glad för Al's skull! Jag höll tummarna för honom i valet... men vad hjälpte det när amerikanerna inte kan räkna?
MEN... nu vill jag precis som Gert Fylking gjort i många år... skrika "äntligen"... beslutet har förvisso inget med USA och det amerikanska folket att göra, utan snarare om Nobel, Norge och europerer med huvudet på skaft. Al Gore har fått Nobels Fredspris. Först blev jag förvånad... tänkte "men vad har han gjort för freden"... han är ju miljökonsult? En medelålders man som insett det politiskt korrekta i att flacka runt och säga till oss att sopsortera, släcka lampor, lämna bilen hemma och skänka pengar till utrotningshotade isbjörnar. Jag fattade inte grejen? Förstod inte hur dom resonerat? Men nu... nu sitter jag här och småflinar och nickar och tänker: "Fan vad bra... ja jävlar du... det var smart"....
För visst är det lite irnoisk? Gore tävlade en gång i tiden om att bli president i en supermakt, mot en av världens kanske mest hatade man just nu. Bush. Han förlorade valet mot en man som drog igång ett av världshistoriens (kommer gå dit iallafall) vidrigaste krig. Han förlorade med typ 500 röster, om äns det, och nu har han fått Nobelpriset.
Undra vad Bush tänkte när han fick beskedet? Hur han sov igår kväll? Jag skrattar när jag tänker på det... för visst är det helt galet ironiskt...? Bush- dina dagar är räknade. You're going DOWN!
Sen kan jag inte låta bli att fundera över hur det skulle varit om USA fått Gore som president istället? Många som måste känna att dom röstade fel idag... Tragiskt vilken nitlott USA drog när dom valde Bush till president. Jag är hemskt glad för Al's skull! Jag höll tummarna för honom i valet... men vad hjälpte det när amerikanerna inte kan räkna?
09 oktober 2007
R.I.P
Idag är jag ledsen och glad. Konstigt, men bra. Uppriktigt ledsen för att en liten pojke just somnat in, men glad för att han inte längre tvingas ha ont och slipper vara rädd. Glad för att hans kamp är över och att han förhoppningsvis kommer till nått mysigt ställe.
Min lille kille summerade förlusten så här:
Är hans mamma jätteledsen nu?
Ja, sa jag.
Men han kommer ju tillbaka sen, eller hur?
Jag vet inte sa jag.
Men visst fick han ta med sig godispåsen?
Ja, det fick han alldeles säkert, sa jag.
Jag har två barn. Det bästa och finaste jag har. Det häftigaste jag gjort. Alla fina jobb och utbildningar till trots. Kanske inte meningen med livet, men en stor och väldigt viktig del av det.
Idag ska jag krama extra mycket på mina barn. För att dom finns och för att dom får vara friska och krya. För att dom utvecklas helt normalt och för att dom är fantastiska, trots att dom gör mig galen ibland.
Jag ska tala om för dom hur mycket jag älskar dom och att dom är viktiga. Att dom ska vara snälla med varandra för man vet aldrig vad som händer i morgon.
Att dö vid 5- års ålder är alldeles för tidigt. Men jag är bara en liten människa på jorden. Jag vet ingenting om vad som händer sen och jag vet inget om nån stor plan. Att allt hänger ihop på något sätt är jag helt övertygad om, men jag vet inte hur och det kanske är lika bra.
Välj era strider. Bråka inte om småsaker. Det är så onödigt. Och gå aldrig och lägg er osams.
Ps: Jag ska försöka att bara skriva rolig inlägg numera. Det har varit lite deppigt på sista tiden.
Sorry!
Min lille kille summerade förlusten så här:
Är hans mamma jätteledsen nu?
Ja, sa jag.
Men han kommer ju tillbaka sen, eller hur?
Jag vet inte sa jag.
Men visst fick han ta med sig godispåsen?
Ja, det fick han alldeles säkert, sa jag.
Jag har två barn. Det bästa och finaste jag har. Det häftigaste jag gjort. Alla fina jobb och utbildningar till trots. Kanske inte meningen med livet, men en stor och väldigt viktig del av det.
Idag ska jag krama extra mycket på mina barn. För att dom finns och för att dom får vara friska och krya. För att dom utvecklas helt normalt och för att dom är fantastiska, trots att dom gör mig galen ibland.
Jag ska tala om för dom hur mycket jag älskar dom och att dom är viktiga. Att dom ska vara snälla med varandra för man vet aldrig vad som händer i morgon.
Att dö vid 5- års ålder är alldeles för tidigt. Men jag är bara en liten människa på jorden. Jag vet ingenting om vad som händer sen och jag vet inget om nån stor plan. Att allt hänger ihop på något sätt är jag helt övertygad om, men jag vet inte hur och det kanske är lika bra.
Välj era strider. Bråka inte om småsaker. Det är så onödigt. Och gå aldrig och lägg er osams.
Ps: Jag ska försöka att bara skriva rolig inlägg numera. Det har varit lite deppigt på sista tiden.
Sorry!
08 oktober 2007
Hur vet man?
Har alltid slagit mig för bröstet och hävdad att ”nä jag krisar inte”… ”jag har passerat 30 och är HELT ok med det”… ”Nä jag funderar inte över meningen med livet och allt sånt skit…”
Det är inte riktigt sant måste jag erkänna. Nått är i antågande och jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Det har kommit smygande och jag vill inte riktigt kännas vid det. Inte ta tag i det. Rädd för att rullgardinen ska fara upp med en smäll och blotta något som jag inte alls tycker om.
Om jag hade varit man och lite MER medelålders så hade jag i detta läge köpt en röd sportbil, färgat håret, börjat träna på gym och bli så där allmänt tragiskt UPPENBAR. Men hur gör man som kvinna när man känner sig deppig, bortglömd och lite kasserad? Jag vet inte… för jag känner ingen kvinna som krisat så som män gör?
Jag tror jag är less. Less på att jag alltid gå på högvarv för att försöka förändra min situation, trött på att det aldrig kommer en lösning. Trött på att söka jobb efter jobb och alltid vara nästan framme. Jag känner mig som en stor badboll, där luften sakta håller på att pysa ut.
Jag tror jag är frustrerad. Och hur löser man det? Hur blir man ofrustrerad när man faktiskt gör allt som står i ens makt för att försöka vända trenden?
Jag vet inte riktigt vad jag vill med resten av mitt liv. Det är kanske 50 år kvar. Vad fasen ska jag göra alla dessa år? Ska jag vara trendig… och gå till coacher, i kognitiv beteendeterapi, healing och yoga? Hur ska jag hinna med det? Fattar inte hur folk lyckas pressa in allt i sina liv.
Har under alla dessa intervjuer jag varit på, fått frågor som: Vad är din stora dröm? Var ser du dig själv om fem år? Jag har ingen aning för jag har fullt upp med att ha koll på vad jag ska göra i morgon?
Sen vill jag bara hälsa till Annika: Jag hatar också att tanka. Det är så otympligt och jag känner mig så otroligt klumpig och osmidig och så inbillar jag mig att alla tänker: ”Oh my God! Hon har aldrig tankat förut. Kolla vilken tönt!” Men jag hatar ännu mer att fickparkera. Kan köra fem varv runt stan för att hitta en enkel ruta att parkera i. Vad betyder det? Underliggande ångest?
Det är inte riktigt sant måste jag erkänna. Nått är i antågande och jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Det har kommit smygande och jag vill inte riktigt kännas vid det. Inte ta tag i det. Rädd för att rullgardinen ska fara upp med en smäll och blotta något som jag inte alls tycker om.
Om jag hade varit man och lite MER medelålders så hade jag i detta läge köpt en röd sportbil, färgat håret, börjat träna på gym och bli så där allmänt tragiskt UPPENBAR. Men hur gör man som kvinna när man känner sig deppig, bortglömd och lite kasserad? Jag vet inte… för jag känner ingen kvinna som krisat så som män gör?
Jag tror jag är less. Less på att jag alltid gå på högvarv för att försöka förändra min situation, trött på att det aldrig kommer en lösning. Trött på att söka jobb efter jobb och alltid vara nästan framme. Jag känner mig som en stor badboll, där luften sakta håller på att pysa ut.
Jag tror jag är frustrerad. Och hur löser man det? Hur blir man ofrustrerad när man faktiskt gör allt som står i ens makt för att försöka vända trenden?
Jag vet inte riktigt vad jag vill med resten av mitt liv. Det är kanske 50 år kvar. Vad fasen ska jag göra alla dessa år? Ska jag vara trendig… och gå till coacher, i kognitiv beteendeterapi, healing och yoga? Hur ska jag hinna med det? Fattar inte hur folk lyckas pressa in allt i sina liv.
Har under alla dessa intervjuer jag varit på, fått frågor som: Vad är din stora dröm? Var ser du dig själv om fem år? Jag har ingen aning för jag har fullt upp med att ha koll på vad jag ska göra i morgon?
Sen vill jag bara hälsa till Annika: Jag hatar också att tanka. Det är så otympligt och jag känner mig så otroligt klumpig och osmidig och så inbillar jag mig att alla tänker: ”Oh my God! Hon har aldrig tankat förut. Kolla vilken tönt!” Men jag hatar ännu mer att fickparkera. Kan köra fem varv runt stan för att hitta en enkel ruta att parkera i. Vad betyder det? Underliggande ångest?
07 oktober 2007
Detaljer från ett hem...
Idag är jag trött. Har inget att berätta. Känns som att jag inte har nått väsentligt att skriva.
Så jag lättar lite på locket bara...
03 oktober 2007
När allt ställs på sin spets...
Det finns ingen Gud. Har förvisso sagt förut att jag inte är religiös av mig. Andlig och djup i sinnet stundom kanske, men inte religiös. Men nu är jag djupt förtvivlad och galet vansinnig på en Gud som jag inte ens tror på. Att säga att allt händer för att det finns en mening med det är för mig det djupaste, djupaste bullshit. Det finns ingen sån norm. Ibland händer skit. Det bara ÄR så. Det har ingen mening, och ingen rättvisa och definitivt ingen orsak.
I min närhet finns en liten pojke. Han är fem år gammal. Han är hemskt sjuk och kommer inte att klara sig. Så är det bara. Det är sjukt jävla orättvist och jag blir så förtvivlad. Vill så gärna hjälpa. Vill så förtvivlat gärna ta bort det.
Men hur slåss man mot cancer i hjärnan när läkarna har gjort allt dom kan? När dom pumpat en liten pojke full med cellgifter och kortison? När hans hjärna inte kan ta mer strålning för då blir han en grönsak?
Vad säger man när en liten pojke som har benen full med spring, vaknar en morgon och inte kan prata längre? Man skriker i förtvivlan och vill bara döda…
Det finns inga ord. Man sjunker ner i ett mörker som är så kompakt att man knappt kan andas. Man sitter tyst, biter sig i läppen och spärrar upp ögonen av rädsla för att blinka. För blinkar man, kommer tårarna. Och då finns det en risk att dom aldrig tar slut.
Allt är så jävla orättvis och det finns ingen jävla Gud!! Den Gud som ni talar om som barmhärtig och god, ger inte en liten pojke cancer. Inte i min värld. Inte en chans.
I min närhet finns en liten pojke. Han är fem år gammal. Han är hemskt sjuk och kommer inte att klara sig. Så är det bara. Det är sjukt jävla orättvist och jag blir så förtvivlad. Vill så gärna hjälpa. Vill så förtvivlat gärna ta bort det.
Men hur slåss man mot cancer i hjärnan när läkarna har gjort allt dom kan? När dom pumpat en liten pojke full med cellgifter och kortison? När hans hjärna inte kan ta mer strålning för då blir han en grönsak?
Vad säger man när en liten pojke som har benen full med spring, vaknar en morgon och inte kan prata längre? Man skriker i förtvivlan och vill bara döda…
Det finns inga ord. Man sjunker ner i ett mörker som är så kompakt att man knappt kan andas. Man sitter tyst, biter sig i läppen och spärrar upp ögonen av rädsla för att blinka. För blinkar man, kommer tårarna. Och då finns det en risk att dom aldrig tar slut.
Allt är så jävla orättvis och det finns ingen jävla Gud!! Den Gud som ni talar om som barmhärtig och god, ger inte en liten pojke cancer. Inte i min värld. Inte en chans.
02 oktober 2007
Finaste jag hört...
Sen min provrumsincident så har jag funderat mycket på det här med komplimanger. En helt självklar parallell- eller hur? NOT! Hur som helst… jag har funderat på om jag någonsin fått en riktigt fin och ÄRLIG komplimang. Inte nått sånt där tjafs som fyllot på krogen rapat upp fem minuter innan det är dags att gå hem.
Utan nått ärligt, nått som kommit spontant, från hjärtat. Och då slog det mig. Det är många år sen nu och jag var ung och jättegenerad. Men jag träffade en kille och han blev hopplöst förälskad i mig. Tyvärr så kände jag inte alls samma sak. Blev mest besvärad av hans svärmeri.
Men komplimangen kommer jag aldrig glömma. Den har jag stoppat in i ett fack i hjärtat och när jag tänker på det så här flera år efteråt, så sträcker jag lite på mig och tänker: Ja baske mig. Jag är nog rätt så fin ändå. Även om det inte alltid känns så.
Vad han sa? Here it goes… ”Du är fulländad”… bara det. Inget annat smicker. Bara dom orden.
Vad är det finaste någon sagt till er?
Utan nått ärligt, nått som kommit spontant, från hjärtat. Och då slog det mig. Det är många år sen nu och jag var ung och jättegenerad. Men jag träffade en kille och han blev hopplöst förälskad i mig. Tyvärr så kände jag inte alls samma sak. Blev mest besvärad av hans svärmeri.
Men komplimangen kommer jag aldrig glömma. Den har jag stoppat in i ett fack i hjärtat och när jag tänker på det så här flera år efteråt, så sträcker jag lite på mig och tänker: Ja baske mig. Jag är nog rätt så fin ändå. Även om det inte alltid känns så.
Vad han sa? Here it goes… ”Du är fulländad”… bara det. Inget annat smicker. Bara dom orden.
Vad är det finaste någon sagt till er?
Ensammen...
Vet ni… det är nått sorgligt över singlar som handlar mat. Alltså det är ju inte sorgligt att vissa människor är singlar, inte heller att dom handlar mat. Det är bara sorgligt att SE dom när dom handlar… jag tänker på det ganska ofta och så hugger det till i hjärtat när jag ser dom skava runt på affären. Med sin lilla korg. Lite planlöst och fundersamt. ”Jaha… vad fasen ska jag äta ikväll då? Kan man köpa pannkakor i 2- pack?”
När vi handlar så svämmar kundvagnen nästan över. Det är ekonomipack för hela slanten. Stora jumbopaket av det mesta. Bröd till ett helt kompani. Frukt så att jag skulle kunna öppna stånd och sälja skiten vidare. ”Ta tre betala för två- dealen”.
Igår var jag på affären och fick en ensam kvinna framför mig i kassan. I 35-40 årsåldern. Svårt att säga exakt. Hon kan ha varit 50, men likaväl 29. Jag är ingen personbedömmare på den punkten. Hur som helst… hon såg faktiskt inte så glad ut. Lite håglös. Och så handlade hon: en liter mjölk, en tomat, två bananer, en färdigmatlåda, en liten, liten chokladbit och en burk bruna bönor. Varför handlar man EN tomat?
Det kändes sorgligt. Att veta att hon skulle få äta ensam. Höll på att bjuda hem henne till vårt kaos. Men tänkte att det nog inte passar sig. Hon skulle kanske tro att jag var galen.
Jag åkte hem till min rövarkula och hon gick ensam. Det måste vara det sorgligaste som finns- att tvingas vara ofrivilligt ensam.
När vi handlar så svämmar kundvagnen nästan över. Det är ekonomipack för hela slanten. Stora jumbopaket av det mesta. Bröd till ett helt kompani. Frukt så att jag skulle kunna öppna stånd och sälja skiten vidare. ”Ta tre betala för två- dealen”.
Igår var jag på affären och fick en ensam kvinna framför mig i kassan. I 35-40 årsåldern. Svårt att säga exakt. Hon kan ha varit 50, men likaväl 29. Jag är ingen personbedömmare på den punkten. Hur som helst… hon såg faktiskt inte så glad ut. Lite håglös. Och så handlade hon: en liter mjölk, en tomat, två bananer, en färdigmatlåda, en liten, liten chokladbit och en burk bruna bönor. Varför handlar man EN tomat?
Det kändes sorgligt. Att veta att hon skulle få äta ensam. Höll på att bjuda hem henne till vårt kaos. Men tänkte att det nog inte passar sig. Hon skulle kanske tro att jag var galen.
Jag åkte hem till min rövarkula och hon gick ensam. Det måste vara det sorgligaste som finns- att tvingas vara ofrivilligt ensam.
01 oktober 2007
Jag vill vara ego!
Jag är inte ego av mig som person. Jag köper saker som behövs. Punkt! Är ingen slösa. Tillfällena då jag unnar mig nått fint som bara JAG kan ha användning för är lätträknade. När jag handlar så går tankarna ungefär så här i huvudet: Jag undrar om J verkligen behöver nya regnbyxor? Jag menar hur mycket kan det egentligen regna…? Det är ju snart vinter. Jag kanske ska satsa på en ny fleccetröja istället? Och behöver N verkligen det här? Jag borde nog köpa långärmade tröjor istället…
ALDRIG går tankarna så här: Ska jag köpa både ullkappan OCH dom italienska skinnstövlarna för 3000 kronor? Eller vill jag hellre ha dom där skitsnygga tröjorna och väskan från Marc Jacobs?
Men nu vill jag bara skrika rakt ut! Jag VILL vara EGO! Jag VILL ha! Jag vill ha en tröja från Odd Molly. TROTS att den kostar nästan 3000 spänn. Det är helt sjukt, jag vet. Hur kan en jävla tröja vara så satans DYR? Det är ett skämt. Men det kostar inget att önska. Klart jag inte ska köpa den. Det vore ju helt horribelt sinnesjukt.
Ibland önskar jag att jag gjorde sinnesjuka saker. Bara ibland. För min psykiska hälsas skull. En vacker dag kommer jag bryta ihop över en jävla tröja. Hur normalt är DET då?
ALDRIG går tankarna så här: Ska jag köpa både ullkappan OCH dom italienska skinnstövlarna för 3000 kronor? Eller vill jag hellre ha dom där skitsnygga tröjorna och väskan från Marc Jacobs?
Men nu vill jag bara skrika rakt ut! Jag VILL vara EGO! Jag VILL ha! Jag vill ha en tröja från Odd Molly. TROTS att den kostar nästan 3000 spänn. Det är helt sjukt, jag vet. Hur kan en jävla tröja vara så satans DYR? Det är ett skämt. Men det kostar inget att önska. Klart jag inte ska köpa den. Det vore ju helt horribelt sinnesjukt.
Ibland önskar jag att jag gjorde sinnesjuka saker. Bara ibland. För min psykiska hälsas skull. En vacker dag kommer jag bryta ihop över en jävla tröja. Hur normalt är DET då?
Monday bloody Monday...
Alltså… vad är grejen med provrum? Det slutar alltid med att jag är skitsur och har en miljon komplex för hur jag ser ut efter ett besök på stan i ett tappert försök att hitta ett par byxor. Vad är det med ljuset? Och VARFÖR måste det vara så jävla trångt?
Det händer nått med mig varje gång jag tränger mig in i ett sånt där bås. Jag blir stressad, börjar svettas… skaver av mig kläderna som hela tiden envisas med att ramla ner från den ynkligt lilla kroken…och jag känner mig ful, blek och sladdrig. Nästan lite åt det gröndassiga hållet. Som Shrek ungefär.
Jag trodde ju i min enfald att affärerna ville sälja? Men jag måste ha missat nått? För jag har då inte köpt nått till mig själv som måste provas, under dom senaste fyra åren.
Nått i kombinationen sparsam, dunkel belysning och spegel i ett utrymme på 1x1 meter gör att jag till slut får panik och slänger tillbaka klädbyltet på hängaren utanför. Det är inte det att jag ballar ur i små utrymmen. Det är snarare det att när jag irriterad och svettig försöker klämma mig i ett par jeans sydda för en 12- åring så inser jag att jag ser helt galen ut. Och DET skrämmer livet ur mig.
Och inte blir jag direkt köpsugen heller när jag ser mina vilt uppspärrade ögon, håret som står åt alla håll och ett par asfula jeans som fastnat någonstans på halva låret. Och tro mig. Jag VET att jag inte får på mig nått mindre än st. 40. Så det är inte jag som befinner mig i någon sorts självförnekelse. Men nog fan blir klädstorlekarna bara mindre och mindre? Och hur tänkte dom som gjorde stuprörsbyxor? Jag får knappt igenom FOTEN i dom…
Den enda som skulle kunna ha gjort upplevelsen värre är om jag haft min uttråkade sambo med mig och två griniga ungar. Varav den ena garanterat skulle ha stått och gläntat på dörren och skrikit: ”Är du klar snart mamma. Jag vill gå till leksaksaffären”…
Det händer nått med mig varje gång jag tränger mig in i ett sånt där bås. Jag blir stressad, börjar svettas… skaver av mig kläderna som hela tiden envisas med att ramla ner från den ynkligt lilla kroken…och jag känner mig ful, blek och sladdrig. Nästan lite åt det gröndassiga hållet. Som Shrek ungefär.
Jag trodde ju i min enfald att affärerna ville sälja? Men jag måste ha missat nått? För jag har då inte köpt nått till mig själv som måste provas, under dom senaste fyra åren.
Nått i kombinationen sparsam, dunkel belysning och spegel i ett utrymme på 1x1 meter gör att jag till slut får panik och slänger tillbaka klädbyltet på hängaren utanför. Det är inte det att jag ballar ur i små utrymmen. Det är snarare det att när jag irriterad och svettig försöker klämma mig i ett par jeans sydda för en 12- åring så inser jag att jag ser helt galen ut. Och DET skrämmer livet ur mig.
Och inte blir jag direkt köpsugen heller när jag ser mina vilt uppspärrade ögon, håret som står åt alla håll och ett par asfula jeans som fastnat någonstans på halva låret. Och tro mig. Jag VET att jag inte får på mig nått mindre än st. 40. Så det är inte jag som befinner mig i någon sorts självförnekelse. Men nog fan blir klädstorlekarna bara mindre och mindre? Och hur tänkte dom som gjorde stuprörsbyxor? Jag får knappt igenom FOTEN i dom…
Den enda som skulle kunna ha gjort upplevelsen värre är om jag haft min uttråkade sambo med mig och två griniga ungar. Varav den ena garanterat skulle ha stått och gläntat på dörren och skrikit: ”Är du klar snart mamma. Jag vill gå till leksaksaffären”…
Äntligen...
Ja det är allt jag kan säga denna morgon. Det finns en Gud trots allt. Och nu har han tagit sitt stora finger, sträckt ner armen från sin saliga boning, pekar rakt och med hela handen och sagt: "Nu får det vara nog. Nu räcker det"... Och sanna mina ord han som blev utpekad lyssnade. Det stora egot, den stor tönten och mobbaren som skrattar åt sina egna skämt- lyssnade! Inte en dag för tidigt. Alex Schulman, lägger av. Stänger sin töntiga och astrista pubertetsblogg.
Så här säger han själv om det elände som han fått fria händer att skapa i Aftonbladets namn:
Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade bara för ett år sedan. Jag kan inte acceptera det. Framför allt - jag orkar inte med det. Bloggen är en spegel och jag tittar mig själv i den och konstaterar att jag inte tycker om spegelbilden av mig själv.
Det tar tid för en del att komma till självinsikt. Hade han känt mig så kunde jag upplyst honom om detta för ett år sen. Du är inte roligt Schulman, inte ett endaste dugg. Du beter dig som en finnig och mycket pubertal fegis. Nån som går igång på att mobba andra. Nån som känner sig liten och rädd och därför måste avleda uppmärksamheten till någon annan stackars sate. Men nu är det slut. Hoppas att han aldrig mer kommer åter. I NÅGON form.
30 september 2007
Tapetsering...
Helgen försvann lika fort som den kom. Det är måndag alldeles för ofta. Vi har varit barnfria för första gången på väldigt, väldigt länge. Ett helt dygn. Vilken lyx att få sova, få äta frukost utan att springa runt som en yr höna så att teet hinner kallna. Läsa morgontidningen.
Vi tog tillfället i akt att jobba undan en mängd saker som legat på hög alldeles för länge. Trädgård, tvätt, småärenden på stan och pyssel hemmavid. Vi tapetserade två rum. Arbetsrummet och lilltjejens rum/det som blir gästrum när vi får besök. Det blev superbra! Och inte blev vi osams en enda gång heller. Det måste nog vara sensation. Tapetsering är ju annars en sysselsättning som frestar på på humöret.
Den blommiga tapeten passar så bra, men var ett helvete att få upp. Tjock som läder och mönsterpass. Vi höll på att bli galna till slut. Ni får bortse ifrån att det är ostädat. Ville bara visa tapeten som faktiskt gör mig hemskt glad. Det är en personlig och lite rolig tapet. Jag vet att det är jättetrendigt med vitt just nu. Helst ska allt vara vitt. Och jag har faktiskt mycket vitt hemma, men jag är svag för färger. Värmen som det ger. Det känns trivsamt, ombonat och mysigt. Sen är det ganska opraktiskt med vitt när man har småbarn.
Den randiga är ju just det... randig. Inte så mycket att säga om den. Men den passar bra där med. Bara allt annat som inte passar in nu. Så nu måste jag sy gardiner och kuddar. Fix idé i vår familj... att sy nya kuddöverdrag. Tror min mamma har 500 stycken vid det här laget. Men det är ju så. Ett rum blir ett helt nytt rum, bara man byter ut textilierna.
Jag är lite rastlös av mig vad gäller inredning hemma. Skulle kunna göra om en gång i månaden. Men någonstans så måste man ju hejda sig. Min sambo gillar inte riktigt mina många nycker. Så det måste liksom succesivt arbetas in i huvudet på honom att vi behöver.... eller behöver var väl att ta i... att det vore KUL om vi kunde göra det och det. Jag har en massa galna idéer som jag tänkte förverklige nu under dom mörka månaderna. Få se vilka han köper bara, utan att slå totalt bakut.
29 september 2007
Parkeringsidioter...
Some people are just born idiots. Så är det bara. Var på stan med min sambo idag. Utan barn. Uträttade några ärenden. Kommer tillbaka till garaget för att hämta bilen och vad har idioterna i bilen bredvid gjort? Jo... parkerat 10 cm från vår bil. Vi kommer inte in och står där och glor som två fån och kliar oss i huvudet och funderar på vad vi ska göra. Jag blir förbannad. Min sambo tycker att vi kan ta bussen hem. Jag bara glor på honom. Det slutar med att han klämmer sig in mellan bilarna, stäcker in armen i bilen, lossar på handbromsen och KNUFFAR ut bilen från parkeringsrutan. Hade jag varit ensam så hade jag stått där och grinat fortfarande...
Ibland är killar bra att ha. Men bara ibland. I nödfall. ;)
Ibland är killar bra att ha. Men bara ibland. I nödfall. ;)
27 september 2007
En bebis är på väg...
Ett stort grattis till dig du lilla väsen som fortfarande svävar runt i universum i full ovisshet. Du kommer få en asbra mamma. Jag kan varmt rekommendera Therese som morsa. Hon kommer vara hård men rättvis. Precis vad du kommer behöva i denna absurda värld.
Du vet inte om det än, men jag kan svära på att du får ett nytapetserat rum oxå.
Kram och välkommen!
Du vet inte om det än, men jag kan svära på att du får ett nytapetserat rum oxå.
Kram och välkommen!
Religionens paradox...
Tänkte ta som dagens tema… ”idag har jag träffat”…. Sen kom jag på att det nog inte är så intressant vem fasen jag träffar på dagarna. Min lista på vem jag SKULLE vilja träffa kan göras en kilometer lång. Men om jag någonsin får chansen att bocka av den återstår att se.
Jag skulle vilja träffa puckot bakom Jehovas vittnen. Faktiskt. Dom är här och smyger på gatan titt som tätt och lämnar fram sin lilla folder och viskar nått läskigt om den enda sanningen och paradiset på jorden och sån skit. Har flera släktingar som är med/har varit med och min pappa har varit allt annat än förtjust. Vill inte påstå att Jehovas har varit en källa till konflikter, men nog fasen väcker dom ont blod…
Förstår inte hur dom tänker? Förstår inte logiken och inte hur dom får ihop det...? Samfundet har omkring 6,7 miljoner medlemmar världen över. Låter ju inte som så himla mycket… men betänk detta…dom tror inte att världen ska gå under, utan att Gud ska komma åter och då ska 144 000 personer, få himmelskt liv och få regera med Jesus i Guds rike.
Om vi då gör en snabb överslagsräkning så innebär det att drygt 6,5 miljoner människor inte får plats. Vad ska alla dom vittnena ta vägen? Och hur fan VÄLJS dom bästa ut? Det står inget om det i deras lilla folder. Hur fan kan alla köpa detta?
Ja det är lite av det jag funderat på idag… religion är till för svaga människor, som inte vet hur dom ska leva sina liv, utan måste läsa om det i en bok. Därför är det så många som inte vågar ifrågasätta detta absurda med Jehovas vittnen? ”Sure du har levt som en rättrogen i hela ditt liv, men tyvärr så har himmelriket ingen plats för dig”…
Så där på slutet så måste det kännas helt för jävligt… but hey... shoot me if I'm wrong!
Jag skulle vilja träffa puckot bakom Jehovas vittnen. Faktiskt. Dom är här och smyger på gatan titt som tätt och lämnar fram sin lilla folder och viskar nått läskigt om den enda sanningen och paradiset på jorden och sån skit. Har flera släktingar som är med/har varit med och min pappa har varit allt annat än förtjust. Vill inte påstå att Jehovas har varit en källa till konflikter, men nog fasen väcker dom ont blod…
Förstår inte hur dom tänker? Förstår inte logiken och inte hur dom får ihop det...? Samfundet har omkring 6,7 miljoner medlemmar världen över. Låter ju inte som så himla mycket… men betänk detta…dom tror inte att världen ska gå under, utan att Gud ska komma åter och då ska 144 000 personer, få himmelskt liv och få regera med Jesus i Guds rike.
Om vi då gör en snabb överslagsräkning så innebär det att drygt 6,5 miljoner människor inte får plats. Vad ska alla dom vittnena ta vägen? Och hur fan VÄLJS dom bästa ut? Det står inget om det i deras lilla folder. Hur fan kan alla köpa detta?
Ja det är lite av det jag funderat på idag… religion är till för svaga människor, som inte vet hur dom ska leva sina liv, utan måste läsa om det i en bok. Därför är det så många som inte vågar ifrågasätta detta absurda med Jehovas vittnen? ”Sure du har levt som en rättrogen i hela ditt liv, men tyvärr så har himmelriket ingen plats för dig”…
Så där på slutet så måste det kännas helt för jävligt… but hey... shoot me if I'm wrong!
25 september 2007
Vilket skämt....
Igår träffade jag HKH prinsessan Madeleine. Ja, inte bara så där… hon kom inte gåendes på gatan liksom och sa ”Tjena, tjena”… jag var på jobb. Hon var i stan för att fira nått trist jubileum och passade på att dela ut ett stipendium till ett par ridtjejer. Hon är lik sin storasyster när det kommer till kroppsspråk och minspel. Söt tjej, men inte alls lika söt i verkligheten som hon är när hon är uppiffad liksom. Vilket känns oändligt skönt...
Hur som helst. Mediapådraget var ju som det var. Töntiga Linda Nyberg, från Tv3 var där. (vet inte om hon är kvar där dock) Gud så fånig hon var. Svamlade runt där och uppträdde som om BONO skulle kliva in i rummet vilken minut som helst. Då hade jag fattat hennes upprymdhet. Men hon håller väl på med nått program om kungligheter där hon far runt och frågar dom ”hur känns det” hela tiden…
Hur som helst. Prinsessan Madeleine klev in. Sobert klädd. Tog inte ens av sig kappan. Ceremonin var över innan jag ens hann blinka. Fick inte fråga henne nått och jag fick ABSOLUT inte ta några bilder av prinsessan och dom två stipendiaterna. HUR sjukt är inte det då?
Hon hade någon tysk fjant i släptåg som såg ut som en nynazist. Han tog sig själv, sitt uppdrag och hela världen på alldeles för stor allvar. Hur som helst… prinsessan var där för att dela ut pris, men jag fick inte ta bilder när hon minglade med dom som faktiskt vunnit. Helt sinnesjukt? Detta betalar vi apanage till, miljontals kronor varje år? Till deras livsstil, dyra märkeskläder, stylister och lyxresor. Helt befängt.
Tar jag upp detta med min pappa, så blir han vansinnig. Inte för att han håller med. Tvärtom. Han tycker kungahuset är så fantastiskt bra. Jag säger bara ”lägg ner skiten. Vi har andra som kan representera Sverige så oändligt mycket bättre”…
Vad säger ni om Lilli & Sussi- dom ska ju göra come back nu? Det lär ju bli nått som vi aldrig kommer glömma…
Hur som helst. Mediapådraget var ju som det var. Töntiga Linda Nyberg, från Tv3 var där. (vet inte om hon är kvar där dock) Gud så fånig hon var. Svamlade runt där och uppträdde som om BONO skulle kliva in i rummet vilken minut som helst. Då hade jag fattat hennes upprymdhet. Men hon håller väl på med nått program om kungligheter där hon far runt och frågar dom ”hur känns det” hela tiden…
Hur som helst. Prinsessan Madeleine klev in. Sobert klädd. Tog inte ens av sig kappan. Ceremonin var över innan jag ens hann blinka. Fick inte fråga henne nått och jag fick ABSOLUT inte ta några bilder av prinsessan och dom två stipendiaterna. HUR sjukt är inte det då?
Hon hade någon tysk fjant i släptåg som såg ut som en nynazist. Han tog sig själv, sitt uppdrag och hela världen på alldeles för stor allvar. Hur som helst… prinsessan var där för att dela ut pris, men jag fick inte ta bilder när hon minglade med dom som faktiskt vunnit. Helt sinnesjukt? Detta betalar vi apanage till, miljontals kronor varje år? Till deras livsstil, dyra märkeskläder, stylister och lyxresor. Helt befängt.
Tar jag upp detta med min pappa, så blir han vansinnig. Inte för att han håller med. Tvärtom. Han tycker kungahuset är så fantastiskt bra. Jag säger bara ”lägg ner skiten. Vi har andra som kan representera Sverige så oändligt mycket bättre”…
Vad säger ni om Lilli & Sussi- dom ska ju göra come back nu? Det lär ju bli nått som vi aldrig kommer glömma…
22 september 2007
Bytardag...
Idag har vi varit på bytardag. Det var rena huggsexan efter andra människors skräp. Tänk att man blir som en gam vid blotta tanken på att kunna göra ett bra kap? Fascinerar mig att människor kan bli osams om ett par sunkiga gummistövlar för 10 spänn. Att folk verkligen sjunker så lågt att dom står och sliter i samma tröja och vägrar släppa taget. Jag såg den först, ge hit den för helvete innan jag slår ner dig.
Hur som helst. Jag köpte ett par extra gummistövlar till min 4-årig. Han har en tendens att göra svanhopp ner i alla pölar, stora som små, så att han blir blöt ända in på kalsongerna. Vattnet går att hälla ur dom, som vin ur en karaff. I dessa slitna stövlar stod det namnet ”Linus”…
- Det är en pojke som heter Linus som haft dom här innan dig. Visst är dom fina?
- Min kompis Linus?
- Har du en kompis som heter Linus? Det visste inte jag? På dagis?
- Näääää…. Men Gabriellas hamster heter ju Linus?!
- Ja, fast den är ju död nu?
- Nä mamma, den är faktiskt gravad. Det vet du väl? Den är gravad!
Så nu vet ni det. Hamstern Linus är gravad. Inte begravd. Det gäller att ta vara på allt.
Hur som helst. Jag köpte ett par extra gummistövlar till min 4-årig. Han har en tendens att göra svanhopp ner i alla pölar, stora som små, så att han blir blöt ända in på kalsongerna. Vattnet går att hälla ur dom, som vin ur en karaff. I dessa slitna stövlar stod det namnet ”Linus”…
- Det är en pojke som heter Linus som haft dom här innan dig. Visst är dom fina?
- Min kompis Linus?
- Har du en kompis som heter Linus? Det visste inte jag? På dagis?
- Näääää…. Men Gabriellas hamster heter ju Linus?!
- Ja, fast den är ju död nu?
- Nä mamma, den är faktiskt gravad. Det vet du väl? Den är gravad!
Så nu vet ni det. Hamstern Linus är gravad. Inte begravd. Det gäller att ta vara på allt.
21 september 2007
I väntan på det stora genombrottet...
...får man vara glad åt det lilla...
Min dotter kom springandes emot mig när jag skulle hämta henne på dagis idag. Såg ut som inledningen på "Lilla huset på Prärien" ungefär...
Min sambo kommer med stor sannolikhet att bli befodrad till nån sorts projektledare på jobbet.
Han är jätteglad. Jag med- för honom.
Min son sa till att han måste gå på toaletten. Ni som känner mig vet hur STORT det är. Han sa till och han kissade helt på egen hand.
Trevlig helg!
Min dotter kom springandes emot mig när jag skulle hämta henne på dagis idag. Såg ut som inledningen på "Lilla huset på Prärien" ungefär...
Min sambo kommer med stor sannolikhet att bli befodrad till nån sorts projektledare på jobbet.
Han är jätteglad. Jag med- för honom.
Min son sa till att han måste gå på toaletten. Ni som känner mig vet hur STORT det är. Han sa till och han kissade helt på egen hand.
Trevlig helg!
20 september 2007
Moment 22...
Jag har en nära väninna som är ett stort fan av livsåskådningen ”det du förmedlar ut mot världen är det du får tillbaka”. Ok… jag har funderat jäkligt mycket på det den sista tiden. Om man alltid är glad och positiv så ska världen alltså le tillbaka mot en och komma med en massa positiva överraskningar? Eller har jag missuppfattat nått? Hur som helst…
Jag är inte en person som bara sitter och gnäller och klagar över livets alla jävligheter. Jo… alltså gnäller kan jag ju göra, men jag är inte en person som gnäller utan att försöka göra nått åt det. Jag är liksom en kvinna som ror med alla jävla åror som finns för att försöka komma någonstans, för att försöka hålla näsan ovanför vattenytan, för att försöka överleva ytterligare en överjävlig dag på jobbet.
Således… jag har velat byta jobb i typ tre år nu. Jag har ett jobb på en arbetsplats där jag aldrig får möjlighet att visa vad jag går för. Får aldrig chansen att växa och utvecklas. Alla chanser ges till män med motiveringen från högre instans ”vi tyckte att det blev bäst så här”… Vi är ett gäng kvinnor som trycks ner, hålls tillbaka, kritiseras inför en hel redaktion och hotas med både det ena och det andra om vi inte sitter tysta och gör som vi blir tillsagda.
Samtal har förts med både fack och arbetsgivare. Utan så mycket resultat. Efter en tid är vi tillbaka i samma gamla hjulspår. Det senaste är nu att det kommer öppnas upp nya tjänster till årsskiftet. Var på en helt absurd intervju i veckan. Efter 5 minuter hade han konstaterat att jag inte var erfaren nog och att han inte tänkte ge mig en chans. ”Jag jobbar inte så”, som han sa. ”Jag ger inte folk chanser”… Du ger inte kvinnor en chans menar du, tänkte jag trött.
Har aldrig känt mig så kränkt och förödmjukad i hela mitt liv. Grinade i ett helt dygn. Som en hysterisk och ytterst labil psykpatient. Nu är jag mest arg. Varför kallar man en person på intervju enbart för att säga” du har ingen arbetsledande erfarenhet och det ligger dig JÄTTEMYCKET i fatet”…?
Vad jag funderar på nu är hur detta kan ha blivit ett moment 22? Jag förstår inte att mina aktiva försök att lämna det här skitstället aldrig får en lösning? Varför någon annan inte ser min potential och ger mig en chans? Eller har jag blivit så desperat att det lyser igenom? Har jag blivit så bitter och sårad att så fort jag öppnar munnen så puffar svart rök ut? Och är det i så fall den svarta röken som gör att jag inte får ett annat jobb?
I alla tider har män anställt män på den här arbetsplatsen. Vi kvinnor är där för att göra grovgörat, männen gör det viktiga och intressanta. Kvinnor som vill utvecklas, lära sig, klättra… hålls ner med alla tillgängliga medel.
Jag söker andra jobb, jag försöker tänka positivt… men möts bara av en grå betongvägg på jobbet. En inrättning där det är lågt i tak, där beröm och uppmuntran lyser med sin frånvaro och där män som hotar sina kvinnliga kolleger, straffas genom att bli befodrade.
Det låter helt absurt, jag vet. Det är helt absurt, men det är min vardag. Det händer faktiskt. Och jag tvivlar på att min arbetsplats är unik.
För är det normalt att kvinnor har ont i magen, äter sömntabletter för att kunna sova, gråter på jobbet och går i samtal hos psykolog för att klara av arbetsdagen?
Jag är inte en person som bara sitter och gnäller och klagar över livets alla jävligheter. Jo… alltså gnäller kan jag ju göra, men jag är inte en person som gnäller utan att försöka göra nått åt det. Jag är liksom en kvinna som ror med alla jävla åror som finns för att försöka komma någonstans, för att försöka hålla näsan ovanför vattenytan, för att försöka överleva ytterligare en överjävlig dag på jobbet.
Således… jag har velat byta jobb i typ tre år nu. Jag har ett jobb på en arbetsplats där jag aldrig får möjlighet att visa vad jag går för. Får aldrig chansen att växa och utvecklas. Alla chanser ges till män med motiveringen från högre instans ”vi tyckte att det blev bäst så här”… Vi är ett gäng kvinnor som trycks ner, hålls tillbaka, kritiseras inför en hel redaktion och hotas med både det ena och det andra om vi inte sitter tysta och gör som vi blir tillsagda.
Samtal har förts med både fack och arbetsgivare. Utan så mycket resultat. Efter en tid är vi tillbaka i samma gamla hjulspår. Det senaste är nu att det kommer öppnas upp nya tjänster till årsskiftet. Var på en helt absurd intervju i veckan. Efter 5 minuter hade han konstaterat att jag inte var erfaren nog och att han inte tänkte ge mig en chans. ”Jag jobbar inte så”, som han sa. ”Jag ger inte folk chanser”… Du ger inte kvinnor en chans menar du, tänkte jag trött.
Har aldrig känt mig så kränkt och förödmjukad i hela mitt liv. Grinade i ett helt dygn. Som en hysterisk och ytterst labil psykpatient. Nu är jag mest arg. Varför kallar man en person på intervju enbart för att säga” du har ingen arbetsledande erfarenhet och det ligger dig JÄTTEMYCKET i fatet”…?
Vad jag funderar på nu är hur detta kan ha blivit ett moment 22? Jag förstår inte att mina aktiva försök att lämna det här skitstället aldrig får en lösning? Varför någon annan inte ser min potential och ger mig en chans? Eller har jag blivit så desperat att det lyser igenom? Har jag blivit så bitter och sårad att så fort jag öppnar munnen så puffar svart rök ut? Och är det i så fall den svarta röken som gör att jag inte får ett annat jobb?
I alla tider har män anställt män på den här arbetsplatsen. Vi kvinnor är där för att göra grovgörat, männen gör det viktiga och intressanta. Kvinnor som vill utvecklas, lära sig, klättra… hålls ner med alla tillgängliga medel.
Jag söker andra jobb, jag försöker tänka positivt… men möts bara av en grå betongvägg på jobbet. En inrättning där det är lågt i tak, där beröm och uppmuntran lyser med sin frånvaro och där män som hotar sina kvinnliga kolleger, straffas genom att bli befodrade.
Det låter helt absurt, jag vet. Det är helt absurt, men det är min vardag. Det händer faktiskt. Och jag tvivlar på att min arbetsplats är unik.
För är det normalt att kvinnor har ont i magen, äter sömntabletter för att kunna sova, gråter på jobbet och går i samtal hos psykolog för att klara av arbetsdagen?
17 september 2007
Inte min grej....
Alltså ibland undrar man ju...
Hur är det ställt med dom som gör reklam? Hur kommer dom fram till en idé? Och VEM är det som klubbar igenom och säljer in en kampanj?Hur har dom resonerat.... sittandes runt ett stor bord i ett konferensrum.... "Jo för fan vi tar flaskan, trycker upp den mot ett rakat underliv... jävlar vad det kommer sälja"
Den här gör mig livrädd. Vem är det den vänder sig till? Och vem är det som ska köpa? Känner inte riktigt suget efter en parym som sitter kloss i kloss med någons underliv...
Vem är det som ska igång på detta? Vill inte ens veta hur den luktar...
Är det bara jag som tycker att det här är totalt nasty?
Man ska ha husvagn...
Ok... jag är ingen husvagnsmänniska.
Barndomens husbilssemestrar tog lite död på glamouren. För många människor på alldeles för liten yta. Tänker inte berätta hur det verkligen gick till i min familj. Ni får gissa själv. Mycket tjafs- that's all I'm saying.
Förstår inte tjusningen med att åka till samma camping på Öland, år ut och år in. Slåss med sina medmänniskor för att hävda rätten till plats 32. "Där har vi fan stått i 22 år, det vore väl själva fan om vi skulle behöva byta NU?"
Förstår inte tjusningen med att åka till samma camping på Öland, år ut och år in. Slåss med sina medmänniskor för att hävda rätten till plats 32. "Där har vi fan stått i 22 år, det vore väl själva fan om vi skulle behöva byta NU?"
Alltid på tryggt avstånd från den sunkiga toaletten som inte sett vare sig en mopp eller målarfärg på dryga 15 år. Spindelnät i taket. Myntautomat i duschen. DET var en höjdare... Mammas stressade röst: "Johanna du måste skynda dig nu för jag har bara två kronor. Din syster måste få tvätta sig också"
Fulla finnar och flyktiga lekkamrater. Och så regnet. Det kan gå mig på nerverna i vanliga fall. Hemma i mitt stora fina hus. Kan inte riktigt se det framför mig. Jag, min sävlige sambo, överaktive 4- åring och så lilltjejen som måste ha fått apgener, i en husvagn. Dottern klättrar på allt. Och hoppar. " åppa, åppa" är nya favvisordet.
MEN... jag kan ändå tycka att det är lite charmigt. Småmysigt. I en vecka eller så. Om jag inte måste äga åbäket själv. Inte behöver anstränga mig så mycket. Inte måste känna tvång att åka till Sälen mitt i vintern eftersom husvagnshelvetet måste ut på vägarna. Den kostade ju iallafall 300 000 kronor.
Samtidigt... hade jag en husvagn som ovan så skulle jag kunna tänka mig att åka långt och länge.
MEN... jag kan ändå tycka att det är lite charmigt. Småmysigt. I en vecka eller så. Om jag inte måste äga åbäket själv. Inte behöver anstränga mig så mycket. Inte måste känna tvång att åka till Sälen mitt i vintern eftersom husvagnshelvetet måste ut på vägarna. Den kostade ju iallafall 300 000 kronor.
Samtidigt... hade jag en husvagn som ovan så skulle jag kunna tänka mig att åka långt och länge.
Bara att inse... vi är alla svennar. Innerst inne. Det är bara det att det är så jävla jobbigt att behöva erkänna det.
Renlevnadsmänniskan...
Började morgonen med att chocka kroppen. En stor kopp varm choklad och ett gammalt winebröd som låg och suckade i kylskåpet på jobbet. Klockan 04.30.
Det här kan aldrig sluta bra...
Det här kan aldrig sluta bra...
16 september 2007
Helgen som gått....
Idag har jag varit och ridit med en kollega från jobbet. Har ridit sen jag var barn, men nu var det ett tag sen. Och DET känns. I morgon kommer jag vara förlamad i kroppen från midjan och neråt. Eller iallafall gå högst märkligt och jag kommer klaga nått enormt och tala om för alla som orkar höra på, även dom som inte bryr sig ett jävla skit, om hur ont jag faktiskt har. Och så kommer jag säga nått töntigt i stil med "tänk jag visste inte ens att jag hade muskler där"...
Denna helg har jag insett en del saker. Jag börjar få rynkor i ansiktet. Det gör mig lite ledsen för jag anser ändå att jag är rätt ung. Har drömt om att jag tog botox i natt. Det blev helt fel. Something went very, very wrong!
Jag har funderat över varför så många unga kvinnor som jag känner, mår så otroligt dåligt på sina jobb? Kom inte fram till något bra, eftersom dom alla jobbar inom olika yrken och jag kunde inte hitta nån gemensam nämnare... mer än att dom alla är unga och ambitiösa.
Sen har jag pratat plastikoperationer med en kompis. Inget konstigt med det, det har jag gjort förr. Men nu har jag insett att för en del så är det som att gå till tandläkaren och för andra är det VÄLDIGT kontroversiellt. Det märkliga är att dom kvinnor som jag känner som av naturen är välsignade med en Baywatch hylla är ganska kritiska till detta fenomen. Till saken hör att jag sjäv kan tänka mig att lyfta mina taxöron. Hade en liten, liten a-kupa innan jag fick mina barn. Av dom är det inte mycket kvar. Dom kröp liksom in i bröstkorgen och försvann efter att jag ammat klart lilltjejen. Min mamma säger: "Men det är väl inget viktigt! Ditt värde sitter ju inte i dina bröst". Lätt för dig att säga som är 63. Jag är ändå bara 32, svarade jag. Ska jag ha det så här resten av mitt liv?
Hur som helst... mina kompisar med barm har uttryckt följande:
Det är omoraliskt, det är farligt, det är dyrt, det kan gå fel, sillisar är fula, hårda och overkliga.
Sen har jag kompisar som faktiskt har sillisar. Och dom säger: Det bästa jag gjort. Jag skulle gjort det tidigare om jag vetat att jag skulle få bättre självförtroende av det, om jag vetat att dom skulle ha fått mig att sträcka på mig, istället för att gömma mig alla dessa år.
Så helgens moraliska dilemma är alltså: Sillisar eller inte? Och i såfall varför?
Denna helg har jag insett en del saker. Jag börjar få rynkor i ansiktet. Det gör mig lite ledsen för jag anser ändå att jag är rätt ung. Har drömt om att jag tog botox i natt. Det blev helt fel. Something went very, very wrong!
Jag har funderat över varför så många unga kvinnor som jag känner, mår så otroligt dåligt på sina jobb? Kom inte fram till något bra, eftersom dom alla jobbar inom olika yrken och jag kunde inte hitta nån gemensam nämnare... mer än att dom alla är unga och ambitiösa.
Sen har jag pratat plastikoperationer med en kompis. Inget konstigt med det, det har jag gjort förr. Men nu har jag insett att för en del så är det som att gå till tandläkaren och för andra är det VÄLDIGT kontroversiellt. Det märkliga är att dom kvinnor som jag känner som av naturen är välsignade med en Baywatch hylla är ganska kritiska till detta fenomen. Till saken hör att jag sjäv kan tänka mig att lyfta mina taxöron. Hade en liten, liten a-kupa innan jag fick mina barn. Av dom är det inte mycket kvar. Dom kröp liksom in i bröstkorgen och försvann efter att jag ammat klart lilltjejen. Min mamma säger: "Men det är väl inget viktigt! Ditt värde sitter ju inte i dina bröst". Lätt för dig att säga som är 63. Jag är ändå bara 32, svarade jag. Ska jag ha det så här resten av mitt liv?
Hur som helst... mina kompisar med barm har uttryckt följande:
Det är omoraliskt, det är farligt, det är dyrt, det kan gå fel, sillisar är fula, hårda och overkliga.
Sen har jag kompisar som faktiskt har sillisar. Och dom säger: Det bästa jag gjort. Jag skulle gjort det tidigare om jag vetat att jag skulle få bättre självförtroende av det, om jag vetat att dom skulle ha fått mig att sträcka på mig, istället för att gömma mig alla dessa år.
Så helgens moraliska dilemma är alltså: Sillisar eller inte? Och i såfall varför?
11 september 2007
Man måste intala sig...
...att det kunde vara värre. Idag var en sån där dag då jag bara ville bort. Ta semester från hela skiten. Lämna allt bakom mig och bara dra. Utan ett uns av dåligt samvete. Bara vara själv, få andrum, bara sitta still och stirra rakt ut på ingenting. Blockera sorlet som ständigt pågår runt omkring mig, strunta i tvätthögar, odiskade stekpannor, att lakanet i sängen är skrynkligt, att soppåsen borde slängas, hunden rastas, ungarna badas och maten till i morgon förberedas.
Fan är det så här det är att vara vuxen? Varför var det ingen som sa nått? Ska det verkligen vara så här nu- resten av mitt liv? Varför fick jag ingen varning? Detta är ju öken vissa dagar... totalt, stentorr och dammig jävla öken. Jag tror jag förgås. Jag är så trött att det känns som att ögonlocken aldrig riktigt åker upp. Som rullgardiner på halv stång.
Men... det kunde som sagt varit värre. Har en fd. kollega. Hon mår inget vidare. Gjorde ett inslag om en politiker. Åsikterna om vad som är korrekt eller inte av det som framkom i inslaget, går idag isär. Min fd. kollega har blivit stämd. Det blir rättegång. Så... hon har det värre. Hennes liv är mer än öken just nu. Mer som ett månlandskap. Det blåser jävligt kallt just nu. Och man blir skrämmande ensam när man gör en "screw up"... vill inte byta med henne just nu. Ett litet inslag. Men vilka konsekvenser det fick.
Både privat och jobbmässigt.
Det är lätt att hålla sig för skratt vissa dagar. Alldeles för lätt.
Fan är det så här det är att vara vuxen? Varför var det ingen som sa nått? Ska det verkligen vara så här nu- resten av mitt liv? Varför fick jag ingen varning? Detta är ju öken vissa dagar... totalt, stentorr och dammig jävla öken. Jag tror jag förgås. Jag är så trött att det känns som att ögonlocken aldrig riktigt åker upp. Som rullgardiner på halv stång.
Men... det kunde som sagt varit värre. Har en fd. kollega. Hon mår inget vidare. Gjorde ett inslag om en politiker. Åsikterna om vad som är korrekt eller inte av det som framkom i inslaget, går idag isär. Min fd. kollega har blivit stämd. Det blir rättegång. Så... hon har det värre. Hennes liv är mer än öken just nu. Mer som ett månlandskap. Det blåser jävligt kallt just nu. Och man blir skrämmande ensam när man gör en "screw up"... vill inte byta med henne just nu. Ett litet inslag. Men vilka konsekvenser det fick.
Både privat och jobbmässigt.
Det är lätt att hålla sig för skratt vissa dagar. Alldeles för lätt.
08 september 2007
Om jag hade mycket pengar skulle jag...
Säga upp mig från jobbet. Aldrig förvärvsarbeta nått mer i hela mitt liv. Det upptar alldeles för mycket av min tid, suger alldeles för mycket energi och lönar sig alldeles för dåligt.
Jag skulle tala om för min chef hur värdelös han är som chef, på alla plan. Och hur värdelös han är på att ta hand om personal som mår dåligt. Jag skulle uppmana honom att gå alla kurser i världen som handlar om chefsskap och sen slänga in några extra kurser om hur man känner empati, tar ansvar, löser konflikter och hur man uppmuntrar och stöttar personal som jobbar tills dom går på knäna.
Jag skulle instifta ett stort jävla pris till förmån för ensamstående mammor. För gudarna ska veta att ni fan är värda alla pengar och all hjälp i vardagen ni bara kan få. Jag är så grymt imponerad av det jobb ni lägger ner varje dag, att jag inte finner ord! Jag fattar inte hur ni orkar, hur ni pallar med allt? Jag har två barn, men lever ändå med deras pappa. Att göra allt på egen hand veta fasen om jag skulle fixa. Så en stor eloge till er. Jag är grymt imponerad och ni kommer för alltid vara mina hjältar.
Jag skulle jobba ideellt med ungdomar. Varje dag skulle jag tala om för dom hur coola och fantastiska dom faktiskt är. Anstränga mig för att se varje enskild individ och ge dom den bekräftelse dom så väl förtjänar. Det finns alldeles för mycket sopiga föräldrar idag.
Jag skulle betala alla mina skulder.
Köpa en lägenhet i New York till mina föräldrar. För det är dom fan värda.
Fixa en allt- i- allo kvinna till min syrra. Hon behöver någon som gör allt tråkigt hemma.
Sen skulle jag starta ett stort företag och ge henne ett jätteviktig jobb. Hon behöver känna sig behövd och ha en massa intressanta saker som måste göras varje dag.
Resa med mina barn. Visa dom vilken fantastisk värld vi lever i och hur viktigt det är att vi tar hand om den på bästa sätt.
Köpa en häst. Har sedan den dag la ridbyxorna på hyllan när allt annat världsligt trams kom ivägen, saknat dessa fantastiska djur och deras förmåga att sprida lugn, harmoni och gränslös kärlek.
Inhandla en Orbitreck. Är för lat för att verkligen börja träna, så jag inbillar mig att om jag har en sån maskin som står och stirrar på mig, så kanske jag i alla fall ibland samlar mod till att använda den.
Skänka pengar till forskning och organisationer som jobbar med barn som farit illa. Det finns så många behjärtansvärda organisationer som jag skulle involvera mig i att dom inte får plats på den här sidan… måste nog sålla lite kanske.
Fan nu kom jag ju på det…. Jag skulle ha passat superbt som Kronprinsessa. Hon måste ha ett grymt intressant liv. Jag är faktiskt lita avis. Inte på hennes pengar, utan på hennes möjligheter.
Jag skulle tala om för min chef hur värdelös han är som chef, på alla plan. Och hur värdelös han är på att ta hand om personal som mår dåligt. Jag skulle uppmana honom att gå alla kurser i världen som handlar om chefsskap och sen slänga in några extra kurser om hur man känner empati, tar ansvar, löser konflikter och hur man uppmuntrar och stöttar personal som jobbar tills dom går på knäna.
Jag skulle instifta ett stort jävla pris till förmån för ensamstående mammor. För gudarna ska veta att ni fan är värda alla pengar och all hjälp i vardagen ni bara kan få. Jag är så grymt imponerad av det jobb ni lägger ner varje dag, att jag inte finner ord! Jag fattar inte hur ni orkar, hur ni pallar med allt? Jag har två barn, men lever ändå med deras pappa. Att göra allt på egen hand veta fasen om jag skulle fixa. Så en stor eloge till er. Jag är grymt imponerad och ni kommer för alltid vara mina hjältar.
Jag skulle jobba ideellt med ungdomar. Varje dag skulle jag tala om för dom hur coola och fantastiska dom faktiskt är. Anstränga mig för att se varje enskild individ och ge dom den bekräftelse dom så väl förtjänar. Det finns alldeles för mycket sopiga föräldrar idag.
Jag skulle betala alla mina skulder.
Köpa en lägenhet i New York till mina föräldrar. För det är dom fan värda.
Fixa en allt- i- allo kvinna till min syrra. Hon behöver någon som gör allt tråkigt hemma.
Sen skulle jag starta ett stort företag och ge henne ett jätteviktig jobb. Hon behöver känna sig behövd och ha en massa intressanta saker som måste göras varje dag.
Resa med mina barn. Visa dom vilken fantastisk värld vi lever i och hur viktigt det är att vi tar hand om den på bästa sätt.
Köpa en häst. Har sedan den dag la ridbyxorna på hyllan när allt annat världsligt trams kom ivägen, saknat dessa fantastiska djur och deras förmåga att sprida lugn, harmoni och gränslös kärlek.
Inhandla en Orbitreck. Är för lat för att verkligen börja träna, så jag inbillar mig att om jag har en sån maskin som står och stirrar på mig, så kanske jag i alla fall ibland samlar mod till att använda den.
Skänka pengar till forskning och organisationer som jobbar med barn som farit illa. Det finns så många behjärtansvärda organisationer som jag skulle involvera mig i att dom inte får plats på den här sidan… måste nog sålla lite kanske.
Fan nu kom jag ju på det…. Jag skulle ha passat superbt som Kronprinsessa. Hon måste ha ett grymt intressant liv. Jag är faktiskt lita avis. Inte på hennes pengar, utan på hennes möjligheter.
06 september 2007
Jag och mina ovanor.
Snodde denna idé från en kompisbloggare. Ovanor. Jag har några sådana jag med. Och vanor. Men det är nog mest ovanor faktiskt.
Jag sätter mig alltid mitt i soffan när jag tittar på tv. Varför vet jag inte? Det bara blir så. Dessutom så sitter jag mitt i en skarv mellan två dynor, men det verkar inte bekomma mig så mycket. Min sambo stör sig enormt på detta. Han måste dessutom kommentera det faktum att jag sitter mitt i soffan- varje kväll.
Jag drick alldeles för mycket te. Flera liter om dagen måste det uppgå till om jag skulle börja mäta mängden te som jag faktiskt häver i mig. Dricker dessutom i muggar som är stora som mindre hinkar. Vilket alltid resulterar i att det hinner bli kallt innan jag fått i mig allt. Och då lämnar jag muggen lite varstans, aldrig urdrucken. Min sambo stör sig på detta och gnäller.
Jag flyttar alltid ner duschmunstycket nästan längst ner på ”pinnen” när jag duschar. Vill ha vattnet nära inpå, inte regnandes från himlen liksom. Dessutom har jag så varmt vatten att dom nog kokade kläder i dessa temperaturer förr i tiden. Min sambo gastar om detta av och till. Dock inte jämt.
Jag hör inte dåligt, men har en ovana att lite för ofta säga ”va?” till folk som jag samtalar med. Detta stör jag mig enormt på. För ibland säger jag ”va” av ren reflex och direkt när jag sagt det så tar jag in och HÖR vad den andra personen säger. Vilket resulterar i att personen upprepar sig, trots att jag redan hörde första gången. Helt sjukt!
Biter på tumnageln när jag blir stressad och nervös. Vilket blivit sorgligt ofta den senaste tiden med tanke på hur struligt och jobbigt det varit på jobbet. Men det är begränsat till att enbart innefatta tummen, vilket är högst märkligt.
Jag tycker inte om att prata i telefon. Har ingen aning om varför? Min familj har i många år tjatat om att jag aldrig ringer, att jag inget har att säga, att jag blir så konstig i telefon, att jag inte tycker om dom och att jag inte bryr mig, för jag säger ju aldrig nått intressant och kul, har aldrig nått att berätta…Men det är bara så. Jag känner mig obekväm när jag inte ser personen framför mig, när jag inte kan använda minspel och gester för att föra ett intressant samtal. Sen är det ju också så att det inte händer särdeles mycket i mitt liv. Jag jobbar heltid och har två småbarn. Det är rätt mycket Svensson Svensson liksom. Jag pratar mycket hellre öga mot öga… så nu vet ni det. Gåtan är löst, problem solved!
Tröstar mig varje dag med att enligt Dr. Phil så kan man inte bara ”göra sig av” med en dålig vana/ovana. Av naturen så byter man alltid en vana mot någon annan. Det är därför som så många rökare börjar snusa istället. Och sen är dom fast i det träsket, istället för ciggen. Så jag vet faktiskt inte vad jag skulle börja med för knäppa grejer om jag nu plötsligt skulle lägga av med mina fixa idéer?
Jag sätter mig alltid mitt i soffan när jag tittar på tv. Varför vet jag inte? Det bara blir så. Dessutom så sitter jag mitt i en skarv mellan två dynor, men det verkar inte bekomma mig så mycket. Min sambo stör sig enormt på detta. Han måste dessutom kommentera det faktum att jag sitter mitt i soffan- varje kväll.
Jag drick alldeles för mycket te. Flera liter om dagen måste det uppgå till om jag skulle börja mäta mängden te som jag faktiskt häver i mig. Dricker dessutom i muggar som är stora som mindre hinkar. Vilket alltid resulterar i att det hinner bli kallt innan jag fått i mig allt. Och då lämnar jag muggen lite varstans, aldrig urdrucken. Min sambo stör sig på detta och gnäller.
Jag flyttar alltid ner duschmunstycket nästan längst ner på ”pinnen” när jag duschar. Vill ha vattnet nära inpå, inte regnandes från himlen liksom. Dessutom har jag så varmt vatten att dom nog kokade kläder i dessa temperaturer förr i tiden. Min sambo gastar om detta av och till. Dock inte jämt.
Jag hör inte dåligt, men har en ovana att lite för ofta säga ”va?” till folk som jag samtalar med. Detta stör jag mig enormt på. För ibland säger jag ”va” av ren reflex och direkt när jag sagt det så tar jag in och HÖR vad den andra personen säger. Vilket resulterar i att personen upprepar sig, trots att jag redan hörde första gången. Helt sjukt!
Biter på tumnageln när jag blir stressad och nervös. Vilket blivit sorgligt ofta den senaste tiden med tanke på hur struligt och jobbigt det varit på jobbet. Men det är begränsat till att enbart innefatta tummen, vilket är högst märkligt.
Jag tycker inte om att prata i telefon. Har ingen aning om varför? Min familj har i många år tjatat om att jag aldrig ringer, att jag inget har att säga, att jag blir så konstig i telefon, att jag inte tycker om dom och att jag inte bryr mig, för jag säger ju aldrig nått intressant och kul, har aldrig nått att berätta…Men det är bara så. Jag känner mig obekväm när jag inte ser personen framför mig, när jag inte kan använda minspel och gester för att föra ett intressant samtal. Sen är det ju också så att det inte händer särdeles mycket i mitt liv. Jag jobbar heltid och har två småbarn. Det är rätt mycket Svensson Svensson liksom. Jag pratar mycket hellre öga mot öga… så nu vet ni det. Gåtan är löst, problem solved!
Tröstar mig varje dag med att enligt Dr. Phil så kan man inte bara ”göra sig av” med en dålig vana/ovana. Av naturen så byter man alltid en vana mot någon annan. Det är därför som så många rökare börjar snusa istället. Och sen är dom fast i det träsket, istället för ciggen. Så jag vet faktiskt inte vad jag skulle börja med för knäppa grejer om jag nu plötsligt skulle lägga av med mina fixa idéer?
05 september 2007
Men alltså.... allvarligt?
Hur är detta möjligt? Svenska folket har röstat… den 18 september så går Kristallen-galan av stapeln i SVT. Och Sveriges bästa kvinnliga programledare är tydligen Josefin Sundström? Hur är detta möjligt? Hur gick det till? Josefin Sundström?SVTs kandidater har röstats fram av besökarna på svt.se genom en webbomröstning. Men det måste ju vara någon som röstat på Josefin hur många gånger som helst… hon är ju ett skämt? Det måste vara fel…? Vad hände med alla andra superduktiga kvinnliga programledare…?
Knappen måste ha hakat upp sig? Sidan blivit hackad av Alex Schulman- Josefins dyngtrista kompisbloggare? Jag kräver att omröstningen ska göras om... det finns ingen möjlighet att svenska folket verkligen tycker att Josefin är bäst i Sverige, i tv-rutan, som programledare idag?
Jag kommer aldrig glömma i tidernas begynnelse när jag jobbade på en kommersiell radiokanal och Josefin herself- ringde och försökte tjata sig till en intervju så att hon och hennes tjejpolare i gruppen Ai skulle få lite promo. Kommer ni ihåg dom? Nä, jag tänkte väl det. Det gick inget vidare för dom.... Därav hennes försök att TJATA sig till att få medverka i radion.
Hon är läskig. Så är det bara.
04 september 2007
Konsten att förstöra ett perfekt ögonblick...
Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas….
Jag slutar aldrig att förundras över hur mycket korkade människor det faktiskt finns. Var på en anställningsintervju i måndags. Faktiskt en rätt intressant tjänst… jag kanske inte hjular av lycka, men ett helt ok jobb. Intervjun gick galant.
Tills… mannen som ska bli någons nye chef säger…”Vi fick in ett 70-tal ansökningar. Vi valde att ta in fem på intervju. En av tjejerna som sökt är höggravid. Om vi tycker att hon är bättre än dig, hur ställer du dig då till ett vikariat?”
Vad säger man? Har det brunnit i huvudet på dig? Nä, så säger man inte… man säger nått käckt och inställsamt eftersom man sitter i den absurda situation som man faktiskt gör. Man ler stort och säger ”Oja… oja… självklart”…. Sen går man hem, ringer till alla man känner och talar om vilken idiot man just sprungit på.
Kunde han fått mig att känna mig mer värdelös? Kunde han fått mig att känna mig mer som en medlem ur ett B-lag. Nä, jag tror inte det…
Vill jag jobba för en person som häver ur sig såna saker? Nä. Vill jag jobba på ett ställe där jag inte ansågs duga för en fast tjänst, men jag skulle funka ok för ett vikariat? I brist på annat typ... Nä. Vill jag ha en tjänst och sitta där och veta att jag jobbar för en tjej som aldrig ens varit där? Nä.
Och det tänker jag tala om för dom om dom ringer igen. Så det så!
Jag slutar aldrig att förundras över hur mycket korkade människor det faktiskt finns. Var på en anställningsintervju i måndags. Faktiskt en rätt intressant tjänst… jag kanske inte hjular av lycka, men ett helt ok jobb. Intervjun gick galant.
Tills… mannen som ska bli någons nye chef säger…”Vi fick in ett 70-tal ansökningar. Vi valde att ta in fem på intervju. En av tjejerna som sökt är höggravid. Om vi tycker att hon är bättre än dig, hur ställer du dig då till ett vikariat?”
Vad säger man? Har det brunnit i huvudet på dig? Nä, så säger man inte… man säger nått käckt och inställsamt eftersom man sitter i den absurda situation som man faktiskt gör. Man ler stort och säger ”Oja… oja… självklart”…. Sen går man hem, ringer till alla man känner och talar om vilken idiot man just sprungit på.
Kunde han fått mig att känna mig mer värdelös? Kunde han fått mig att känna mig mer som en medlem ur ett B-lag. Nä, jag tror inte det…
Vill jag jobba för en person som häver ur sig såna saker? Nä. Vill jag jobba på ett ställe där jag inte ansågs duga för en fast tjänst, men jag skulle funka ok för ett vikariat? I brist på annat typ... Nä. Vill jag ha en tjänst och sitta där och veta att jag jobbar för en tjej som aldrig ens varit där? Nä.
Och det tänker jag tala om för dom om dom ringer igen. Så det så!
Vardagslyx....
Nu är det höst... idag har det regnat som en syndaflod här. Det riktigt studsade från gatan. Björkarna gjorde verkligen sitt yttersta för att försöka stå pall mot vindarna som ven runt husen på gatan. Barnen tryckte fascinerat näsan mot rutan och ojjade och stirrade....
Höst. Lite deppigt... men lyxigt värre. Höst i vår familj betyder kantareller, älgkött, svartvinbärssaft och lingon.
Kunde varit värre- eller hur?
Ha det fint!
Höst. Lite deppigt... men lyxigt värre. Höst i vår familj betyder kantareller, älgkött, svartvinbärssaft och lingon.
Kunde varit värre- eller hur?
Ha det fint!
Vad skulle jag göra utan kanelbullarna..?
Någon mer än jag som får totalt spunk på omständiga människor? Människor som måste stå en kvart framför godishyllan på ICA när dom ska köpa en chokladbit? Människor som verkligen måste ha i benen det dom inte har i huvudet? Som kan gå fram och tillbaka i korridoren på jobbet med ett papper i handen och helt förvirrat irra ut och in ur sitt rum hundraelva gånger eftersom dom verkar ha filmjölk i huvudet.
I natt låg jag och lyssnade på min sambo som var uppe med lilltjejen. Han är bra på mycket min sambo, men det finns saker som gör mig galen. I natt skulle jag kunnat slita huvudet av honom. Hon skrek i högan sky, men det var tydligare viktigare att gå och kissa först. Hon fick ligga kvar och skrika i sängen och väckte ju då sin bror. Great!
1. Han är omständlig. Lite som Alfsons. ”Jag ska bara”. Hela familjen kan vara klar och står och väntar vid ytterdörren. Fullt påklädda, varma och irriterade. Då måste han antingen gå på toaletten, hämta en tröja eller börjar leta efter ett annat par skor.
2. Han kan inte smyga. Han påstår att jag har fel, men det har jag inte. Han kan inte smyga. Han stampar med fötterna, slamrar i köket, spolar på toaletten så att man tror att den ska explodera.
3. Han är oerhört långsam. Han kan inte skynda sig. Om så en atombomb skulle smälla på gatan utanför, så skulle han först bädda sängarna innan vi flydde fältet.
MEN…. mina vänner. Det finns massor som han är bra på. Så jäkla bra att jag börjat fundera på om han bara gör det för att psyka ner mig. För att få mig att känna mig mindervärdig och totalt misslyckad. Lat och värdelös. Han kan allt. Baka tårtor, bygga hus, ta hand om barn, måla och tapetsera, anlägga trädgårdar, odla, plantera häck, laga brakmiddagar, byta bajsblöjor, baka bullar och småkakor, steka pannkakor och ta hand om 4-åringar som nästan slagit sig helt fördärvade…
Vad skulle jag göra utan honom? Vem skulle baka mina bullar tex?
Jag skulle ju avlida utan kanelbullarna ju.
I natt låg jag och lyssnade på min sambo som var uppe med lilltjejen. Han är bra på mycket min sambo, men det finns saker som gör mig galen. I natt skulle jag kunnat slita huvudet av honom. Hon skrek i högan sky, men det var tydligare viktigare att gå och kissa först. Hon fick ligga kvar och skrika i sängen och väckte ju då sin bror. Great!
1. Han är omständlig. Lite som Alfsons. ”Jag ska bara”. Hela familjen kan vara klar och står och väntar vid ytterdörren. Fullt påklädda, varma och irriterade. Då måste han antingen gå på toaletten, hämta en tröja eller börjar leta efter ett annat par skor.
2. Han kan inte smyga. Han påstår att jag har fel, men det har jag inte. Han kan inte smyga. Han stampar med fötterna, slamrar i köket, spolar på toaletten så att man tror att den ska explodera.
3. Han är oerhört långsam. Han kan inte skynda sig. Om så en atombomb skulle smälla på gatan utanför, så skulle han först bädda sängarna innan vi flydde fältet.
MEN…. mina vänner. Det finns massor som han är bra på. Så jäkla bra att jag börjat fundera på om han bara gör det för att psyka ner mig. För att få mig att känna mig mindervärdig och totalt misslyckad. Lat och värdelös. Han kan allt. Baka tårtor, bygga hus, ta hand om barn, måla och tapetsera, anlägga trädgårdar, odla, plantera häck, laga brakmiddagar, byta bajsblöjor, baka bullar och småkakor, steka pannkakor och ta hand om 4-åringar som nästan slagit sig helt fördärvade…
Vad skulle jag göra utan honom? Vem skulle baka mina bullar tex?
Jag skulle ju avlida utan kanelbullarna ju.
29 augusti 2007
Vart går gränsen för blindhet? Och varför får jag inga bidrag..?
Var hos optikern idag. Jag ser asdåligt. Vit käpp är nästa steg på skalan tydligen. Nä, men skämt åsido. Det skulle bli betydligt billigare med en käpp i alla fall. Förstår inte varför man inte får glasögon subventionerade när man ser så jävla illa som jag gör? Döva och gravt hörselskadade får ju allt möjligt subventionerat eftersom det ses som ett handikapp. Att jag inte ser mer än handen framför mig utan glasögon, är inte det också att räkna som ett handikapp? Jag har ju fan satt mig på två par glasögon genom åren eftersom jag inte kunde hitta dom när jag väl tagit av mig dom…? Helt sjukt. Nu låter det som att jag har flaskbottnar… att jag ser ut som en riktigt sorglig nörd. Men så är inte fallet ser ni. Det är det som är det fiffiga i kråksången. Är jag bara beredd att betala så kan jag få glas som är tunna som smörpapper. Det är bara det att glasögonen då kostar 6000 kronor. Som en resa till New York för fan.
26 augusti 2007
Avslut...
Idag har jag beskurit våra fruktträd. Känns allt lite i hjärtat när man klipper ner ett fint träd till nästan ingenting. Det såg så ynkligt ut. Men min sambo var hård. ”Du måste klippa mer, annars så växer dom bara på höjden och det vill vi inte. Vi vill ha en fin krona.”
Så nu ser våra träd ut som dvärgbjörkar. Några små pinnar bara. Men barnen var glada. Dom fick plocka av alla äpplen. Det var ju inte så många ändå.
Sen har jag sålt våra barngrejer i form av bärsele, babysitter och babyskydd. Det kändes ännu mer i hjärtat. Så definitivt.
Så mycket ”slut” liksom. Jag vill ju inte. Jag vill ju ha fler barn.
Så nu går jag runt här och är ledsen och besviken. Det kom en kvinna med en jättemage. Jag blev avundsjuk. Inte för att jag vill ha en bebis just nu. Men kanske sen. Om några år. Och vad han än säger, så kommer han aldrig kunna ta den känslan ifrån mig. Jag hoppas ändå. Och det kommer jag göra länge, länge…
Så nu ser våra träd ut som dvärgbjörkar. Några små pinnar bara. Men barnen var glada. Dom fick plocka av alla äpplen. Det var ju inte så många ändå.
Sen har jag sålt våra barngrejer i form av bärsele, babysitter och babyskydd. Det kändes ännu mer i hjärtat. Så definitivt.
Så mycket ”slut” liksom. Jag vill ju inte. Jag vill ju ha fler barn.
Så nu går jag runt här och är ledsen och besviken. Det kom en kvinna med en jättemage. Jag blev avundsjuk. Inte för att jag vill ha en bebis just nu. Men kanske sen. Om några år. Och vad han än säger, så kommer han aldrig kunna ta den känslan ifrån mig. Jag hoppas ändå. Och det kommer jag göra länge, länge…
24 augusti 2007
Vi har hösten runt hörnet...
Sommaren är alldeles snart slut. Nu igen är det enda jag kan tänka just nu. Vad 17 hände? Vart var sommaren egentligen? För den har bara varit här som hastigast. Och lipat lite åt oss. För sammanlagt har vi haft strålande svensk sommar i typ 7 dagar. Vi har varit EN gång på stranden. Galet dåligt! Verkligen bottensiffror måste jag säga. Och nu börjar skiten igen. Mörkret, blåsten, kylan, snöhelvetet och skottningen. Efter 7 ynka sommardagar så kommer hösten i full fart framåt. Förlåt om jag blir deppig, förlåt om jag verkligen tycker att jag förtjänar nått bättre...
Fast å andra sidan... jag ser fram emot hösten. Den här hösten ska stå för förändringar. Bra sådana. Jag vet inte vilka än, men jag känner det på mig. Det är dags att rör runt lite i syltburken nu. Jag har trampat slem länge nog nu. Frågan är vad jag vill? Det är inte glasklart. Och hur vet man egentligen vad man vill och vad som är rätt? Ska jag byta jobb? Verkligen? Hur vet jag att det nya är bättre då?
Pratade med en kompis idag. Hon berättade om en jobbintervju hon varit på en gång. På fullaste allvar hade en del av samtalet gått så här:
- Har du någon chefserfarenhet? Har du haft någon ledande position förut?
- Nä, faktiskt inte.
- Ok, hur tycker du att en bra chef ska vara då?
- Som mig. Jag vill bli chef. Har aldrig haft möjligheten förut bara.
Hon fick jobbet.
Fast å andra sidan... jag ser fram emot hösten. Den här hösten ska stå för förändringar. Bra sådana. Jag vet inte vilka än, men jag känner det på mig. Det är dags att rör runt lite i syltburken nu. Jag har trampat slem länge nog nu. Frågan är vad jag vill? Det är inte glasklart. Och hur vet man egentligen vad man vill och vad som är rätt? Ska jag byta jobb? Verkligen? Hur vet jag att det nya är bättre då?
Pratade med en kompis idag. Hon berättade om en jobbintervju hon varit på en gång. På fullaste allvar hade en del av samtalet gått så här:
- Har du någon chefserfarenhet? Har du haft någon ledande position förut?
- Nä, faktiskt inte.
- Ok, hur tycker du att en bra chef ska vara då?
- Som mig. Jag vill bli chef. Har aldrig haft möjligheten förut bara.
Hon fick jobbet.
22 augusti 2007
Det finns idioter överallt... världen svämmar snart över.
Sökte ett jobb som informatör. Fick ett absurt mail.
"Vi har tagit omtag i rekryteringen och gått ut med ny annons på grund av för få ansökningar. I det här skedet vill vi meddela Dig att Du inte är aktuell i det fortsatta anställningsförfarandet. Tack för visat intresse!"
Öh va? Vad fan pratar ni om? Jag har ju aldrig varit aktuell? Har inte ens fått komma på intervju trots att jag är utbildad journalist och har jobbat med detta i 8 år. Förstår inte vad som är problemet?
"Vi har tagit omtag i rekryteringen och gått ut med ny annons på grund av för få ansökningar. I det här skedet vill vi meddela Dig att Du inte är aktuell i det fortsatta anställningsförfarandet. Tack för visat intresse!"
Öh va? Vad fan pratar ni om? Jag har ju aldrig varit aktuell? Har inte ens fått komma på intervju trots att jag är utbildad journalist och har jobbat med detta i 8 år. Förstår inte vad som är problemet?
You live and learn...
I sommar har jag lärt mig följande om mig själv:
Kan inte längre läsa i bilen. Då spyr jag.
Kan inte åka dom allra häftigaste karusellerna. Jag vill spy bara jag ser andra åka.
Kan inte längre gunga med mina barn. Då känns det som att jag ska spy.
Således fattas det numera något i min personlighet. Jag kanske ska börja kedjeröka?
Kan inte längre läsa i bilen. Då spyr jag.
Kan inte åka dom allra häftigaste karusellerna. Jag vill spy bara jag ser andra åka.
Kan inte längre gunga med mina barn. Då känns det som att jag ska spy.
Således fattas det numera något i min personlighet. Jag kanske ska börja kedjeröka?
09 augusti 2007
Sociala masker... du har dom du med...
Det här med att blogga är lite kluvet för mig. Hur mycket ska jag spreta? Borde jag inte fokusera på en nisch liksom? Hur intressant kan det liksom vara för andra att läsa om min vardag? Och hur personlig ska man vara? Hur personlig VÅGAR jag vara?
Det finns vissa saker som jag inte skriver om, även om jag kanske skulle vilja, eftersom jag vet att tex. mina föräldrar är här och läser ibland. Dom är varmt välkomna. Jag skriver liksom inget hemligt. Inget som dom inte kan få ta del av. MEN… det har ju resulterat i att jag inte skriver om vissa saker just eftersom jag inte vill att min mamma ska skämmas för mig, bli generad, tycka att jag gör bort mig. Kanske rent av sätter det vrålvarma eftermiddagskaffet i halsen och dör av rena förskräckelsen på grund av en mening som hon inte gillade så värst.
Vi tillhör liksom olika generationer. Tycker att olika saker är ok att skriva om, berätta och dela med sig av. Jag respekterar det.
Jag bjuder rätt mycket på mig själv. Tar inte livet på så stort allvar. Det har resulterat i att jag inte skäms för att berätta om saker jag går igenom eller varit med om. Saker som min mamma kan tycka är högst privata. Precis som att grannfrun aldrig velat slå ihjäl sin karl, sälja sina ungar på Blocket, ta sitt pick och pack och sticka med en snygg spanjor? Sånt kan jag berätta om för folk, lite med glimten i ögat. Min mamma är mer inne på spåret ”What happens i Vegas, stays in Vegas”. Keeping up good apperence liksom. Jag respekterar hennes känsla, men håller inte med. För mig är det inte lika viktigt.
Således måste jag nog skaffa en hemlig blogg. En blogg där jag får skriva fula ord, skälla på folk och älta mitt tillkortakommande i olika avseenden.
För visst är det ju så att vi alla bär runt på en resväska full med sociala masker. Vi byter mask lite då och då beroende på vart vi är och med vem. Vi har en mask hemma, en på jobbet, en med bästa kompisen, en på festen med en massa nya människor etc. Jag tror inte att vi är helt utan mask, någonsin. För skulle vi tappa masken och bli helt blottade så vet vi ju inte vart vi ska ta vägen. Det är jobbigt att inte ha något att gömma sig lite bakom. Det tar en livstid att riktigt lära känna en annan människa var det någon som sa. Jag tror inte det stämmer. Jag tror aldrig att vi känner en annan människa till fullo. Det finns alltid något som aldrig kommer upp till ytan, hemligheter, svarta dagar och drömmar som man aldrig ens vågar viska om.
Alla klamrar sig nog fast vid ett minne, en händelse som man tar med sig i graven. Inget konstigt med det. Vi är bara människor. Rädda för att framstå som svaga.
Det är synd om människorna, som Strindberg sa.
Det finns vissa saker som jag inte skriver om, även om jag kanske skulle vilja, eftersom jag vet att tex. mina föräldrar är här och läser ibland. Dom är varmt välkomna. Jag skriver liksom inget hemligt. Inget som dom inte kan få ta del av. MEN… det har ju resulterat i att jag inte skriver om vissa saker just eftersom jag inte vill att min mamma ska skämmas för mig, bli generad, tycka att jag gör bort mig. Kanske rent av sätter det vrålvarma eftermiddagskaffet i halsen och dör av rena förskräckelsen på grund av en mening som hon inte gillade så värst.
Vi tillhör liksom olika generationer. Tycker att olika saker är ok att skriva om, berätta och dela med sig av. Jag respekterar det.
Jag bjuder rätt mycket på mig själv. Tar inte livet på så stort allvar. Det har resulterat i att jag inte skäms för att berätta om saker jag går igenom eller varit med om. Saker som min mamma kan tycka är högst privata. Precis som att grannfrun aldrig velat slå ihjäl sin karl, sälja sina ungar på Blocket, ta sitt pick och pack och sticka med en snygg spanjor? Sånt kan jag berätta om för folk, lite med glimten i ögat. Min mamma är mer inne på spåret ”What happens i Vegas, stays in Vegas”. Keeping up good apperence liksom. Jag respekterar hennes känsla, men håller inte med. För mig är det inte lika viktigt.
Således måste jag nog skaffa en hemlig blogg. En blogg där jag får skriva fula ord, skälla på folk och älta mitt tillkortakommande i olika avseenden.
För visst är det ju så att vi alla bär runt på en resväska full med sociala masker. Vi byter mask lite då och då beroende på vart vi är och med vem. Vi har en mask hemma, en på jobbet, en med bästa kompisen, en på festen med en massa nya människor etc. Jag tror inte att vi är helt utan mask, någonsin. För skulle vi tappa masken och bli helt blottade så vet vi ju inte vart vi ska ta vägen. Det är jobbigt att inte ha något att gömma sig lite bakom. Det tar en livstid att riktigt lära känna en annan människa var det någon som sa. Jag tror inte det stämmer. Jag tror aldrig att vi känner en annan människa till fullo. Det finns alltid något som aldrig kommer upp till ytan, hemligheter, svarta dagar och drömmar som man aldrig ens vågar viska om.
Alla klamrar sig nog fast vid ett minne, en händelse som man tar med sig i graven. Inget konstigt med det. Vi är bara människor. Rädda för att framstå som svaga.
Det är synd om människorna, som Strindberg sa.
08 augusti 2007
Ny kamera önskas...
Alla med barn vet hur svårt det är att ta kort på dom. Dom sitter liksom inte still. Lyssnar inte på vad man säger och vägrar totalt att dra på smilbanden på uppmaning.
Svårare ändå är att försöka ta kort på fler än ett barn samtidigt. Dom sitter inte still, tittar åt olika håll, petar sig i näsan, gråter en skvätt, blir arg på någon eller boxar helt sonika till sin lillasyster i huvudet, helt oprovocerat.
Vad som gör det helt omöjligt är vår otroligt sega, långsamma och tröga kamera. Den tar god tid på sig att ställa in skärpa och fokus och således så är mina barn på väg till Nora innan den jävla kameran har tänkt klart. En uppvärmningstid på flera minuter känns det dom ibland. Den är så trött, så trött.
Jag har i stort sett inga kort på båda mina barn. Det går liksom inte att få dom att samarbeta. Jag skulle aldrig kunna bli barn/skolfotograf … jag skulle bli galen. Skulle aldrig ha tålamodet att dag ut och dag in försöka få små barn att sitta still och skratta. Tänk var frustrerande det måste ha varit att vara fotograf ”in the good old days”, när man var tvungen att stå helt blixtstilla i flera minuter för att över huvud taget fastna på bild. Inte undra på att dom såg ut som levande döda.
Jag vill ha en ny kamera. Jag behöver en ny kamera. Jag vill ha en systemkamera. En riktigt häftig sån. Men den får inte vara för dyr.
Svårare ändå är att försöka ta kort på fler än ett barn samtidigt. Dom sitter inte still, tittar åt olika håll, petar sig i näsan, gråter en skvätt, blir arg på någon eller boxar helt sonika till sin lillasyster i huvudet, helt oprovocerat.
Vad som gör det helt omöjligt är vår otroligt sega, långsamma och tröga kamera. Den tar god tid på sig att ställa in skärpa och fokus och således så är mina barn på väg till Nora innan den jävla kameran har tänkt klart. En uppvärmningstid på flera minuter känns det dom ibland. Den är så trött, så trött.
Jag har i stort sett inga kort på båda mina barn. Det går liksom inte att få dom att samarbeta. Jag skulle aldrig kunna bli barn/skolfotograf … jag skulle bli galen. Skulle aldrig ha tålamodet att dag ut och dag in försöka få små barn att sitta still och skratta. Tänk var frustrerande det måste ha varit att vara fotograf ”in the good old days”, när man var tvungen att stå helt blixtstilla i flera minuter för att över huvud taget fastna på bild. Inte undra på att dom såg ut som levande döda.
Jag vill ha en ny kamera. Jag behöver en ny kamera. Jag vill ha en systemkamera. En riktigt häftig sån. Men den får inte vara för dyr.
Och så fäller vi en tår...
Jag är en obotlig romantiker. Mitt inre är gjort av oasis. Vet ni vad det är? En sån där grön, porös klump som man sticker ner blommor i när man gör arrangemang och dom måste ha sjukt mycket vatten. Denna gröna klump kan suga upp mängder av vatten. Oklart hur mycket för jag har aldrig kontrollerat. Men det är mycket.
Hur som helst. Jag är som överkokt tagliatelle. Oerhört sentimental. Blir lätt rörd till tårar och gråter åt Barnsjukhuset, Lilla Sportspegeln, djurprogram och romantiska smäktande ballader.
Sitter och hulkar till det där töntiga programmet om den kvinnliga antikaffärsinnehavaren som ser döda och hjälper dom tillrätta i sin hopplöshet. Oftast gråter jag när hon gråter, för hon gråter så jäkla snyggt. Det rinner liksom lite diskret bara. Själv ser man ut som en sönderstressad gris. Röd, flammig och lite galen blick så där.
Satt på jobbet häromdagen, tidig morgon, grus i ögonen och en miljon tankar i huvudet. Tröttheten som en lamslagen ko runt halsen. Tunga axlar och bultande huvudvärk. (blir lätt så när klockan ringer på 03.45) Försökte koncentrera mig på morgonens arbetsuppgifter och satt och sörplade på alldeles för varmt te när min gullige kollega Niklas plötsligt utbrister: ”Vi tog livet av vår hund igår.” Bara så där. Ingen förvarning, ingen mjukstart. Utan 5 på morgonen vräker han ur sig en sån sak. Det var som att få ett basebollträ rakt i huvudet. Mind me, jag vet hur det känns att bli slagen i huvudet av ett basebollträ. Det gör jävligt ont! Var en flitig brännbollsspelare som barn och råkade stå för nära en gång. Jag svimmade inte, men det var inte långt ifrån. Nåväl…. Vi går vidare…
Hur som helst. Hunden hade bitit någon i handen. Niklas pappa tog ut hunden i skogen och sköt den. Bara så där. Jag försökte invända, påpeka det makabra. Men det kändes inte som rätt tillfälle. Han verkade liksom inte sörja hunden, men var ändå låg och eftertänksam. ”Hunden bet, då ska den dö. Det bara är så. Pappa ville inte åka till veterinären med den, utan sköt den själv i skogen. Mamma visste inget om det”
Förlåt om jag tycker att det känns lite olustigt. Förlåt om jag blir illa berörd. Men det var liksom lite ”Utvandrarna” över det hela… lite Kristina och Karl-Oskar misär på något sätt. Varför skjuter man liksom ihjäl sin egen hund? Det skulle jag aldrig ha hjärta att göra. Den skulle få somna in, lugnt och stilla.
Så jag frågar mig själv… varför skaffar man barn? Man måste ju vara dum i huvudet när man utsätter sig för allt detta som hör barn till? Allt som kan inträffa på ett ögonblick? Jag ska aldrig mer titta på Barnsjukhuset. Jag har lovat mig själv. Men det blir liksom som en mani. Jag vill inte titta, men sitter och stirrar med stora tomma ögon, makar mig närmare och närmare tv:n. Och det slutar alltid med att jag gråter. Och min sambo säger varje gång: ”Men varför tittar du då? Du blir ju bara ledsen?”
Sjukt bra fråga. Jag ska beställa tid för en hjärnröntgen, för jag är nog inte helt frisk.
Hur som helst. Jag är som överkokt tagliatelle. Oerhört sentimental. Blir lätt rörd till tårar och gråter åt Barnsjukhuset, Lilla Sportspegeln, djurprogram och romantiska smäktande ballader.
Sitter och hulkar till det där töntiga programmet om den kvinnliga antikaffärsinnehavaren som ser döda och hjälper dom tillrätta i sin hopplöshet. Oftast gråter jag när hon gråter, för hon gråter så jäkla snyggt. Det rinner liksom lite diskret bara. Själv ser man ut som en sönderstressad gris. Röd, flammig och lite galen blick så där.
Satt på jobbet häromdagen, tidig morgon, grus i ögonen och en miljon tankar i huvudet. Tröttheten som en lamslagen ko runt halsen. Tunga axlar och bultande huvudvärk. (blir lätt så när klockan ringer på 03.45) Försökte koncentrera mig på morgonens arbetsuppgifter och satt och sörplade på alldeles för varmt te när min gullige kollega Niklas plötsligt utbrister: ”Vi tog livet av vår hund igår.” Bara så där. Ingen förvarning, ingen mjukstart. Utan 5 på morgonen vräker han ur sig en sån sak. Det var som att få ett basebollträ rakt i huvudet. Mind me, jag vet hur det känns att bli slagen i huvudet av ett basebollträ. Det gör jävligt ont! Var en flitig brännbollsspelare som barn och råkade stå för nära en gång. Jag svimmade inte, men det var inte långt ifrån. Nåväl…. Vi går vidare…
Hur som helst. Hunden hade bitit någon i handen. Niklas pappa tog ut hunden i skogen och sköt den. Bara så där. Jag försökte invända, påpeka det makabra. Men det kändes inte som rätt tillfälle. Han verkade liksom inte sörja hunden, men var ändå låg och eftertänksam. ”Hunden bet, då ska den dö. Det bara är så. Pappa ville inte åka till veterinären med den, utan sköt den själv i skogen. Mamma visste inget om det”
Förlåt om jag tycker att det känns lite olustigt. Förlåt om jag blir illa berörd. Men det var liksom lite ”Utvandrarna” över det hela… lite Kristina och Karl-Oskar misär på något sätt. Varför skjuter man liksom ihjäl sin egen hund? Det skulle jag aldrig ha hjärta att göra. Den skulle få somna in, lugnt och stilla.
Så jag frågar mig själv… varför skaffar man barn? Man måste ju vara dum i huvudet när man utsätter sig för allt detta som hör barn till? Allt som kan inträffa på ett ögonblick? Jag ska aldrig mer titta på Barnsjukhuset. Jag har lovat mig själv. Men det blir liksom som en mani. Jag vill inte titta, men sitter och stirrar med stora tomma ögon, makar mig närmare och närmare tv:n. Och det slutar alltid med att jag gråter. Och min sambo säger varje gång: ”Men varför tittar du då? Du blir ju bara ledsen?”
Sjukt bra fråga. Jag ska beställa tid för en hjärnröntgen, för jag är nog inte helt frisk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)